Pekpinnefeminismen och orimligheten

Att vara feminist innebär något. Definitionen av själva ordet är omtvistad, och rörelsen är spretig, men att vem som helst inte kan kalla sig feminist är självklart. Vissa åsikter och beteenden diskvalificerar en från att etikettera sig som någon form av jämställdhetskämpe, då de helt enkelt inte stämmer överens med ideologin.

Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.

En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.

Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.

Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.

Insert random omogna svordomar och tråkiga skämt om dumma män

Läste nyss en hätsk twitterdiskussion. Den handlade på ett ungefär om hur feminister får bete sig och hur hård ton man som feminist kan använda mot människor i allmänhet och män i synnerhet utan att förstöra för alla andra som bedriver någon form av jämställdhetskamp. Jag greppade aldrig riktigt hur dispyten började, men den slutade i alla fall med att några uttryckte att vissa "inte borde få kalla sig feminister".

Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.

Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.

Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.

Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.

EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.

10:15

I sommar får jag återigen se de som kommit allra närmst att vara "de enda som förstår mig" och "det bästa bandet någonsin" i mitt liv (även om de givetvis aldrig nått hela vägen fram, jag är värdelös på att vara ett fan). Älskade, fina, bästa The Cure.
a

Man ba TÄNK vad man kan hitta på med en burk hårfärg i nyansen "plum" och lite fantasi!

När jag var mindre och ville göra vansinniga saker med mitt utseende sa alltid min mor att "det får du göra när du blivit äldre", underförstått att då kommer jag inte vilja det längre. Jävlar vad jag gör nu när jag blivit äldre.

Jag hatar KD, och "hat" är ett väldigt starkt ord

Jag minns inte den första gången jag hörde talas om transsexuella. Förmodligen var det i något "berättelser ut livet"-aktigt reportage och förmodligen var jag ung. Inte minns jag heller hur jag reagerade på den nya informationen. Kanske tyckte jag att det lät märkligt, förmodligen hade jag svårt att ta det till mig. Något jag däremot vet säkert är att jag alltid förstått att det hela inte handlar om mig, och att mina upplevelser av verkligheten och mig själv faktiskt är irrelevanta.

Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.

När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.

Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.

P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*

Nu ska den ynkligaste och mest influensiga personen i hela Bergshamra traska i väg och bli psykolog

Så, i dag är första dagen på den utbildning jag ska roa mig med i fem år framöver. Givetvis har jag feber och sov cirka en och en halv timme i natt då jag resten av tiden låg och grinade antingen för att jag frös så mycket eller hade så ont i benen. Nu på morgonen har jag fått MVG i Driva upp febern 100p genom att duscha skållhett och klä på mig ungefär vartenda plagg jag äger. I denna sekund sitter jag och dricker lite te och låtsas att pirrningarna och tungheten i kroppen beror på att Treon dansar omkring i mitt blodomlopp och smeker mitt innandöme, och ingenting annat.

Tack.

Tre saker jag varit irriterad på länge men aldrig riktigt bearbetat eller pratat om.

1. Folk som koketterar med att de inte vet hur de utför enkla vardagssysslor. Jag tycker inte att personer som inte vet hur de kokar ett ägg per definition är idioter, däremot provocerar det mig enormt när de, istället för att googla eller något, upplyser folk i sin omgivning sin inkompetens på ett sätt som framställer den som lite rolig och/eller gullig.
Extra bonusäcklighet: Folk som beskriver hur deras partners inte klarar av hushållssysslor och framställer det som lite roligt och/eller gulligt.

2. Folk som koketterar med att de är oförsiktiga med sina dyra saker. Som vi alla vet håller klimatet på att gå åt helvete och då kan det finnas en poäng i att ta hand om de miljövidriga produkter man införskaffat så att nya tillverkas i minsta möjliga mån. Klantighet går inte alltid att hjälpa, men man kan i alla fall erkänna för sig själv att det endast var dumt att spola ner sin iPhone i toaletten, i stället för att göra en "rolig grej" av det.

3. Att jag är så gubbig.

Tre nyårslöften

1. Minska min konsumtion av mjölk- och äggprodukter drastiskt.
2. Börja ta med matlådor till skolan.
3. Diska varje dag.

2011

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Flyttade hemifrån. Bland annat.

Höll du några av dina nyårslöften?
Då jag låg och influensasvettades och sov under hela nyårsafton så blev det inga nyårslöften.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Vietnam, Kambodja, Thailand, Frankrike, England.

Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
En golvmopp och lite pengar.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Inget.

Vad är det bästa som hänt dig år 2011?
Jag kom in på psykologprogrammet.

Största misstaget?
Köpte en iPhone ungefär två veckor innan 4s-prisdumpningen. Så går det om man är otålig som ett barn.

Bästa köpet?
Tidigare nämnda iPhone. Trots kostnaden.

Vad spenderade du mest pengar på?
Min hitta-mig-själv-i-Asien-resa. Hittade förvisso inte mig själv, men jag var lika glad ändå, så det var värt varenda krona (förutom dom 3 dollar jag spenderade på fiskmassage. Skitäckligt var det).

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Alla från PJ Harveys "Let England Shake" samt "Man Down" med Rihanna (typ världens bästa låt).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Varken eller.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. I år igen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Köpt kaffe ute i stället för att ta med i termos.

Hur tillbringade du julen?
Precis likadant som tidigare år, hemma hos mamma med släkt, Kalle Anka, tomte, Karl Bertil Jonsson och alla andra jultraditioner man kan tänka sig ungefär.

Blev du kär i år?
Var redan, och jag fortsatte med det.

Favoritprogram på tv?
Värsta pojkvänsakademin. Jag är i hemlighet en sucker för sexistiska förnedringsprogram.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.

Bästa boken du läste i år?
Vet inte, kommer inte ihåg en enda bok jag läst just nu.

Största musikaliska upptäckten?
Lärde mig att komma ihåg vad Carmina Burana: O Fortuna heter, så att jag kunde lyssna på den mest hela tiden.

Något du önskade dig och fick?
En morgonrock i frotté.

Något du önskade dig men inte fick?
Nej, önskade mig bara morgonrocken.

Årets bästa film?
Vet ej. Har varit på bio jättemycket men just nu kommer jag bara ihåg att jag sett Harry Potter, Drive och The Girl With the Dragon Tattoo, och ingen av dem förtjänar titeln årsbäst.

De bästa nya människorna du träffade?
Gillar inte att räkna upp namn, så pass.

Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.

Vad fick dig att må bra?
Mycket.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen speciell tror jag.

Vem saknade du?
När jag var i Asien i två månader saknade jag väldigt många. Men kanske allra mest min käre sambo.

Favoritmånad 2012?
September var nog kul.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Så klart. Fast det allra mesta har gått riktigt bra.

---

Läste en tweet som jag tyckte var bra. Den handlade om det obehagliga föraktet mot barnlängtan som en del människor visar upp. Det är ingenting jag reflekterat över innan, men när jag läste det så slog det mig att det från feministiskt håll ofta anses lite fult och gammalmodigt att (som kvinna) uttrycka en stark önskan om att fortplanta sig, och jag håller med twittraren om att det är himla trist.

Jag misstänker att detta förakt bygger på en sammanblandning av den helt normala önskan att producera en unge och den tröttsamma synen på Det Heliga Moderskapet. Att det sistnämnda är värt att kritisera skriver jag under på, jag tycker inte om åsikten att kvinnligt föräldraskap är något närmast mytiskt och magiskt. Den romantiserade bilden av den naturliga urkvinnligheten med tillhörande gudomliga band till avkomman skrämmer mig lite, då jag ofta ryggar tillbaka för naturlighetsargument och tror att de i de flesta fall leder till ojämställdhet (här: kvinnor är bättre föräldrar). Att ogilla den synen på mödrar och barn tycker jag dock är en mycket dålig grund att kritisera kvinnor som vill ha barn på. Sådan kritik tror jag dessutom, utöver att vara lite okänslig är direkt ogenomtänkt.

Feministisk kritik riktas ofta mot att kvinnor förväntas lägga band på sina drifter och inte vara för kåta, inte äta för mycket och så vidare. Många kvinnor vittnar om ett överdrivet kontrollbehov där kroppen bli fienden och medvetandet något som kämpar för självbestämmande. Även de mest grundläggande behov klassificeras plötsligt som karaktärsfel som bör bekämpas eller åtminstone hållas tillbaka såpass att de aldrig kan ta större plats än intellektet.

Det är så fult när samma människor som vill motverka kvinnors självförakt i dessa avseenden rynkar på näsan åt driften att vilja ha barn.

Att det finns ett utbrett ifrågasättande av det som är natuuuurligt men irrationellt är på många sätt bra, men när man klampar in på människors önskningar och drömmar bör man se upp. Barnfrågan är för många känslig. Ponera att någon är förtvivlad över att ha försökt skaffa barn i flera år utan att lyckas. Skulle då hen bli hjälp av att någon snusförnuftigt och snustorrt deklarerade att vi faktiskt inte behöver föda fler människor och att det förresten mest bara är en norm att vi ska ha barn? Nämenjuste. Att skaffa barn må vara irrationellt i våra tider, eftersom vi inte behöver en yngre förmåga som skyddar oss från sabeltandade tigrar eller sköter vårt torp (eller hur nu "men förr i tiden och på stenåldern och naturligt och wääh wääh"-människor brukar argumentera), men det är uppenbarligen viktigt för många, och då är det rimligt att respektera det. I synnerhet när vi har nog av skuldbeläggande av kvinnliga drifter och kroppsliga önskningar i det här sketna samhället.

P.s. Egentligen läser jag om Hume och Kant nu. Hemmaplugg (var tvungen att fly universitetsbiblioteket för att inte bli allmänt hatad pga slemmiga hostattacker i tysta avdelningen) är så himla effektivt. Hume säger att negrer och samer inte vet hur vin smakar. Det ska jag skriva på tentan.

--

Nu har jag i två korta blogginlägg i rad direkt eller indirekt kritiserat/drivit med Blondinbella. Det var ingenting jag reflekterade över, vilket eventuellt tyder på att jag är besatt av henne, men jag väljer att fokusera på att det hela nästan blev lite ironiskt då det första inlägget uttryckte förskräckelse över att hon verkar ha för avsikt att bli ansiktet utåt för någon slags "ny feminism" och det andra refererade (om än väldigt otydligt) till debatten mellan henne och Quetzala Blanco där BB menade att Q var en dålig förebild och drog ner unga tjejer i fördärvet av knark, självsvält och våld. Åsikten att kvinnor bör anpassa sig själva och vad de uttrycker för att befinna sig inom ramen för en God Förebild och Människa har jag länge tyckt är djupt ofeministisk och det var alltså däri ironin var tänkt att ligga.

Att vara en dålig (kvinnlig) förebild brukar i regel handla om att

1) Festa

2) Uttrycka en vilja att leva upp till destruktiva ideal, och

3) Att vara öppen med sin psykiska ohälsa

Grejen är att motsatsen, dvs den goda förebilden, sällan är en person som lever hälsosamt, ger fan i utseendenormer och mår bra. Hur mycket Blondinbella och hennes käcka gelikar peppar unga tjejer så utgör deras livsstil (så som den utmålas, gör inte anspråk på att veta hur någon jag aldrig träffat lever och mår i verkligheten) inte antitesen till det som de pekar ut som dåligt och osunt. Alkoholen må vara utbytt mot stresshormoner, size zero mot lagom vältränat och självföraktet mot prestationer, men i frågan om vad som ger unga kvinnor mest ångest är det knappast givet vem som kammar hem förstaplatsen.

Personligen anser jag att det eviga utpekandet av "unga tjejer" som den grupp i samhället som är i störst behov av att skyddas från precis allt som kan påverka deras självbild i negativ riktning är överdrivet, och i vissa fall rent av förnedrande, och ifrågasätter därmed att vare sig BB eller Q personligen har särskilt stor makt över någon, men om man nu tror på det där med att folk lyssnar blint till förebilder önskar jag ett visst mått av konsekvens och självrannsakan.

Som förebildssnacket går i dag verkar det som att

En Dålig Förebild = kvinna som passar in i ett tillspetsat ideal och är öppen med hur jobbigt och destruktivt det varit att ta sig dit samt mår psykiskt dåligt utan att se någon tydligt väg ut ur det.

En bra förebild = kvinna som passar in i ett något mer sansat ideal och låtsas som att hon aldrig behövt anstränga sig för att se ut som hon gör samt döljer eventuell psykisk ohälsa alternativt ser den som en utmaning och något som i slutändan kan stärka en.

Och jag känner bara att.. Nä.

P.s. Är dödssjuk. Risken att det bara är i min geggiga skalle som någonting av ovanstående är relevant för någonting över huvud taget finns och är inte försvinnande liten. Puss.

Rum pa pa pum rum pa pa pum rum pa pa pum

Tänkte romantisera lite osunt leverne.

Hej KP! I dag fick jag hjärtklappning och en stor klump i magen av att se en bild av ett tidningsomslag. Är jag normal?

Bilden är från Blondinbella.se.

Har köpt en himla iPhone och känner ungefär VEM ÄÄÄÄR JAG?!?!?!? Min ocharmiga sida att rättfärdiga alla mina onödiga inköp med att jag faktiskt nästan aldrig köper något nytt och minsann nöjer mig med att gå omkring i halvtrasiga kläder och yada yada gör sig påmind. Det spelar ingen roll huruvida jag haft ärvda mobiler där samtalen bryts och batteriet pajar i fem års tid eller bara är en konsumtionsfitta med stort habegär. Telefonjäveln ligger framför mig i vilket fall.

Nu ska jag spela angry birds och sedan tvätta håret. Puss

Sometimes I feel nothing's good it's all gone wrong

Uppenbarligen överlevde jag Libressekampanjen på Spotify, så det där om Atmosphere är inte aktuellt längre. Innan jag går vidare med mitt liv tänkte jag dock reda ut varför just reklamer för mensskydd provocerar mig så fruktansvärt.

Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.

Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.

Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.

Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").

Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.

Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.

Så kom hösten och det oändliga behovet av att typ fota sina fula ringar från glitter i världens risigaste webcam istället för att komma i tid till jobbet. Det där med årstidsväxlingar alltså, vilket elände.

-

Om jag behöver höra libresses reklam på Spotify en enda gång till kommer jag få hjärnblödning och dö.

Jag vill fortfarande att Atmosphere ska spelas på min begravning.

I år är jag varken i nån jävla skog och dricker skitöl eller bakis, så nu blir det prideparad!

Om det hedersvärda i att bry sig lika mycket/lite om katastrofer oavsett var i världen de inträffar

När en tragedi inträffar, oavsett om det rör sig om naturkatastrofer eller våldsdåd, tenderar människor att sörja mer om den skett nära en (nära Sverige i mitt fall). Närheten kan vara geografisk eller av det mer känslomässiga slaget, men förutsättningen för det ökade engagemanget är detsamma - möjligheten till identifikation. Det handlar inte om att värdera människor i olika delar av världen olika och därmed anse att vissa förtjänar att sörjas mer, det handlar om att vansinnet, orättvisan och ångesten konkretiseras. Människorna som dör levde liv som går att relatera till, och de var lika obekymrade över eventuella katastrofer som den genomsnittliga svensken är. Alltså blir händelsen mer skrämmande. Att många människor reagerar på detta sätt finner jag det onödigt och snudd på orimligt att lägga någon värdering i. Att påtala irrationalitet i folks chock och sorg verkar lönlöst, kan jag tycka. Men det tycker inte alla.

Alltid när någonting hemskt sker i närheten av Sverige och folk blir ledsna och på något sätt kanaliserar ut det i offentligheten ska det påpekas att "folk dör varje dag och varför är det viktigare när det händer svenskar/nordbor/whatever?!" Och jag känner bara MEN GE ER!!!!!!111 Nä, okej, det gör jag inte, jag förstår poängen och en del av mig håller med om att det ligger något obehagligt i att skumma igenom artiklar om svälten i Östafrika och samtidigt stanna upp hela sitt liv på grund av händelserna i Norge. MEN. Det är omöjligt att ta in allt elände som sker runt om i världen. Skulle jag till fullo inse vilken misär som råder för mångamångamånga människor skulle jag förmodligen skjuta mig i huvudet i morgon, och det vore för det första tråkigt och för det andra inte till någon hjälp alls för någon (om inte någon där ute hatar mig så djupt att hen önskar se mig död, men det låter inte troligt).

På samma sätt som det är orimligt att pracka på någon annan känslomässigt engagemang (har läst flera personer som tycker att människor borde strunta i att prata/skriva om "ytliga" saker med tanke på Norgehändelserna) är det dumheter att försöka ta ifrån någon sorg med hänvisning till att den är ologisk och egoistisk. Visst är det tacksamt att dissa flaggor på profilbilder och andra rent praktiskt meningslösa åsikts/känsloyttringar, men om man är intresserad av någon konstruktiv förbättring av någon människas situation är det lika bra att låta bli. Att se ner på folks små försök till förändring är fullkomligt idiotiskt om man själv inte har några ambitioner att bidra till positiv utveckling.

Motståndet mot statements i stil med facebookgrupper grundar sig möjligen i ett antagande om att internetaktiva "låtsasaktivister" anser sig moraliskt högstående och viktiga på grund av sina ganska uddlösa ställningstaganden. Jag tror dock att detta till största del är en missuppfattning. De flesta som uttalar sitt stöd för någon gör det helt enkelt för att de får dem att må lite bättre och hoppas på att det kan göra någon annan lite gladare, och inte för typ "KOLLA MEJ RÅ, JAG ÄR SUPERDUPERLEDSEN ÖVER ATT FOLK DOG OCH JAG HJÄLPER TILL ASMYCKET GENOM ATT SÄTTA EN FLAGGA PÅ MIN PROFILBILD OCH LAJKA EN SIDA!!! OJ VILKEN BRA PERSON JAG ÄR!!!!!111"

Så vad ville jag ha sagt med detta? Kanske nåt i stil med att människor inte är så jävla ädla helt enkelt, men vi har vår fulla rätt att bli ledsna ändå.

Eh. Så var jag tillbaka efter månader av inaktivitet, och detta är vad som blir av det. Bevare mig väl.

P.s. Om folk faktiskt beter sig som "KOLLA MEJ RÅ..." tycker jag man kan gnälla på dem trots noll engagemang från sin egen sida. Basattnivet.

Se vad livet gör (...) om du vill får du följa med! och man ba MEN NEJ?!?

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111111111111111111111111111ettettett