När jag gick högstadiet skrev jag mycket i Bilddagbokens forum (tror jag slutade på 11000 inlägg, ungefär). Det är något jag är mycket glad över att jag gjorde, inte minst på grund av alla trevliga människor jag lärde känna genom det, men jag ska inte sticka under stol med att mycket av det jag skrev var otrevligt, i vissa fall rent ut sagt elakt, och att jag ångrar det. Jag sysslade aldrig med regelrätta personangrepp (tror jag, kan vara en efterhandskonstruktion), men jag satte system att gå så hårt ut som möjligt mot personer som uttryckte, enligt mig, dumma eller ogenomtänkta åsikter.
Jag minns till exempel en gång när en ung kvinna startade en tråd om att tidelag är hemskt och borde kriminaliseras. Kanske ville hon få med folk på en demonstration eller dylikt. Jag tyckte att tidelagslagens vara eller ickevara var en onödig fråga att engagera sig då djurplågeri redan är förbjudet, och att det är viktigare att se till att den lagen efterföljs än att börja stifta nya, och jag var inte sen med att låta den här tjejen veta hur tomt och värdelöst hennes engagemang var. Med fina ord och formuleringar trashade jag sönder hennes åsikt fullkomligt. Och jag var knappast intresserade av en konstruktiv diskussion, jag ville bara framstå som smart och "häftig".
Så här fem år senare tycker jag fortfarande att engagemang mot tidelag specifikt är missriktat (och då inte för att jag tycker att det är en soft grej att våldta djur, utan för att jag inte tycker att just den typen av djurplågeri är värre än andra former, och att det viktiga därmed är att se till att djurskyddslagen följs), men jag skulle inte komma på tanken att håna någon som inte håller med. Jag har ingen rätt att tala om för andra vad som är viktigt att bry sig om och vad som inte förtjänar något engagemang. idag ser jag det som något positivt att folk jobbar för en god sak, trots att jag personligen skulle kunna räkna upp hundra områden jag anser ha högre prioritet. Och om jag inte anser saken vara god, men inser att den är helt irrelevant för mig och mitt liv, så låter jag det hela bero utan vidare värdering.
Förändringen tror jag grundar sig i att jag blivit trygg i mina egna åsikter, och själv börjat engagera mig för det jag tycker är rätt och viktigt. När jag satt och klankade ner på andras åsikter och hur de valde att kanalisera dem hade jag fortfarande inte engagerat mig politiskt eller ens formulerat det jag tyckte särskilt väl (utöver i syfte att göra ner andra, förstås). Nu när jag har en klar bild av vad jag tycker och varför jag tycker det, har jag inte längre något behov av att pissa på människor vars ståndpunkter jag inte håller med om. Jag behöver inte oombedd manifestera mitt ogillande på ett otrevligt sätt, för jag vet att mina åsikter lyssnas på i andra sammanhang, av människor som faktiskt bryr sig. Och jag litar på att min kritik är så pass relevant att den lyssnas till även om den inte framställs på ett hetsigt sätt.
Sådant här tänker jag på när jag läser de hemska angreppen mot kvinnor med håriga armhålor som postas facebookeventet "Ta håret tillbaka!" Jag tänker på skillnaden mellan att ha möjlighet att göra och att faktiskt göra. När jag var dryg mot folk vars enda brott var att ha åsikter jag inte uppskattade rättfärdigade jag det med att de ju gett sig in i det, att jag HADE RÄTT att uttrycka min åsikt. Och det stämmer ju, men att HA RÄTT till något är inte synonymt med att behöva göra det. Trots att jag är lagligt berättigad att vara elak kan det vara det sämsta möjliga sättet att hantera en situation på. ingen hade kunnat stoppa mig från att hånskratta öppet åt trådskapartjejen, men jag själv hade kunnat inse att det var bättre att lugnt och sansat förmedla mg åsikt utan att för den sakens skull bete mg som en jävla idiot.
Jag är inte en förstående och snäll människa i alla lägen, och jag kan fortfarande vara väldigt bestämd och otrevlig i diskussioner, men jag har lärt mig att spara mina hårda ord till de som faktiskt förtjänar dem, och det tycker jag att fler borde göra. Ge er på folk som mobbar, trakasserar och diskriminerar. Ge er inte på någon för att hen har hår under armarna eller tycker att tidelagslagstiftning är en viktig fråga.
P.S. Tangenten för bokstaven "i" är trasig, så eventuella vansinniga felstavningar kan ha med det att göra.
Visar inlägg med etikett Tycker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tycker. Visa alla inlägg
25.1.12
Pekpinnefeminismen och orimligheten
Att vara feminist innebär något. Definitionen av själva ordet är omtvistad, och rörelsen är spretig, men att vem som helst inte kan kalla sig feminist är självklart. Vissa åsikter och beteenden diskvalificerar en från att etikettera sig som någon form av jämställdhetskämpe, då de helt enkelt inte stämmer överens med ideologin.
Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.
En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.
Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.
Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.
Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.
En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.
Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.
Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.
24.1.12
Insert random omogna svordomar och tråkiga skämt om dumma män
Läste nyss en hätsk twitterdiskussion. Den handlade på ett ungefär om hur feminister får bete sig och hur hård ton man som feminist kan använda mot människor i allmänhet och män i synnerhet utan att förstöra för alla andra som bedriver någon form av jämställdhetskamp. Jag greppade aldrig riktigt hur dispyten började, men den slutade i alla fall med att några uttryckte att vissa "inte borde få kalla sig feminister".
Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.
Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.
Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.
Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.
EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.
Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.
Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.
Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.
Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.
EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.
13.1.12
Jag hatar KD, och "hat" är ett väldigt starkt ord
Jag minns inte den första gången jag hörde talas om transsexuella. Förmodligen var det i något "berättelser ut livet"-aktigt reportage och förmodligen var jag ung. Inte minns jag heller hur jag reagerade på den nya informationen. Kanske tyckte jag att det lät märkligt, förmodligen hade jag svårt att ta det till mig. Något jag däremot vet säkert är att jag alltid förstått att det hela inte handlar om mig, och att mina upplevelser av verkligheten och mig själv faktiskt är irrelevanta.
Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.
När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.
Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.
P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*
Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.
När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.
Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.
P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*
18.10.11
---
Läste en tweet som jag tyckte var bra. Den handlade om det obehagliga föraktet mot barnlängtan som en del människor visar upp. Det är ingenting jag reflekterat över innan, men när jag läste det så slog det mig att det från feministiskt håll ofta anses lite fult och gammalmodigt att (som kvinna) uttrycka en stark önskan om att fortplanta sig, och jag håller med twittraren om att det är himla trist.
Jag misstänker att detta förakt bygger på en sammanblandning av den helt normala önskan att producera en unge och den tröttsamma synen på Det Heliga Moderskapet. Att det sistnämnda är värt att kritisera skriver jag under på, jag tycker inte om åsikten att kvinnligt föräldraskap är något närmast mytiskt och magiskt. Den romantiserade bilden av den naturliga urkvinnligheten med tillhörande gudomliga band till avkomman skrämmer mig lite, då jag ofta ryggar tillbaka för naturlighetsargument och tror att de i de flesta fall leder till ojämställdhet (här: kvinnor är bättre föräldrar). Att ogilla den synen på mödrar och barn tycker jag dock är en mycket dålig grund att kritisera kvinnor som vill ha barn på. Sådan kritik tror jag dessutom, utöver att vara lite okänslig är direkt ogenomtänkt.
Feministisk kritik riktas ofta mot att kvinnor förväntas lägga band på sina drifter och inte vara för kåta, inte äta för mycket och så vidare. Många kvinnor vittnar om ett överdrivet kontrollbehov där kroppen bli fienden och medvetandet något som kämpar för självbestämmande. Även de mest grundläggande behov klassificeras plötsligt som karaktärsfel som bör bekämpas eller åtminstone hållas tillbaka såpass att de aldrig kan ta större plats än intellektet.
Det är så fult när samma människor som vill motverka kvinnors självförakt i dessa avseenden rynkar på näsan åt driften att vilja ha barn.
Att det finns ett utbrett ifrågasättande av det som är natuuuurligt men irrationellt är på många sätt bra, men när man klampar in på människors önskningar och drömmar bör man se upp. Barnfrågan är för många känslig. Ponera att någon är förtvivlad över att ha försökt skaffa barn i flera år utan att lyckas. Skulle då hen bli hjälp av att någon snusförnuftigt och snustorrt deklarerade att vi faktiskt inte behöver föda fler människor och att det förresten mest bara är en norm att vi ska ha barn? Nämenjuste. Att skaffa barn må vara irrationellt i våra tider, eftersom vi inte behöver en yngre förmåga som skyddar oss från sabeltandade tigrar eller sköter vårt torp (eller hur nu "men förr i tiden och på stenåldern och naturligt och wääh wääh"-människor brukar argumentera), men det är uppenbarligen viktigt för många, och då är det rimligt att respektera det. I synnerhet när vi har nog av skuldbeläggande av kvinnliga drifter och kroppsliga önskningar i det här sketna samhället.
P.s. Egentligen läser jag om Hume och Kant nu. Hemmaplugg (var tvungen att fly universitetsbiblioteket för att inte bli allmänt hatad pga slemmiga hostattacker i tysta avdelningen) är så himla effektivt. Hume säger att negrer och samer inte vet hur vin smakar. Det ska jag skriva på tentan.
16.10.11
--
Nu har jag i två korta blogginlägg i rad direkt eller indirekt kritiserat/drivit med Blondinbella. Det var ingenting jag reflekterade över, vilket eventuellt tyder på att jag är besatt av henne, men jag väljer att fokusera på att det hela nästan blev lite ironiskt då det första inlägget uttryckte förskräckelse över att hon verkar ha för avsikt att bli ansiktet utåt för någon slags "ny feminism" och det andra refererade (om än väldigt otydligt) till debatten mellan henne och Quetzala Blanco där BB menade att Q var en dålig förebild och drog ner unga tjejer i fördärvet av knark, självsvält och våld. Åsikten att kvinnor bör anpassa sig själva och vad de uttrycker för att befinna sig inom ramen för en God Förebild och Människa har jag länge tyckt är djupt ofeministisk och det var alltså däri ironin var tänkt att ligga.
Att vara en dålig (kvinnlig) förebild brukar i regel handla om att
1) Festa
2) Uttrycka en vilja att leva upp till destruktiva ideal, och
3) Att vara öppen med sin psykiska ohälsa
Grejen är att motsatsen, dvs den goda förebilden, sällan är en person som lever hälsosamt, ger fan i utseendenormer och mår bra. Hur mycket Blondinbella och hennes käcka gelikar peppar unga tjejer så utgör deras livsstil (så som den utmålas, gör inte anspråk på att veta hur någon jag aldrig träffat lever och mår i verkligheten) inte antitesen till det som de pekar ut som dåligt och osunt. Alkoholen må vara utbytt mot stresshormoner, size zero mot lagom vältränat och självföraktet mot prestationer, men i frågan om vad som ger unga kvinnor mest ångest är det knappast givet vem som kammar hem förstaplatsen.
Personligen anser jag att det eviga utpekandet av "unga tjejer" som den grupp i samhället som är i störst behov av att skyddas från precis allt som kan påverka deras självbild i negativ riktning är överdrivet, och i vissa fall rent av förnedrande, och ifrågasätter därmed att vare sig BB eller Q personligen har särskilt stor makt över någon, men om man nu tror på det där med att folk lyssnar blint till förebilder önskar jag ett visst mått av konsekvens och självrannsakan.
Som förebildssnacket går i dag verkar det som att
En Dålig Förebild = kvinna som passar in i ett tillspetsat ideal och är öppen med hur jobbigt och destruktivt det varit att ta sig dit samt mår psykiskt dåligt utan att se någon tydligt väg ut ur det.
En bra förebild = kvinna som passar in i ett något mer sansat ideal och låtsas som att hon aldrig behövt anstränga sig för att se ut som hon gör samt döljer eventuell psykisk ohälsa alternativt ser den som en utmaning och något som i slutändan kan stärka en.
Och jag känner bara att.. Nä.
P.s. Är dödssjuk. Risken att det bara är i min geggiga skalle som någonting av ovanstående är relevant för någonting över huvud taget finns och är inte försvinnande liten. Puss.
8.9.11
Sometimes I feel nothing's good it's all gone wrong
Uppenbarligen överlevde jag Libressekampanjen på Spotify, så det där om Atmosphere är inte aktuellt längre. Innan jag går vidare med mitt liv tänkte jag dock reda ut varför just reklamer för mensskydd provocerar mig så fruktansvärt.
Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.
Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.
Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.
Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").
Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.
Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.
Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.
Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.
Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.
Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").
Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.
Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.
16.9.10
We dont need no thought control
Eftersom det enda teveprogrammet utöver Vem vet mest? jag regelbundet tittar på startat för säsongen exponeras jag nu för ovanlighetens skull för tevereklam. Föga förvånande är valfilmerna de som intresserar mig mest, och folkpartiets som handlar om (o)ordning i skolan påminde mig återigen om skevheten i hela skoldebatten.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
13.9.10
Saker som driver mig till vansinne den trettonde september tvåtusentio:
1. Att jag inte kan sova dagtid. "Måste" avskedsöla med Lasse ikväll då han flyttar till Berlin i övermorgon, och jag börjar 05.30 imorgon. Hej åtta timmars arbetspass efter cirka fyra timmars sömn.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
8.9.10
Att rea ut sin själ
Älskar att följa debatter om ungdomsarbetslöshet, i synnerhet när de handlar om att den eventuellt beror på ungdomars bortskämdhet och ovilja att jobba med något annat än typ media.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
23.8.10
Hair of the dog (typ, kom inte på något relevant låtcitat)
Det finns alltid en risk med att uppmärksamma saker som i ens eget tycke inte borde vara något att tala om över huvud taget. Allt som oftast ter det sig mycket paradoxalt, av uppenbara skäl. Dock finns det alltid människor som är mer än villiga att big deala saker åt en, och då är det berättigat att ta upp dem, även om poängen närmast är "det här vill jag egentligen inte behöva diskutera".
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
17.8.10
Cause all i wanna do is...
I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
21.6.10
Man ba: Medeltiden ringde och ville ha sin syn på skuld tillbaka
De säger att definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen, och förvänta sig olika resultat, och ändå fortsätter jag beblanda mig med det som kallas verkligheten och dess invånare och förvånas varje gång jag känner att det enda raka vore att gräva ner sig i en grop med en sjuttis och en trave cyniska böcker om döden.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
25.5.10
97. Slits tradition
Eftersom jag tar studenten om två veckor befinner jag mig mitt uppe i en period där traditioner och konventioner spelar en central roll. Jag förväntas införskaffa en studentmössa för minst fyrahundra kronor, en studentklänning och gärna ett par skor till detta. Om fjorton dagar ska jag tycka att det är roligt med ett plakat prytt med en bild på mig som bebis och typ lite svenska flaggor. I en månad nu har jag spenderat pengar på studentskivor där Magnus Uggla spelats och det enda roliga har varit min onykterhet och mitt sällskap (missuppfatta inte nu, jag har haft vissa asbra skivkvällar, men skivor som koncept är fan inte vettigt någonstans).
De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.
Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.
Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.
Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.
De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.
Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.
Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.
Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.
3.5.10
84. 666
Någon gång för kanske två-tre år sedan nåddes jag av insikten att sex kanske inte behöver vara världens största grej och att det inte nödvändigtvis är helt väsensskilt från alla andra sociala företeelser. Från att ha blivit matad av information som tydde på att sex är det mest spännande som finns och alltid måste betyda något så började jag öppna mig mer för tanken på att sex är mer eller mindre som vilken fysisk aktivitet som helst (att omsätta tanken i praktik har det varit lite sämre med, tror att jag är typiskt monogam i förhållanden).
Nu när jag kommit över den första aha-upplevelsen av att det kanske inte är alldeles nödvändigt att i detalj minnas dagen ens oskuld togs och att KK-relationer faktiskt kan fungera utan att någon blir heartbroken känns frågan emellertid hemskt komplicerad, och min tidigare attityd av "ahmen sex kan väl vara som att typ.. dricka kaffe tillsammans?" mindre och mindre klockren. Jag tror fortfarande definitivt inte att någon tjänar på att sex placeras på en piedestal och framställs som helt omöjligt att jämföra med något annat eftersom det lätt leder till onödig ångest. Ett mindre lyckat ligg med en trist person borde kunna betraktas som just ett mindre lyckat ligg med en trist person, och inte jordens undergång och det vore fint om det slutade läggas någon värdering i hur stort antal sexpartners en haft, eller på vilket sätt en har sex. Men samtidigt särskiljer jag sex* från andra aktiviteter när det gäller hur pass fundamentalt jag tycker respekt är i relationerna.
Givetvis är det alltid önskvärt att behandla varandra väl, oavsett vilka aktiviteter som en ägnat sig åt tillsammans innan, men någonstans tycker jag att det är fan så mycket värre att vara dryg mot någon en haft sex med. Typ: Att inte hälsa på en bekant som en varit och fikat med om en träffar denne på krogen är förvisso otrevligt och fånigt, men kanske inte direkt respektlöst. Att ignorera en bekant som en haft sex med är däremot att uppvisa en ganska rejäl avsaknad av hänsyn. Nu inte sagt att det inte finns tillfällen det är ännu mer efterblivet att inte låtsas om en person, jag syftar på just bekanta, dvs inte personer som en haft någon djupare relation med.
Jag vill gärna kunna vara helt sexliberal (eller "sexpositiv") och inte hålla sex "heligt" what so ever, men det håller inte riktigt. Även om jag själv inte direkt kopplar ihop sex och känslor så kan jag inte utgå ifrån att fallet är detsamma för alla andra. Nu är det ju skillnad på sex och sex (fyllesex med random människa på random efterfest är inte riktigt samma sak som att regelbundet ha sex med någon som en även träffar i andra sammanhang, exempelvis) men det känns vettigt att ha som en grundprincip att vara lite uppmärksam på den andra partens (eller de andra parternas) reaktioner och känslor efteråt. Att ha sex med någon och allt vad det innebär är (VARNING FÖR KLYSCHA) trots allt att blotta sig, både rent fysiskt och i många fall även psykiskt. Att uppleva sex som way more betydelsefullt än det mesta annat behöver inte grunda sig i moralism och superkonservativ sexualsyn, utan handlar förmodligen oftast om att den situationen är utelämnande. Det är liksom svårare att kontrollera hur en framstår i en sexuell situation än på en påklädd fikadejt. Eftersom (penetrerings)sex också kan få konsekvenser som är något mer seriösa än de flesta följder som gemensamt lattedrickande kan få bör det också finnas ett visst mått av tillit med i sexet. Med andra ord tycker jag inte det är helt orimligt att tillskriva sex lite större betydelse än många andra aktiviteter.
Märk väl att jag inte på något sätt tror att sex alltid involverar kärlek eller ens uppskattning utöver det vanliga, och jag är absolut inte av åsikten att sex medför ett indirekt löfte om något mer, jag tycker bara inte att det är vettigt att låtsas som att enda anledningen till att folk big dealar sex är att de är konservativa, moralpanikande kristdemokrater. Det är så väldigt lätt att peka på att dagens sexualsyn är alldeles för stram och måla upp motsatsförhållandet som det önskvärda. I synnerhet debatter om prostitution och porr polariseras lätt och de enda alternativ som presenteras är sexualfientlig moralism eller frisläppt sexualliberalism (kommer säkert återkomma till den grejen någon annan gång).
Jag tror på en avslappnad sexualsyn utan dömande samt att det är vettigt att plocka ner sex från den där piedestalen och acceptera att alla inte vill lägga någon annan betydelse i sex än att det är skönt och nice. Men acceptansen måste finnas från båda håll och därmed måste hänsyn tas även till de för vilka sex är något personligt och betydelsefullt.
P.s. Alla är lika mycket värda. D.s.
* Med "sex" menar jag inte bara kukenifittanpenetrationwoho-sex utan även sådant där som i efterblivna relationsspalter oftast benämns som "förspel".
Nu när jag kommit över den första aha-upplevelsen av att det kanske inte är alldeles nödvändigt att i detalj minnas dagen ens oskuld togs och att KK-relationer faktiskt kan fungera utan att någon blir heartbroken känns frågan emellertid hemskt komplicerad, och min tidigare attityd av "ahmen sex kan väl vara som att typ.. dricka kaffe tillsammans?" mindre och mindre klockren. Jag tror fortfarande definitivt inte att någon tjänar på att sex placeras på en piedestal och framställs som helt omöjligt att jämföra med något annat eftersom det lätt leder till onödig ångest. Ett mindre lyckat ligg med en trist person borde kunna betraktas som just ett mindre lyckat ligg med en trist person, och inte jordens undergång och det vore fint om det slutade läggas någon värdering i hur stort antal sexpartners en haft, eller på vilket sätt en har sex. Men samtidigt särskiljer jag sex* från andra aktiviteter när det gäller hur pass fundamentalt jag tycker respekt är i relationerna.
Givetvis är det alltid önskvärt att behandla varandra väl, oavsett vilka aktiviteter som en ägnat sig åt tillsammans innan, men någonstans tycker jag att det är fan så mycket värre att vara dryg mot någon en haft sex med. Typ: Att inte hälsa på en bekant som en varit och fikat med om en träffar denne på krogen är förvisso otrevligt och fånigt, men kanske inte direkt respektlöst. Att ignorera en bekant som en haft sex med är däremot att uppvisa en ganska rejäl avsaknad av hänsyn. Nu inte sagt att det inte finns tillfällen det är ännu mer efterblivet att inte låtsas om en person, jag syftar på just bekanta, dvs inte personer som en haft någon djupare relation med.
Jag vill gärna kunna vara helt sexliberal (eller "sexpositiv") och inte hålla sex "heligt" what so ever, men det håller inte riktigt. Även om jag själv inte direkt kopplar ihop sex och känslor så kan jag inte utgå ifrån att fallet är detsamma för alla andra. Nu är det ju skillnad på sex och sex (fyllesex med random människa på random efterfest är inte riktigt samma sak som att regelbundet ha sex med någon som en även träffar i andra sammanhang, exempelvis) men det känns vettigt att ha som en grundprincip att vara lite uppmärksam på den andra partens (eller de andra parternas) reaktioner och känslor efteråt. Att ha sex med någon och allt vad det innebär är (VARNING FÖR KLYSCHA) trots allt att blotta sig, både rent fysiskt och i många fall även psykiskt. Att uppleva sex som way more betydelsefullt än det mesta annat behöver inte grunda sig i moralism och superkonservativ sexualsyn, utan handlar förmodligen oftast om att den situationen är utelämnande. Det är liksom svårare att kontrollera hur en framstår i en sexuell situation än på en påklädd fikadejt. Eftersom (penetrerings)sex också kan få konsekvenser som är något mer seriösa än de flesta följder som gemensamt lattedrickande kan få bör det också finnas ett visst mått av tillit med i sexet. Med andra ord tycker jag inte det är helt orimligt att tillskriva sex lite större betydelse än många andra aktiviteter.
Märk väl att jag inte på något sätt tror att sex alltid involverar kärlek eller ens uppskattning utöver det vanliga, och jag är absolut inte av åsikten att sex medför ett indirekt löfte om något mer, jag tycker bara inte att det är vettigt att låtsas som att enda anledningen till att folk big dealar sex är att de är konservativa, moralpanikande kristdemokrater. Det är så väldigt lätt att peka på att dagens sexualsyn är alldeles för stram och måla upp motsatsförhållandet som det önskvärda. I synnerhet debatter om prostitution och porr polariseras lätt och de enda alternativ som presenteras är sexualfientlig moralism eller frisläppt sexualliberalism (kommer säkert återkomma till den grejen någon annan gång).
Jag tror på en avslappnad sexualsyn utan dömande samt att det är vettigt att plocka ner sex från den där piedestalen och acceptera att alla inte vill lägga någon annan betydelse i sex än att det är skönt och nice. Men acceptansen måste finnas från båda håll och därmed måste hänsyn tas även till de för vilka sex är något personligt och betydelsefullt.
P.s. Alla är lika mycket värda. D.s.
* Med "sex" menar jag inte bara kukenifittanpenetrationwoho-sex utan även sådant där som i efterblivna relationsspalter oftast benämns som "förspel".
13.4.10
70. Jag är effektiv och konstruktiv, arbetsmarknadsattraktiv
Skriver CV och personligt brev. Tidigare har jag tyckt att det värsta är att ljuga ihop att jag är glad, positiv, ambitiös och punktlig, men nu är mitt största ångestmoment att skriva när jag vill jobba. Typ "ja, jo, alltså en heltidsanställning efter studenten vore ju fint men det beror ju såklart på hur mycket ni behöver mig, ni kan ju ringa samma dag som ni vill att jag ska jobba, och jag behöver väl inga direkta garantier, jag kan sluta tänka om ni vill, jag kan sluta kräva om det krävs, KNULLA MIG HÅRT ÅH DU FANTASTISKA SYSTEM!"
10.4.10
67.
Jag tycker att det är ganska fantastiskt att jag pundat bloggar och nättidningar samt bloggat själv i drygt två år utan att någonsin kommenterat något som Malin Wollin, a.k.a "Fotbollsfrun" skrivit. Förmodligen kommer sig detta av att hennes uttalanden ofta är så vansinniga att det känns lönlöst att ens försöka bemöta dem konstruktivt, utan allt jag känner för i stället är typ att peka på henne med en lång pinne och vråla "LOL ÅT ALLA HÅLL!"
I och med hennes senaste krönika är det dock dags att bryta trenden. Hon skriver bland annat "Det är inte klokt hur vi tassar runt överviktiga." och jag undrar om hon bor under en sten eller vad det är frågan om. Jag kan inte räkna hur många bantningstips jag ofrivilligt tar del av varje vecka. Jag kan inte räkna hur många studier på samband mellan övervikt och inkomst, övervikt och hemort, övervikt och kön, övervikt och gener, övervikt och nationalitet, övervikt och typ.. favoritdjur (nejmen ni fattar) jag läst genom åren. Jag kan inte räkna hur många jag träffat som nojat över att vara för tjocka.
På en samhällsnivå upplever jag, med andra ord, att övervikt utmålas som något som bör motverkas. Rent empiriskt uppfattar jag att problem med övervikt diskuteras i betydligt större utsträckning än de problem som undervikt kan medföra. Så vad menar "Fotbollsfrun"? Att det borde bara socialt accepterat att kommentera enskilda personers vikt?
På samma sätt som att man inte kan utgå ifrån att alla som är smala lider av ätstörningar så kan man inte sluta sig till att alla överviktiga är det till följd av att de har dålig karaktär eller vad fan det nu är "Fotbollsfrun" tror skulle gå att råda bot på om man bara satte alla tjocka på plats lite.
Alla kan inte ligga på den vikt som enligt "Fotbollsfrun" är normal (man ba specifikt, jajjemen), oavsett hur mycket de skäms, önskar eller försöker banta, träna eller äta. Och det är långt ifrån alla som ens vill det.
Äh, jag borde nog återgå till att ignorera kvinnan. Det här inlägget blir ju inte bra alls. För att sammanfatta mina tankar i en mening: MEN ÅHHHHHHHHHHH, BARA SLUTA :(:(:(
*avlider av alltings monstruösa dumhet*
I och med hennes senaste krönika är det dock dags att bryta trenden. Hon skriver bland annat "Det är inte klokt hur vi tassar runt överviktiga." och jag undrar om hon bor under en sten eller vad det är frågan om. Jag kan inte räkna hur många bantningstips jag ofrivilligt tar del av varje vecka. Jag kan inte räkna hur många studier på samband mellan övervikt och inkomst, övervikt och hemort, övervikt och kön, övervikt och gener, övervikt och nationalitet, övervikt och typ.. favoritdjur (nejmen ni fattar) jag läst genom åren. Jag kan inte räkna hur många jag träffat som nojat över att vara för tjocka.
På en samhällsnivå upplever jag, med andra ord, att övervikt utmålas som något som bör motverkas. Rent empiriskt uppfattar jag att problem med övervikt diskuteras i betydligt större utsträckning än de problem som undervikt kan medföra. Så vad menar "Fotbollsfrun"? Att det borde bara socialt accepterat att kommentera enskilda personers vikt?
På samma sätt som att man inte kan utgå ifrån att alla som är smala lider av ätstörningar så kan man inte sluta sig till att alla överviktiga är det till följd av att de har dålig karaktär eller vad fan det nu är "Fotbollsfrun" tror skulle gå att råda bot på om man bara satte alla tjocka på plats lite.
Alla kan inte ligga på den vikt som enligt "Fotbollsfrun" är normal (man ba specifikt, jajjemen), oavsett hur mycket de skäms, önskar eller försöker banta, träna eller äta. Och det är långt ifrån alla som ens vill det.
Äh, jag borde nog återgå till att ignorera kvinnan. Det här inlägget blir ju inte bra alls. För att sammanfatta mina tankar i en mening: MEN ÅHHHHHHHHHHH, BARA SLUTA :(:(:(
*avlider av alltings monstruösa dumhet*
6.4.10
65. Feminism handlar inte bara om "cash"
Bättre sent än aldrig - i dag finns vårt svar till Linda Skugge på Aftonbladets hemsida. Här hittar du det, och jag tycker verkligen att alla ska läsa.
30.3.10
59. "Asså kommunismen..." tyckte jag, men det tyckte uppenbarligen inte alla
”För mig är det där en lätt överdrift. Men om en man tafsar på en tjej som inte vill bli tafsad på ska han förstås läxas upp. Däremot ska det väl inte vara förbjudet att flirta och röra vid varandra. Teatervärlden behöver inte bli så könlös. Och när jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt.”
- Thommy Berggren, skådespelare och regissör om den senaste tidens debatt om sexuella trakasserier inom teatervärlden.
Jag har spenderat eftermiddagen med att skriva manus till radioreportage om sex och heteronormativitet. Då syftet med radioprojektet är att nå ut till folk som inte är insatta i jämställhetsfrågor och dylikt så har vi lagt det hela på en väldigt basic nivå, till exempel började ett stycke med "Vi tror att i grund och botten är alla medvetna om att alla människor inte njuter av samma saker.." och sedan följde ett resonemang om att medias bild av sex trots detta är ensidig och ointressant.
Det som kändes så uppenbart att det verkade närmast fånigt att ens understryka i radion, är tydligen långt ifrån självklart för alla människor som får komma till tals i media. För några veckor sedan orerade Lena Endre om att hon minsann inte hade märkt av problemet med tafs och trakasserier inom skådespelarbranschen och nu viftar även Thommy Berggren bort frågan med den eminenta motiveringen att han finner lust i att bli nypt i baken.
Och jag vill bara fråga varifrån denna enorma vilja att ogiltigförklara andras upplevelser och åsikter, så fort de strider mot ens egna, kommer ifrån. För en vuxen människa borde det inte vara en nyhet att olika människor har olika gränser och att dessa bör respekteras. Det handlar inte om att någon vill förbjuda andra att vara fysiska eller flirtiga mot varandra, det handlar om att den som inte vill bli tagen eller raggad på ska få slippa det. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, DET ÄR FANIMEJ INTE SÄRSKILT SVÅRT ATT VETA "VAR GRÄNSEN GÅR". Ler du inbjudande mot någon utan att hen ler tillbaka? Hen är inte speciellt intresserad. Tar du på någon och hen stelnar till och/eller berör dig inte tillbaka? Dina närmanden är förmodligen oönskade.
Äh, egentligen vill jag bara, som så ofta annars, skrika OCH SEDAN SÅ HANDLADE JU INTE DEN HÄR DISKUSSIONEN OM JUST DIG HELLER.
- Thommy Berggren, skådespelare och regissör om den senaste tidens debatt om sexuella trakasserier inom teatervärlden.
Jag har spenderat eftermiddagen med att skriva manus till radioreportage om sex och heteronormativitet. Då syftet med radioprojektet är att nå ut till folk som inte är insatta i jämställhetsfrågor och dylikt så har vi lagt det hela på en väldigt basic nivå, till exempel började ett stycke med "Vi tror att i grund och botten är alla medvetna om att alla människor inte njuter av samma saker.." och sedan följde ett resonemang om att medias bild av sex trots detta är ensidig och ointressant.
Det som kändes så uppenbart att det verkade närmast fånigt att ens understryka i radion, är tydligen långt ifrån självklart för alla människor som får komma till tals i media. För några veckor sedan orerade Lena Endre om att hon minsann inte hade märkt av problemet med tafs och trakasserier inom skådespelarbranschen och nu viftar även Thommy Berggren bort frågan med den eminenta motiveringen att han finner lust i att bli nypt i baken.
Och jag vill bara fråga varifrån denna enorma vilja att ogiltigförklara andras upplevelser och åsikter, så fort de strider mot ens egna, kommer ifrån. För en vuxen människa borde det inte vara en nyhet att olika människor har olika gränser och att dessa bör respekteras. Det handlar inte om att någon vill förbjuda andra att vara fysiska eller flirtiga mot varandra, det handlar om att den som inte vill bli tagen eller raggad på ska få slippa det. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, DET ÄR FANIMEJ INTE SÄRSKILT SVÅRT ATT VETA "VAR GRÄNSEN GÅR". Ler du inbjudande mot någon utan att hen ler tillbaka? Hen är inte speciellt intresserad. Tar du på någon och hen stelnar till och/eller berör dig inte tillbaka? Dina närmanden är förmodligen oönskade.
Äh, egentligen vill jag bara, som så ofta annars, skrika OCH SEDAN SÅ HANDLADE JU INTE DEN HÄR DISKUSSIONEN OM JUST DIG HELLER.
24.3.10
53. Och det här tyckte jag var en jävligt relevant text att skriva i stället för samhällskunskapsläxan
Utan att avslöja för mycket om det smått episka göromål jag varit lite involverad i det senaste dygnen så kan jag säga att det ställt mig inför frågan om vad som är bäst - förmedla det man vill ha sagt på ett sätt som känns bra och intelligent eller anpassa sitt budskap efter att genomsnittsmottagaren inte är så jävla bright.
Även om jag har ovanan att dra snacket om expertstyre och skapandet av en ny stat, med inträdesprov och mig som enväldig domare, lite för långt så är jag i grunden ganska verklighetsförankrad. Och jag har ett, förmodligen ganska fåfängt, behov att hävda mina åsikter (liksom vad fan, om jag efter att ha läst massa svåra böcker och tänkt smarta tankar kommer fram till att det enda som går att göra är att sitta och vänta på att alla andra också ska komma till samma insikt som jag så hade jag ju kunnat skita i böckerna från början och typ supit i stället).
Frågan är hur långt jag är villig att anpassa mig för att nå fram. Även om jag är en bloggande, uppmärksamhetstörstande nittiotalist så finns det gränser på vad som känns okej att göra avkall på bara för att få andra att lyssna. Jag har genom åren skrikit mig hes på fester, i kommentarsfält och på krogen (ba hej jag heter Ella och när jag inte krökar hänger jag på internet) för att föra fram nyanserade och genomtänkta argument, och det har definitivt inte varit värt det alla gånger. Förmodligen har inte ens hälften av alla dessa diskussioner lett till något i närheten av konstruktivt. Jag hade säkerligen kunnat lägga mig på en annan nivå och skalat bort allt som eventuellt skulle kunna tolkas som radikalt och på så sätt fått folk att lyssna bättre, men om jag måste sänka mig till "men asså det är ju bra med lika lön för lika arbete" för att inte bli stämplad som en såndära-genuspolis-vi-vet-nog-hur-det-låter så är det inte värt det. Hellre då att jag slösar några minuter av mitt liv på att säga något av substans, även om min samtalspartner inte har vett att uppskatta mina visdomsord.
För att återgå till ursprungsdilemmat, efter denna lilla orgie i självgodhet, så är det hemskt tråkigt att dagens debattklimat är sådant att den som skriker högst och klämmer in flest provokationer i sin tvåtusen tecken långa krönika får mest genomslag. Det är sorgligt att det blivit viktigare att framhäva sitt ego än att vara en del av en nyanserad diskussion med ambitionen att faktiskt komma fram till något. Men det är de premisser som finns, och då kanske det i vissa fall är vettigast att utgå ifrån dem och göra det bästa av situationen. Svälja sin stolthet, glömma sina vackra ideal för en stund och tänka att det ändå är bättre att få icke insatta personer att tänka till än att bli highfivad av en redan påläst elit.
Jabavene, MEN, mina vänner, det här är min blogg och en den är en del av min lilla utopi där man kan diskutera saker utan att presentera ett färdigt svar och HA RÄTT.
Även om jag har ovanan att dra snacket om expertstyre och skapandet av en ny stat, med inträdesprov och mig som enväldig domare, lite för långt så är jag i grunden ganska verklighetsförankrad. Och jag har ett, förmodligen ganska fåfängt, behov att hävda mina åsikter (liksom vad fan, om jag efter att ha läst massa svåra böcker och tänkt smarta tankar kommer fram till att det enda som går att göra är att sitta och vänta på att alla andra också ska komma till samma insikt som jag så hade jag ju kunnat skita i böckerna från början och typ supit i stället).
Frågan är hur långt jag är villig att anpassa mig för att nå fram. Även om jag är en bloggande, uppmärksamhetstörstande nittiotalist så finns det gränser på vad som känns okej att göra avkall på bara för att få andra att lyssna. Jag har genom åren skrikit mig hes på fester, i kommentarsfält och på krogen (ba hej jag heter Ella och när jag inte krökar hänger jag på internet) för att föra fram nyanserade och genomtänkta argument, och det har definitivt inte varit värt det alla gånger. Förmodligen har inte ens hälften av alla dessa diskussioner lett till något i närheten av konstruktivt. Jag hade säkerligen kunnat lägga mig på en annan nivå och skalat bort allt som eventuellt skulle kunna tolkas som radikalt och på så sätt fått folk att lyssna bättre, men om jag måste sänka mig till "men asså det är ju bra med lika lön för lika arbete" för att inte bli stämplad som en såndära-genuspolis-vi-vet-nog-hur-det-låter så är det inte värt det. Hellre då att jag slösar några minuter av mitt liv på att säga något av substans, även om min samtalspartner inte har vett att uppskatta mina visdomsord.
För att återgå till ursprungsdilemmat, efter denna lilla orgie i självgodhet, så är det hemskt tråkigt att dagens debattklimat är sådant att den som skriker högst och klämmer in flest provokationer i sin tvåtusen tecken långa krönika får mest genomslag. Det är sorgligt att det blivit viktigare att framhäva sitt ego än att vara en del av en nyanserad diskussion med ambitionen att faktiskt komma fram till något. Men det är de premisser som finns, och då kanske det i vissa fall är vettigast att utgå ifrån dem och göra det bästa av situationen. Svälja sin stolthet, glömma sina vackra ideal för en stund och tänka att det ändå är bättre att få icke insatta personer att tänka till än att bli highfivad av en redan påläst elit.
Jabavene, MEN, mina vänner, det här är min blogg och en den är en del av min lilla utopi där man kan diskutera saker utan att presentera ett färdigt svar och HA RÄTT.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
