100. Och jag är skräckslagen

I dag gjorde jag mitt sista skolarbete i gymnasiet. Vilket ämne det kommer handla om nästa gång jag pluggar har jag i nuläget ingen aning om.

Min chef ringde nyss och vi pratade arbetstider. Han sa att "nu vill jag inte höra om mer ledighet på ett bra tag framöver" apropå att jag inte ska jobba på min student, dagen efter, fredagen innan midsommar eller måndagen efter midsommar. Jag kommer på mig själv med att tänka MEH VADÅ, DET ÄR JU SOMMAR, OFTA INTE JAG SKA FÅ LEDIGT FÖR ATT TYP ÅKA PÅ FESTIVAL?!?!?! Sedan insåg jag att jag är vuxen. Jag har ett jobb som det faktiskt är meningen att jag ska stanna på ett tag. Ett jobb där det inte håller att ringa tio minuter innan mitt pass börjar och säga något svävande om migrän och sedan gå ut och supa. Där det liksom blir problem om jag gör dum-i-huvudet-grejer såsom att festa till två timmar innan jag börjar. Där någon faktiskt bryr sig om vad jag presterar.

Visst, det är väl ungefär det här jag har längtat efter, men fysatanihelvetesjävlakukskit vad läskigt det är.