Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Givetvis. Men inget omvälvande.
Höll du några av dina nyårslöften?
Jorå, men inte det där om att diska varje dag.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
Dog någon som stod dig nära?
Nej.
Vilka länder besökte du?
USA (NY), Spanien (Barcelona) och Frankrike (Aix). Mycket bra år på resefronten.
Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Internet i lägenheten, arbetsmoral.
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Inget.
Vad är det bästa som hänt dig år 2012?
1. Började min utbildning.
2. Blev bättre på att göra aktiva val och styra saker i den riktningen jag vill ha dem (klyschigt men viktigt).
Största misstaget?
Kan inte komma på något.
Bästa köpet?
Mitt Batman-nagellack (matt svart från Orly)!
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat och sprit och sånt antar jag.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?
Bad Girls - M.I.A
Mountains Crave och Deathbed- Anna von Hausswolff
Love Interruption - Jack White
The Rip - Portishead
I Love It - Icona Pop
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Viss bias kan dock föreligga eftersom jag är skitglad för tillfället.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. I år igen.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Väntat på jävla buss 40 vid horan i stället för att bara gå hem. Så mycket förlorad tid.
Hur tillbringade du julen?
Precis
likadant som tidigare år, hemma hos mamma med släkt, Kalle Anka, tomte,
Karl Bertil Jonsson och alla andra jultraditioner man kan tänka sig
ungefär.
Blev du kär i år?
Alltså ja. Det intensiva lyssnandet på tidigare nämnda Jack White-låt hade ej avsedd effekt.
Favoritprogram på tv?
Historieätarna. Tror ej jag pratade om något annat i ca en vecka efter att jag upptäckt det. Antar att det är dåligt av mig som vego att hajpa det så, men kan ej låta bli. Galet bra.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.
Bästa boken du läste i år?
Psychoanalysis and psychoanalytic therapies. Nämen har inte läst så mycket som inte är kurslitteratur. Den allvarsamma leken kanske.
Största musikaliska upptäckten?
Anna von Hausswolff!
Något du önskade dig och fick?
En verktygslåda och en t-shirt med grumpy cat.
Något du önskade dig men inte fick?
Boken Arbetssamhället.
Årets bästa film?
Är fortfarande kass på film. Men The Dark Knight Rises var ju sweet.
De bästa nya människorna du träffade?
De från min klass jag hänger med <3 br="br">
Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år. Började använda byxor igen men vet inte om det gjorde så mycket till eller från med min "stil".
Vad fick dig att må bra?
Mycket. Mitt boende bland annat. Älskar "min" lägenhet och utsikten och läget och allt.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen speciell tror jag.
Vem saknade du?
Ingen direkt. De som bor långt ifrån mig (Fanny, Klara, Lovisa, Lasse, Annika bland andra) har jag saknat i bemärkelsen att jag tycker att det är tråkigt att inte kunna träffa dem så ofta som jag vill, men jag har nog inte känt den där fysiska ångestsaknaden alls.
Favoritmånad 2012?
Augusti var grym. Och december (!) har varit himla fin.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Självklart. Men det har dugt gott för mig.
30.12.12
15.3.12
En gång i tiden var jag dryg på internet, en annan gång växte jag upp
När jag gick högstadiet skrev jag mycket i Bilddagbokens forum (tror jag slutade på 11000 inlägg, ungefär). Det är något jag är mycket glad över att jag gjorde, inte minst på grund av alla trevliga människor jag lärde känna genom det, men jag ska inte sticka under stol med att mycket av det jag skrev var otrevligt, i vissa fall rent ut sagt elakt, och att jag ångrar det. Jag sysslade aldrig med regelrätta personangrepp (tror jag, kan vara en efterhandskonstruktion), men jag satte system att gå så hårt ut som möjligt mot personer som uttryckte, enligt mig, dumma eller ogenomtänkta åsikter.
Jag minns till exempel en gång när en ung kvinna startade en tråd om att tidelag är hemskt och borde kriminaliseras. Kanske ville hon få med folk på en demonstration eller dylikt. Jag tyckte att tidelagslagens vara eller ickevara var en onödig fråga att engagera sig då djurplågeri redan är förbjudet, och att det är viktigare att se till att den lagen efterföljs än att börja stifta nya, och jag var inte sen med att låta den här tjejen veta hur tomt och värdelöst hennes engagemang var. Med fina ord och formuleringar trashade jag sönder hennes åsikt fullkomligt. Och jag var knappast intresserade av en konstruktiv diskussion, jag ville bara framstå som smart och "häftig".
Så här fem år senare tycker jag fortfarande att engagemang mot tidelag specifikt är missriktat (och då inte för att jag tycker att det är en soft grej att våldta djur, utan för att jag inte tycker att just den typen av djurplågeri är värre än andra former, och att det viktiga därmed är att se till att djurskyddslagen följs), men jag skulle inte komma på tanken att håna någon som inte håller med. Jag har ingen rätt att tala om för andra vad som är viktigt att bry sig om och vad som inte förtjänar något engagemang. idag ser jag det som något positivt att folk jobbar för en god sak, trots att jag personligen skulle kunna räkna upp hundra områden jag anser ha högre prioritet. Och om jag inte anser saken vara god, men inser att den är helt irrelevant för mig och mitt liv, så låter jag det hela bero utan vidare värdering.
Förändringen tror jag grundar sig i att jag blivit trygg i mina egna åsikter, och själv börjat engagera mig för det jag tycker är rätt och viktigt. När jag satt och klankade ner på andras åsikter och hur de valde att kanalisera dem hade jag fortfarande inte engagerat mig politiskt eller ens formulerat det jag tyckte särskilt väl (utöver i syfte att göra ner andra, förstås). Nu när jag har en klar bild av vad jag tycker och varför jag tycker det, har jag inte längre något behov av att pissa på människor vars ståndpunkter jag inte håller med om. Jag behöver inte oombedd manifestera mitt ogillande på ett otrevligt sätt, för jag vet att mina åsikter lyssnas på i andra sammanhang, av människor som faktiskt bryr sig. Och jag litar på att min kritik är så pass relevant att den lyssnas till även om den inte framställs på ett hetsigt sätt.
Sådant här tänker jag på när jag läser de hemska angreppen mot kvinnor med håriga armhålor som postas facebookeventet "Ta håret tillbaka!" Jag tänker på skillnaden mellan att ha möjlighet att göra och att faktiskt göra. När jag var dryg mot folk vars enda brott var att ha åsikter jag inte uppskattade rättfärdigade jag det med att de ju gett sig in i det, att jag HADE RÄTT att uttrycka min åsikt. Och det stämmer ju, men att HA RÄTT till något är inte synonymt med att behöva göra det. Trots att jag är lagligt berättigad att vara elak kan det vara det sämsta möjliga sättet att hantera en situation på. ingen hade kunnat stoppa mig från att hånskratta öppet åt trådskapartjejen, men jag själv hade kunnat inse att det var bättre att lugnt och sansat förmedla mg åsikt utan att för den sakens skull bete mg som en jävla idiot.
Jag är inte en förstående och snäll människa i alla lägen, och jag kan fortfarande vara väldigt bestämd och otrevlig i diskussioner, men jag har lärt mig att spara mina hårda ord till de som faktiskt förtjänar dem, och det tycker jag att fler borde göra. Ge er på folk som mobbar, trakasserar och diskriminerar. Ge er inte på någon för att hen har hår under armarna eller tycker att tidelagslagstiftning är en viktig fråga.
P.S. Tangenten för bokstaven "i" är trasig, så eventuella vansinniga felstavningar kan ha med det att göra.
Jag minns till exempel en gång när en ung kvinna startade en tråd om att tidelag är hemskt och borde kriminaliseras. Kanske ville hon få med folk på en demonstration eller dylikt. Jag tyckte att tidelagslagens vara eller ickevara var en onödig fråga att engagera sig då djurplågeri redan är förbjudet, och att det är viktigare att se till att den lagen efterföljs än att börja stifta nya, och jag var inte sen med att låta den här tjejen veta hur tomt och värdelöst hennes engagemang var. Med fina ord och formuleringar trashade jag sönder hennes åsikt fullkomligt. Och jag var knappast intresserade av en konstruktiv diskussion, jag ville bara framstå som smart och "häftig".
Så här fem år senare tycker jag fortfarande att engagemang mot tidelag specifikt är missriktat (och då inte för att jag tycker att det är en soft grej att våldta djur, utan för att jag inte tycker att just den typen av djurplågeri är värre än andra former, och att det viktiga därmed är att se till att djurskyddslagen följs), men jag skulle inte komma på tanken att håna någon som inte håller med. Jag har ingen rätt att tala om för andra vad som är viktigt att bry sig om och vad som inte förtjänar något engagemang. idag ser jag det som något positivt att folk jobbar för en god sak, trots att jag personligen skulle kunna räkna upp hundra områden jag anser ha högre prioritet. Och om jag inte anser saken vara god, men inser att den är helt irrelevant för mig och mitt liv, så låter jag det hela bero utan vidare värdering.
Förändringen tror jag grundar sig i att jag blivit trygg i mina egna åsikter, och själv börjat engagera mig för det jag tycker är rätt och viktigt. När jag satt och klankade ner på andras åsikter och hur de valde att kanalisera dem hade jag fortfarande inte engagerat mig politiskt eller ens formulerat det jag tyckte särskilt väl (utöver i syfte att göra ner andra, förstås). Nu när jag har en klar bild av vad jag tycker och varför jag tycker det, har jag inte längre något behov av att pissa på människor vars ståndpunkter jag inte håller med om. Jag behöver inte oombedd manifestera mitt ogillande på ett otrevligt sätt, för jag vet att mina åsikter lyssnas på i andra sammanhang, av människor som faktiskt bryr sig. Och jag litar på att min kritik är så pass relevant att den lyssnas till även om den inte framställs på ett hetsigt sätt.
Sådant här tänker jag på när jag läser de hemska angreppen mot kvinnor med håriga armhålor som postas facebookeventet "Ta håret tillbaka!" Jag tänker på skillnaden mellan att ha möjlighet att göra och att faktiskt göra. När jag var dryg mot folk vars enda brott var att ha åsikter jag inte uppskattade rättfärdigade jag det med att de ju gett sig in i det, att jag HADE RÄTT att uttrycka min åsikt. Och det stämmer ju, men att HA RÄTT till något är inte synonymt med att behöva göra det. Trots att jag är lagligt berättigad att vara elak kan det vara det sämsta möjliga sättet att hantera en situation på. ingen hade kunnat stoppa mig från att hånskratta öppet åt trådskapartjejen, men jag själv hade kunnat inse att det var bättre att lugnt och sansat förmedla mg åsikt utan att för den sakens skull bete mg som en jävla idiot.
Jag är inte en förstående och snäll människa i alla lägen, och jag kan fortfarande vara väldigt bestämd och otrevlig i diskussioner, men jag har lärt mig att spara mina hårda ord till de som faktiskt förtjänar dem, och det tycker jag att fler borde göra. Ge er på folk som mobbar, trakasserar och diskriminerar. Ge er inte på någon för att hen har hår under armarna eller tycker att tidelagslagstiftning är en viktig fråga.
P.S. Tangenten för bokstaven "i" är trasig, så eventuella vansinniga felstavningar kan ha med det att göra.
12.3.12
D:
Om det var så att min blogg faktiskt hade läsare skulle förmodligen någon av dem reagerat på mitt förra inlägg och undrat varför jag måste göra en grej av att jag har hår underarmarna. Om så var fallet hade jag svarat denna någon ungefär: FÖR ATT SÅ JÄVLA MÅNGA ANDRA GÖR EN STOR GREJ AV DET. FÖR ATT FOLK SÄGER ATT JAG ÄR ÄCKLIG, FUL, OHYGIENISK OCH VIDRIG. FÖR ATT FOLK SÄGER ATT SÅDANA SOM JAG BORDE DÖ. FÖR ATT FOLK ÄR SÅ JÄVLA HEMSKA ATT JAG INTE VILL VETA AV ATT VI ANDAS SAMMA LUFT OCH BOR PÅ SAMMA PLANET.
Min motmänniskors abnorma inskränkthet och dumhet brukar inte uppröra mig nämnvärt, men ikväll brast det för mig. Det är inte min feministiska sida som gråter, utan min rent mänskliga. Om människor kan häva ur sig att "fittan borde dö" när det handlar om något så banalt som kroppshår, vad är de då kapabla till att säga om saker de tycker ännu värre om?
Alla som säger att det är löjligt att framhäva sitt kroppshår för att det inte är någon som bryr sig kan finna sig motbevisade:
"Som sagt, de finns sakr som säger att tjejer ej ska vara håriga, så enkelt är de, de är inte normalt att tjejer har hår under armarna, men killar ska ha det. Och att jämföra hår under armarna med tår va nog de dumaste jag hört"
"Jävla äckliga horungar hela bunten. Vem fan försvarar en tjej som ser ut som en dvärg utan pattar och har anorexia och jävla hårklumpar i armhålorna. Fittan ska dö så enkelt är det."
" Mår illa av alla bilder på orakade armhålor. Visst flickor, stå för eran aktion, bli upprörda över att en man uttryckte sin fria åsikt om en armhåla han fann motbjudande. Fortsätt på eran parad om att bli upprörda av precis allt möjligt och ta allting 100% personligt, för det är ju inte alls stereotypiskt kvinnligt beteende ni fortsätter att uppmuntra, nej nej."
Hej och hå, nu ska jag gå och trycka i mig en karta lugnande och/eller gråta en skvätt.
God natt.
Min motmänniskors abnorma inskränkthet och dumhet brukar inte uppröra mig nämnvärt, men ikväll brast det för mig. Det är inte min feministiska sida som gråter, utan min rent mänskliga. Om människor kan häva ur sig att "fittan borde dö" när det handlar om något så banalt som kroppshår, vad är de då kapabla till att säga om saker de tycker ännu värre om?
Alla som säger att det är löjligt att framhäva sitt kroppshår för att det inte är någon som bryr sig kan finna sig motbevisade:
"Som sagt, de finns sakr som säger att tjejer ej ska vara håriga, så enkelt är de, de är inte normalt att tjejer har hår under armarna, men killar ska ha det. Och att jämföra hår under armarna med tår va nog de dumaste jag hört"
"Jävla äckliga horungar hela bunten. Vem fan försvarar en tjej som ser ut som en dvärg utan pattar och har anorexia och jävla hårklumpar i armhålorna. Fittan ska dö så enkelt är det."
" Mår illa av alla bilder på orakade armhålor. Visst flickor, stå för eran aktion, bli upprörda över att en man uttryckte sin fria åsikt om en armhåla han fann motbjudande. Fortsätt på eran parad om att bli upprörda av precis allt möjligt och ta allting 100% personligt, för det är ju inte alls stereotypiskt kvinnligt beteende ni fortsätter att uppmuntra, nej nej."
Hej och hå, nu ska jag gå och trycka i mig en karta lugnande och/eller gråta en skvätt.
God natt.
7.2.12
26.1.12
25.1.12
Pekpinnefeminismen och orimligheten
Att vara feminist innebär något. Definitionen av själva ordet är omtvistad, och rörelsen är spretig, men att vem som helst inte kan kalla sig feminist är självklart. Vissa åsikter och beteenden diskvalificerar en från att etikettera sig som någon form av jämställdhetskämpe, då de helt enkelt inte stämmer överens med ideologin.
Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.
En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.
Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.
Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.
Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.
En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.
Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.
Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.
24.1.12
Insert random omogna svordomar och tråkiga skämt om dumma män
Läste nyss en hätsk twitterdiskussion. Den handlade på ett ungefär om hur feminister får bete sig och hur hård ton man som feminist kan använda mot människor i allmänhet och män i synnerhet utan att förstöra för alla andra som bedriver någon form av jämställdhetskamp. Jag greppade aldrig riktigt hur dispyten började, men den slutade i alla fall med att några uttryckte att vissa "inte borde få kalla sig feminister".
Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.
Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.
Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.
Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.
EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.
Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.
Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.
Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.
Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.
EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.
16.1.12
10:15
I sommar får jag återigen se de som kommit allra närmst att vara "de enda som förstår mig" och "det bästa bandet någonsin" i mitt liv (även om de givetvis aldrig nått hela vägen fram, jag är värdelös på att vara ett fan). Älskade, fina, bästa The Cure.
a
a
15.1.12
Man ba TÄNK vad man kan hitta på med en burk hårfärg i nyansen "plum" och lite fantasi!
När jag var mindre och ville göra vansinniga saker med mitt utseende sa alltid min mor att "det får du göra när du blivit äldre", underförstått att då kommer jag inte vilja det längre. Jävlar vad jag gör nu när jag blivit äldre.
13.1.12
Jag hatar KD, och "hat" är ett väldigt starkt ord
Jag minns inte den första gången jag hörde talas om transsexuella. Förmodligen var det i något "berättelser ut livet"-aktigt reportage och förmodligen var jag ung. Inte minns jag heller hur jag reagerade på den nya informationen. Kanske tyckte jag att det lät märkligt, förmodligen hade jag svårt att ta det till mig. Något jag däremot vet säkert är att jag alltid förstått att det hela inte handlar om mig, och att mina upplevelser av verkligheten och mig själv faktiskt är irrelevanta.
Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.
När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.
Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.
P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*
Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.
När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.
Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.
P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*
11.1.12
Nu ska den ynkligaste och mest influensiga personen i hela Bergshamra traska i väg och bli psykolog
Så, i dag är första dagen på den utbildning jag ska roa mig med i fem år framöver. Givetvis har jag feber och sov cirka en och en halv timme i natt då jag resten av tiden låg och grinade antingen för att jag frös så mycket eller hade så ont i benen. Nu på morgonen har jag fått MVG i Driva upp febern 100p genom att duscha skållhett och klä på mig ungefär vartenda plagg jag äger. I denna sekund sitter jag och dricker lite te och låtsas att pirrningarna och tungheten i kroppen beror på att Treon dansar omkring i mitt blodomlopp och smeker mitt innandöme, och ingenting annat.
Tack.
Tack.
6.1.12
Tre saker jag varit irriterad på länge men aldrig riktigt bearbetat eller pratat om.
1. Folk som koketterar med att de inte vet hur de utför enkla vardagssysslor. Jag tycker inte att personer som inte vet hur de kokar ett ägg per definition är idioter, däremot provocerar det mig enormt när de, istället för att googla eller något, upplyser folk i sin omgivning sin inkompetens på ett sätt som framställer den som lite rolig och/eller gullig.
Extra bonusäcklighet: Folk som beskriver hur deras partners inte klarar av hushållssysslor och framställer det som lite roligt och/eller gulligt.
2. Folk som koketterar med att de är oförsiktiga med sina dyra saker. Som vi alla vet håller klimatet på att gå åt helvete och då kan det finnas en poäng i att ta hand om de miljövidriga produkter man införskaffat så att nya tillverkas i minsta möjliga mån. Klantighet går inte alltid att hjälpa, men man kan i alla fall erkänna för sig själv att det endast var dumt att spola ner sin iPhone i toaletten, i stället för att göra en "rolig grej" av det.
3. Att jag är så gubbig.
Extra bonusäcklighet: Folk som beskriver hur deras partners inte klarar av hushållssysslor och framställer det som lite roligt och/eller gulligt.
2. Folk som koketterar med att de är oförsiktiga med sina dyra saker. Som vi alla vet håller klimatet på att gå åt helvete och då kan det finnas en poäng i att ta hand om de miljövidriga produkter man införskaffat så att nya tillverkas i minsta möjliga mån. Klantighet går inte alltid att hjälpa, men man kan i alla fall erkänna för sig själv att det endast var dumt att spola ner sin iPhone i toaletten, i stället för att göra en "rolig grej" av det.
3. Att jag är så gubbig.
Tre nyårslöften
1. Minska min konsumtion av mjölk- och äggprodukter drastiskt.
2. Börja ta med matlådor till skolan.
3. Diska varje dag.
2. Börja ta med matlådor till skolan.
3. Diska varje dag.
29.12.11
2011
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Flyttade hemifrån. Bland annat.
Höll du några av dina nyårslöften?
Då jag låg och influensasvettades och sov under hela nyårsafton så blev det inga nyårslöften.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
Dog någon som stod dig nära?
Nej.
Vilka länder besökte du?
Vietnam, Kambodja, Thailand, Frankrike, England.
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
En golvmopp och lite pengar.
Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Inget.
Vad är det bästa som hänt dig år 2011?
Jag kom in på psykologprogrammet.
Största misstaget?
Köpte en iPhone ungefär två veckor innan 4s-prisdumpningen. Så går det om man är otålig som ett barn.
Bästa köpet?
Tidigare nämnda iPhone. Trots kostnaden.
Vad spenderade du mest pengar på?
Min hitta-mig-själv-i-Asien-resa. Hittade förvisso inte mig själv, men jag var lika glad ändå, så det var värt varenda krona (förutom dom 3 dollar jag spenderade på fiskmassage. Skitäckligt var det).
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Alla från PJ Harveys "Let England Shake" samt "Man Down" med Rihanna (typ världens bästa låt).
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Varken eller.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. I år igen.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Köpt kaffe ute i stället för att ta med i termos.
Hur tillbringade du julen?
Precis likadant som tidigare år, hemma hos mamma med släkt, Kalle Anka, tomte, Karl Bertil Jonsson och alla andra jultraditioner man kan tänka sig ungefär.
Blev du kär i år?
Var redan, och jag fortsatte med det.
Favoritprogram på tv?
Värsta pojkvänsakademin. Jag är i hemlighet en sucker för sexistiska förnedringsprogram.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.
Bästa boken du läste i år?
Vet inte, kommer inte ihåg en enda bok jag läst just nu.
Största musikaliska upptäckten?
Lärde mig att komma ihåg vad Carmina Burana: O Fortuna heter, så att jag kunde lyssna på den mest hela tiden.
Något du önskade dig och fick?
En morgonrock i frotté.
Något du önskade dig men inte fick?
Nej, önskade mig bara morgonrocken.
Årets bästa film?
Vet ej. Har varit på bio jättemycket men just nu kommer jag bara ihåg att jag sett Harry Potter, Drive och The Girl With the Dragon Tattoo, och ingen av dem förtjänar titeln årsbäst.
De bästa nya människorna du träffade?
Gillar inte att räkna upp namn, så pass.
Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.
Vad fick dig att må bra?
Mycket.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen speciell tror jag.
Vem saknade du?
När jag var i Asien i två månader saknade jag väldigt många. Men kanske allra mest min käre sambo.
Favoritmånad 2012?
September var nog kul.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Så klart. Fast det allra mesta har gått riktigt bra.
Flyttade hemifrån. Bland annat.
Höll du några av dina nyårslöften?
Då jag låg och influensasvettades och sov under hela nyårsafton så blev det inga nyårslöften.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
Dog någon som stod dig nära?
Nej.
Vilka länder besökte du?
Vietnam, Kambodja, Thailand, Frankrike, England.
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
En golvmopp och lite pengar.
Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Inget.
Vad är det bästa som hänt dig år 2011?
Jag kom in på psykologprogrammet.
Största misstaget?
Köpte en iPhone ungefär två veckor innan 4s-prisdumpningen. Så går det om man är otålig som ett barn.
Bästa köpet?
Tidigare nämnda iPhone. Trots kostnaden.
Vad spenderade du mest pengar på?
Min hitta-mig-själv-i-Asien-resa. Hittade förvisso inte mig själv, men jag var lika glad ändå, så det var värt varenda krona (förutom dom 3 dollar jag spenderade på fiskmassage. Skitäckligt var det).
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Alla från PJ Harveys "Let England Shake" samt "Man Down" med Rihanna (typ världens bästa låt).
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Varken eller.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. I år igen.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Köpt kaffe ute i stället för att ta med i termos.
Hur tillbringade du julen?
Precis likadant som tidigare år, hemma hos mamma med släkt, Kalle Anka, tomte, Karl Bertil Jonsson och alla andra jultraditioner man kan tänka sig ungefär.
Blev du kär i år?
Var redan, och jag fortsatte med det.
Favoritprogram på tv?
Värsta pojkvänsakademin. Jag är i hemlighet en sucker för sexistiska förnedringsprogram.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.
Bästa boken du läste i år?
Vet inte, kommer inte ihåg en enda bok jag läst just nu.
Största musikaliska upptäckten?
Lärde mig att komma ihåg vad Carmina Burana: O Fortuna heter, så att jag kunde lyssna på den mest hela tiden.
Något du önskade dig och fick?
En morgonrock i frotté.
Något du önskade dig men inte fick?
Nej, önskade mig bara morgonrocken.
Årets bästa film?
Vet ej. Har varit på bio jättemycket men just nu kommer jag bara ihåg att jag sett Harry Potter, Drive och The Girl With the Dragon Tattoo, och ingen av dem förtjänar titeln årsbäst.
De bästa nya människorna du träffade?
Gillar inte att räkna upp namn, så pass.
Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.
Vad fick dig att må bra?
Mycket.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen speciell tror jag.
Vem saknade du?
När jag var i Asien i två månader saknade jag väldigt många. Men kanske allra mest min käre sambo.
Favoritmånad 2012?
September var nog kul.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Så klart. Fast det allra mesta har gått riktigt bra.
18.10.11
---
Läste en tweet som jag tyckte var bra. Den handlade om det obehagliga föraktet mot barnlängtan som en del människor visar upp. Det är ingenting jag reflekterat över innan, men när jag läste det så slog det mig att det från feministiskt håll ofta anses lite fult och gammalmodigt att (som kvinna) uttrycka en stark önskan om att fortplanta sig, och jag håller med twittraren om att det är himla trist.
Jag misstänker att detta förakt bygger på en sammanblandning av den helt normala önskan att producera en unge och den tröttsamma synen på Det Heliga Moderskapet. Att det sistnämnda är värt att kritisera skriver jag under på, jag tycker inte om åsikten att kvinnligt föräldraskap är något närmast mytiskt och magiskt. Den romantiserade bilden av den naturliga urkvinnligheten med tillhörande gudomliga band till avkomman skrämmer mig lite, då jag ofta ryggar tillbaka för naturlighetsargument och tror att de i de flesta fall leder till ojämställdhet (här: kvinnor är bättre föräldrar). Att ogilla den synen på mödrar och barn tycker jag dock är en mycket dålig grund att kritisera kvinnor som vill ha barn på. Sådan kritik tror jag dessutom, utöver att vara lite okänslig är direkt ogenomtänkt.
Feministisk kritik riktas ofta mot att kvinnor förväntas lägga band på sina drifter och inte vara för kåta, inte äta för mycket och så vidare. Många kvinnor vittnar om ett överdrivet kontrollbehov där kroppen bli fienden och medvetandet något som kämpar för självbestämmande. Även de mest grundläggande behov klassificeras plötsligt som karaktärsfel som bör bekämpas eller åtminstone hållas tillbaka såpass att de aldrig kan ta större plats än intellektet.
Det är så fult när samma människor som vill motverka kvinnors självförakt i dessa avseenden rynkar på näsan åt driften att vilja ha barn.
Att det finns ett utbrett ifrågasättande av det som är natuuuurligt men irrationellt är på många sätt bra, men när man klampar in på människors önskningar och drömmar bör man se upp. Barnfrågan är för många känslig. Ponera att någon är förtvivlad över att ha försökt skaffa barn i flera år utan att lyckas. Skulle då hen bli hjälp av att någon snusförnuftigt och snustorrt deklarerade att vi faktiskt inte behöver föda fler människor och att det förresten mest bara är en norm att vi ska ha barn? Nämenjuste. Att skaffa barn må vara irrationellt i våra tider, eftersom vi inte behöver en yngre förmåga som skyddar oss från sabeltandade tigrar eller sköter vårt torp (eller hur nu "men förr i tiden och på stenåldern och naturligt och wääh wääh"-människor brukar argumentera), men det är uppenbarligen viktigt för många, och då är det rimligt att respektera det. I synnerhet när vi har nog av skuldbeläggande av kvinnliga drifter och kroppsliga önskningar i det här sketna samhället.
P.s. Egentligen läser jag om Hume och Kant nu. Hemmaplugg (var tvungen att fly universitetsbiblioteket för att inte bli allmänt hatad pga slemmiga hostattacker i tysta avdelningen) är så himla effektivt. Hume säger att negrer och samer inte vet hur vin smakar. Det ska jag skriva på tentan.
16.10.11
--
Nu har jag i två korta blogginlägg i rad direkt eller indirekt kritiserat/drivit med Blondinbella. Det var ingenting jag reflekterade över, vilket eventuellt tyder på att jag är besatt av henne, men jag väljer att fokusera på att det hela nästan blev lite ironiskt då det första inlägget uttryckte förskräckelse över att hon verkar ha för avsikt att bli ansiktet utåt för någon slags "ny feminism" och det andra refererade (om än väldigt otydligt) till debatten mellan henne och Quetzala Blanco där BB menade att Q var en dålig förebild och drog ner unga tjejer i fördärvet av knark, självsvält och våld. Åsikten att kvinnor bör anpassa sig själva och vad de uttrycker för att befinna sig inom ramen för en God Förebild och Människa har jag länge tyckt är djupt ofeministisk och det var alltså däri ironin var tänkt att ligga.
Att vara en dålig (kvinnlig) förebild brukar i regel handla om att
1) Festa
2) Uttrycka en vilja att leva upp till destruktiva ideal, och
3) Att vara öppen med sin psykiska ohälsa
Grejen är att motsatsen, dvs den goda förebilden, sällan är en person som lever hälsosamt, ger fan i utseendenormer och mår bra. Hur mycket Blondinbella och hennes käcka gelikar peppar unga tjejer så utgör deras livsstil (så som den utmålas, gör inte anspråk på att veta hur någon jag aldrig träffat lever och mår i verkligheten) inte antitesen till det som de pekar ut som dåligt och osunt. Alkoholen må vara utbytt mot stresshormoner, size zero mot lagom vältränat och självföraktet mot prestationer, men i frågan om vad som ger unga kvinnor mest ångest är det knappast givet vem som kammar hem förstaplatsen.
Personligen anser jag att det eviga utpekandet av "unga tjejer" som den grupp i samhället som är i störst behov av att skyddas från precis allt som kan påverka deras självbild i negativ riktning är överdrivet, och i vissa fall rent av förnedrande, och ifrågasätter därmed att vare sig BB eller Q personligen har särskilt stor makt över någon, men om man nu tror på det där med att folk lyssnar blint till förebilder önskar jag ett visst mått av konsekvens och självrannsakan.
Som förebildssnacket går i dag verkar det som att
En Dålig Förebild = kvinna som passar in i ett tillspetsat ideal och är öppen med hur jobbigt och destruktivt det varit att ta sig dit samt mår psykiskt dåligt utan att se någon tydligt väg ut ur det.
En bra förebild = kvinna som passar in i ett något mer sansat ideal och låtsas som att hon aldrig behövt anstränga sig för att se ut som hon gör samt döljer eventuell psykisk ohälsa alternativt ser den som en utmaning och något som i slutändan kan stärka en.
Och jag känner bara att.. Nä.
P.s. Är dödssjuk. Risken att det bara är i min geggiga skalle som någonting av ovanstående är relevant för någonting över huvud taget finns och är inte försvinnande liten. Puss.
13.10.11
20.9.11
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
