Sometimes I feel nothing's good it's all gone wrong

Uppenbarligen överlevde jag Libressekampanjen på Spotify, så det där om Atmosphere är inte aktuellt längre. Innan jag går vidare med mitt liv tänkte jag dock reda ut varför just reklamer för mensskydd provocerar mig så fruktansvärt.

Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.

Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.

Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.

Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").

Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.

Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.

-

Om jag behöver höra libresses reklam på Spotify en enda gång till kommer jag få hjärnblödning och dö.

Jag vill fortfarande att Atmosphere ska spelas på min begravning.

It's never enough

Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.

Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"

Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.

Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).

Och det du ogillar hos andra..

Mitt största problem i mitt jobb är att jag har förbannat svårt att inte ta saker personligt. Griniga kunder gör mig grinig, och jag har så himla svårt att komma ihåg att de bara ser mig i en yrkesroll när de faktiskt står och skäller på MIG Ella . I dag hade jag en sådan där överjävligt otrevlig kund som uppenbarligen höll mig personligen ansvarig för hela butikskedjans koncept (i alla fall den del av konceptet som går ut på att allting är ganska jävla dyrt). Vissa verksamheter som inte uppfyller ens önskningar är fullt berättigade att klaga på (även om den företrädesvis bör ske till någon i chefsposition), men jag kan inte se det som en mänsklig rättighet att få en billig take away-espresso när helst man känner för det. Kunden i fråga tyckte dock att eftersom vårt kaffe är några kronor dyrare än konkurrentens så var hen fullt berättigad att säga "FY FAN" och storma ut ur butiken. Och av någon irrationell anledning gjorde det mig nästan ledsen.

Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111

Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.

PRETTY TOUGH TO THINK ABOUT THE BEGINNING OF DECEMBER

Alla bara flyttar och jag drar inte ens upp persiennerna. I dag frågade en av mina kollegor vad jag gör på fritiden och jag ba: ...

Just nu lyssnar jag på Hurts (mitt projekt med att hitta nya band som jag kan tänka mig att lyssna på lyckades, älskar dem) och tittar ut över mitt rum. Det är fan helt sanslöst. Bland annat ligger det en tyllkjol på mitt golv. Jag har aldrig använt en tyllkjol. Jag skulle aldrig i mitt liv använda en tyllkjol. Men där ligger den i alla fall.

Lista på annat som ligger på golvet i mitt rum:
- Tomma hårspraysflaskor (2 stycken)
- Mitt omdöme i engelska c (medelmåttigt)
- Några ballonger (jag avskyr smällande ballonger så jag väntar på att de ska pysa ihop av sig själva så jag kan slänga dem)
- En madrass (trots att ingen annan än jag sovit i mitt rum på väldigt länge)

Härom dagen insåg jag att det kommer bli höst och vinter i år också. Minns trafikkaoset i februari i år, och hur folk skapade facebooksidor som hette typ "Nej men SL, blev det vinter - i år IGEN?!?!?" och säkert 20 av mina vänner likeade. Jag gjorde det inte av den enkla anledningen att jag mycket sällan likear sådant som skulle kunna beskrivas som "spexigt", men så här i efterhand kan jag konstatera att en lika vettig anledning att inte finna det roliga i sidan är att jag också glömmer bort att det blir vinter varje år. Varje december äger samma konversationer rum:
- Fan vad kallt det är.
- Ja, men det är bra med snön i alla fall, det blir ju lite ljusare.
- Ja, det är sant, det värsta är inte kylan utan när det blir så jävla mörkt.

Och man ba MEN NEJ, allt med vintern är fan det värsta.
Känslan av svett som rinner längs med ryggen när man sätter sig i en full tunnelbanevagn efter att iförd vinterkläder sprungit för att hinna i tid.
Sekunden när man inser att någon stulit ens halsduk från efterfesten man befinner sig på och nu ska hem från i tio graders kyla.
Synen av en tjugo meter lång kö utanför Marie Laveau när man egentligen inte ens vill in så jävla gärna utan bara gått dit för att man skrev upp sig på listan för säkerhets skull och sedan inte orkat kolla upp något annat.
När väckarklockan ringer när man redan är vaken och tror att det är mitt i natten för att det är SÅ JÄVLA MÖRKT och man är SÅ JÄVLA TRÖTT.

Varje år konstaterar jag att det är konstigt att jag varenda jävla år blir förskräckt över hur olidliga vintermånaderna är, men förmodligen är det ren självbevarelsedrift.

*letar efter den röda tråden*
*hittar den inte*

Accuracy

Min närmast osunda fascination för Magdalena Ribbings etikettspalt ger mig ständigt nya bryderier kring den mänskliga naturen. En av dem är hur den verklighet som flertalet människor uppenbarligen bemöter varje dag skiljer sig så brutalt från min att jag nästan börjar misstänka att mitt liv är en enda stor hallucination. Folk verkar ju dagligen uppleva att människor gör saker så vansinniga att jag skulle bli alldeles uppspelt av sensationslystnad om jag bevittnade dem en endaste gång.

Nog för att jag är en ouppmärksam människa, jag vet till exempel inte hur många gånger någon jag varit med på stan eller någon annan stans sagt typ "såg du, där var ju !!!!11" och jag har ba "va, lol, nej, var?" trots att celebriteten befunnits sig mitt framför näsan på mig. Men ändå. Om alla unga tjejer i allmänhet gick omkring och visade fittan som följd av alldeles för korta kjolar tycker jag att jag borde noterat det. Eller om ammande mammor i regel slängde upp sina mjölkstinna bröst på borden på fullsatta restauranger. Eller för att inte tala om alla de spottande, skrikande och våldsamma ungdomar jag dagligen rimligtvis borde observera i kollektivtrafiken.

För precis så diskuteras det i hyfs och stil-spalten. Någon ställer en fråga om, exempelvis, huruvida det är korrekt att amma på krogen, och får svaret att sker det bara diskret och lite undanskymt så är det okej. Och folk blir galna. Hävdar att FY FAN VAD DET ÄR ÄCKLIGT MED ALLA DESSA JÄVLA MAMMOR SOM VISAR TUTTARNA FÖR ALLA INOM EN MILS RADIE. Och jag försöker komma på en enda gång jag upplevt en situation där någon som ammat exponerat sina privata delar som för att jävlas. Och jag failar.
Någon ställer en fråga om huruvida det är korrekt att ha korta kjolar som räcker asset, och inte mycket mer, och får svaret att det bör undvikas men är mode idag. Och folk flippar. Menar att FY FAN VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLA DESSA BRUDAR SOM FLASHAR SKREVET FÖR HELA VÄRLDEN. Och jag försöker komma på ett tillfälle där någon visat trosorna så överjävligt mycket att det varit omöjligt att undgå dem. Och jag failar.

Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att alla som beter sig illa gör det på pin kiv. Att uppsåtet kanske inte alltid är att ställa till med elände verkar inte slå alla. Jag säger inte att alla bara vill väl och att idioten som slänger skräp på tunnelbanan inte vet att det är fel. Däremot vågar jag påstå att de flesta nog försöker bete sig hyfsat, men kanske inte alltid lyckas. Och jag menar att de flesta situationer är betydligt med sansade än vad hysterikorna i Ribbings spalt försöker påskina. Men mest av allt undrar jag vad det är för jävla mening med att diskutera hyfs och vett om utgångspunkten är att alla som beter sig det minsta inkorrekt är obotligt dumma i huvudet och att detta inte ska ses på med förlåtande ögon, någonsin.

Fast nu säger jag också att folk är dumma i huvudet. Fast jag överdriver åtminstone inte. Inte så mycket, i alla fall.

Man ba: Medeltiden ringde och ville ha sin syn på skuld tillbaka

De säger att definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen, och förvänta sig olika resultat, och ändå fortsätter jag beblanda mig med det som kallas verkligheten och dess invånare och förvånas varje gång jag känner att det enda raka vore att gräva ner sig i en grop med en sjuttis och en trave cyniska böcker om döden.

Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.

I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1

Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".

Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.

Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.

En blå måndag

Jomen här sitter jag och äter bröllopschoklad (hade äntligen tryckt i mig den jag fick i studentpresent när jag fick en ny av den SJ-anställda jag köpte tågbiljetter och blev så fnissig att jag misslyckades med att säga "nej tack" eller "FUCK YOU") och väntar på att en eins zwei polizei ska komma och hälsa på och komplettera min anmälan mot han som pistolhotade mig lite random på tunnelbaneperrongen i Alvik i fredags. Känner att I could die and I wouldn't mind, på det dåliga sättet.

En dyster söndag

"Fan Ella, jag fattar inte hur vi kan vara omringade av så många efterblivna, dumma och konstiga människor. Vi är ju asvärda."

Öppet brev till alla Sveriges banker, SJ, livet och mina gener: Ni är fittor. Allihopa.

22.00-04.20 Antingen får jag hallucinationer av min allergimedicin, eller så har jag blivit galen på riktigt. Hela natten vaknade jag cirka var tionde minut av mardrömmar, låg några minuter och hörde saker som inte fanns, öppnade ögonen för att vakna ordentligt och sluta inbilla mig vansinnigheter, tyckte att föremål i mitt rum rörde sig, somnade om, vaknade efter tio minuter av mardrömmar, och så vidare.

06.00-09.20 Kortläsaren fungerade inte på jobbet. Hela systemet låg nere på asmånga affärer i Stockholm. Efter att ha sagt HAR DU KONTANTER? DET FUNGERAR INTE ATT BETALA MED KORT 94208592452 gånger och fått typ AHMEN SKOJAR DU, HUR SKA JAG TA MIG TILL JOBBET DÅ NÄR JAG INTE KAN KÖPA ETT SL-KORT?!?!?!? till svar 94208592452 gånger (utan att svara JO FÖR DET ÄR JU MITT FEL ATT TYP ALLA BANKER I SVERIGE KAJKAT IHOP JUST INNAN DITT VIKTIGA MÖTE FITTAFANHELVETEDÖDEN666) var mitt arbetspass slut och min kollega tog över. När han hade jobbat i fem minuter började kortläsarhelvetet fungera igen.

10.30-11.00 Synundersökning. Jag är astigmatisk.

12.00-13.00 Allmänt mens och ingen mat hemma.

13.00-16.00 Åska. Ba heido Trädgården och episkt liv (då jag de senaste veckorna hängt uteslutande på utomhusklubbar får jag akut klaustrofobi av bara tanken på att inta min fredagsöl på typ Marrelarre eller Wollmars och på Sommar! som annars har tak och grejer huserar typ världens keffaste klubb i kväll).

16.00 - 17.00 "Ett tekniskt problem uppstod" när jag skulle boka tågbiljett till midsommaräventyret. Försökte med pappas visakort. Pappa uppger fel kontrollkod 3 gånger. Ella har fortfarande ingen tågbiljett.

17.00. - Nästan sol. Kanske ändå. Kanske blir livet fint till slut.

98. REMEMBER ME THE WAY I USED TO BE. PART 98092

Ibland tror jag att jag är lite överdramatisk. Jag romantiserar gångna tider och vem jag var förut, trots att jag gör precis samma saker och är precis likadan nu. Nu har denna mindre smickrande sida av mig själv helt klart passerat en gräns.

Jag har jobbat tre dagar, varav två i rad. Och jag känner redan att min ljuva ungdom är slut och att jag har blivit tråkig och töntig. Jag tänker att I FÖRRA VECKAN var jag ju så jävla snygg och gjorde roliga och spontana saker, och nu får jag inte ens ha nagellack. Det är helt galet hur jag upplever att hela min identitet stulits ifrån mig för att jag är tvungen att ha "diskret make up" i stället för gotharsminkning och måste gå upp klockan 04.30 i stället för när jag känner att jag orkar ta mig till skolan. Och det är ju inte direkt så att jag gjorde skithäftiga och värda grejer innan alla möjligheter till spontanöl försvann. Jag hängde väl typ på Kingstown eller var på någon rutten skiva, men ändå så känns det som att det var min storhetstid som nu är fucking over.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Kanske ville jag komma till att jag förtvivlat försöker hålla kvar vid någon sorts yttre värdighet och har klippt och färgat håret skitsnyggt (är blondare och mer Robyn-lik än någonsin), men jag har inte fotat det.

P.s. Jag jobbar inte ens på helger.
P.s.2. Jag är fan dum i huvudet.

97. Slits tradition

Eftersom jag tar studenten om två veckor befinner jag mig mitt uppe i en period där traditioner och konventioner spelar en central roll. Jag förväntas införskaffa en studentmössa för minst fyrahundra kronor, en studentklänning och gärna ett par skor till detta. Om fjorton dagar ska jag tycka att det är roligt med ett plakat prytt med en bild på mig som bebis och typ lite svenska flaggor. I en månad nu har jag spenderat pengar på studentskivor där Magnus Uggla spelats och det enda roliga har varit min onykterhet och mitt sällskap (missuppfatta inte nu, jag har haft vissa asbra skivkvällar, men skivor som koncept är fan inte vettigt någonstans).

De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.

Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.

Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.

Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.

94. "Vill du ha det som i sovjet eller?" "nä" så vill man det ;P;PpPpp

Redan när jag såg SVD:s löpsedel i dag blev jag lite fnissig. "KÖNSROLLER KAN FÖRSTÄRKAS I SKOLAN" stod det och jag kände att NO SHIT, SHERLOCK sällan varit en så adekvat kommentar.

Kollade upp artikeln på hemsidan, såg att den har över 300 kommentarer, tog ett djupt andetag och läste några stycken.

Parallellt med detta skriver jag ett argumenterande tal om att halva jordens befolkning borde elimineras för att rädda vår stackars planet från att gå under. Ämnesvalet grundar sig i att jag vill experimentera med att förespråka vansinniga saker på ett övertygande sätt, men fan, jag känner mer och mer att det kanske inte är en så dum idé ändå.

91. Välkommen till världens sämsta blogg/FUCK THE SYSTEM!

Jag rör mig mellan ytterligheter på ett mycket fånigt och pubertalt vis dessa dagar. I natt satt jag på tunnelbanan och gnisslade tänder av ångest över att ALLT ÄR SÅ HEMSKT och konstaterade ungefär att jag kan gå i hur jävla mycket KBT som helst, hitta mig själv och försöka förändra min negativa inställning till typ allt, men i slutändan spelar det ingen roll för det är inte mig det är fel på, det är allt runt omkring som är så _fucking_sämst_.

Även om jag nu, ett halvt dygn senare förstår poängen i resonemanget så känns det helt klart överdrivet. Allt är fan asfint, värt och episkt och jag vill bara ge mig själv ett fett MVG i Roligt Liv 100p.

Jag är för gammal för humörsvängningar. Pallante.

80. But don't forget the songs that made you smile

Den här tiden på året blir jag ofta lite vemodigt nostalgisk. Jag vill sitta och minnas forna somrar och tänka på hur bra jag hade det och hur fina mina vänner var osv osv. Detta är möjligtvis lite patetiskt då jag endast är 18 år, inte har upplevt så många värda somrar och umgås med samma fina människor som jag vill tänka tillbaka på fortfarande, men jag kan inte hjälpa att jag kommer ihåg typ sommaren -08 som den gamla goda tiden när jag var ung och naiv och inte hade upplevt någonting än.

Min nostalgi stöter dock ständigt på ett problem (utöver att den är töntig, dårå) och det är att jag inte har någon musik att koppla ihop alla fina minnen med. Jag kan inte typ "åh, när vi var i Dalarna och drack hemmagjort vin ur petflaska och lyssnade på DEN låten" för vi lyssnade på samma The Smiths, Håkan Hellström, The Cure, Joy Division och eurodisco (möjligtvis någon Gentle Touch-låt också innan jag ba NOOOOO INTE GENTLE TOUCH) som vi alltid lyssnat och alltid lyssnar på. Som alla alltid lyssnar på.

Jag antar att mitt grundläggande problem är att jag inte gillar samtida musik något vidare. Självklart finns det undantag och det är inte så att jag har något direkt emot allt som jag inte direkt gillar, jag orkar bara inte lyssna på något halvdant gladindieband, någon pretentiös gitarrkille från Göteborg eller något random svenskt band med ett namn som består av ett substantiv i bestämd form (okej, nu lät jag väldigt negativ för att "inte ha något direkt emot", men saker kan vara förjävla trista utan att för den sakens skull vara dåliga).

Denna brist på intresse för typ alla band som skulle kunna tänkas spela på Emmabodafestivalen (OBS OBS, Uffie är ett undantag!) handlar inte bara om att jag vägrar allting som inte är häftig postpunk, utan minst lika mycket på att jag inte är så insatt och helt enkelt inte har ork att hänga med när det gäller musik.

Nu ska det ske en förändring. Något måste jag rimligtvis kunna hitta som släppt en skiva ganska nyligen och kanske spelar på någon festival i sommar. Sedan ska jag lyssna på det hela sommaren och sedan kommer jag alltid kunna tänka tillbaka på sommaren -10 och ba ÅHHHHHH DEN HÄR LÅTEN MED TYP MASKINEN *NOSTALGIORGASM*

Eller okej, inte just Maskinen, jag nästan hatar ju Maskinen, men något åt det hållet.

73. Vi gör så här: Den här veckan är det tema bitterhet som gäller, så är jag förhoppningsvis färdiggnälld till på måndag

Med hjälp av kbt har jag brutit ganska många av mina uppfuckade tankebanor och på så sätt reducerat min orimliga ångest över småsaker ganska ordentligt. Det är bra. Dock måste jag få utlopp för alla olustkänslor jag tidigare lagt på att angsta dumma blogginlägg jag skrev nollåtta genom något annat, och det har kommit att bli, eh, genom att brutalt förakta allt som är det minsta idiotiskt.

Vissa saker är så uppenbart dumma eller dåliga att de inte går att kommentera utan att framstå som en sådan person som på allvar säger "vahettere våld föder våld" och tycker att det är en nyskapande mening av substans. Vissa saker suger helt enkelt, och det är ingenting att hetsa upp sig över. Lista på saker som är onödiga att påpeka dåligheten i:
- Tribaltatueringar
- TV3-produktioner
- Charterresor
- Dryga indiekids
- Arga insändare

Tidigare har jag varit ganska duktig på att bortse från dylika fenomen, och i stället lägga min ilska på något som är värt att bli upprörd över, men nu drabbas jag av akut ångest så fort jag konfronteras med Metros insändarsida eller t-shirtar med fräcka tryck som anspelar på sex (hann se många av det sistnämnda när jag var inne på Buttericks i dag, innan jag fick syn på ett förkläde med tillhörande lösbröst och ba WHY OH WHY och flydde därifrån).

Jag vill inte vara en sådan människa som bryr mig om och hatar sådant som redan är färdighatat och färdigältat, det strider mot bilden jag har av mig själv som en relativt vettig och icke-påfrestande människa.

Nej, i morgon ska jag fan knäcka min första Sofiero redan vid frukost för att dränka mina sorger över vad det blivit av mig. Och om någon klagar ska jag säga att jag bara är så kontinentaaal och att det är så typiskt svenskt att vara så himla stel och tråkig.

71. Bortskämd, rastlös och ful

Efter att ha lämnat mitt CV på diverse ställen och i samband med det behövt le och se trevlig ut är jag alldeles utmattad och kan konstatera att jag verkligen inte är gjord för att vara en ungdom.

Så här: Jag är bra på jättemånga saker. Exempelvis kan jag analysera samhällsfenomen, jag har ganska hög IQ och jag kan formulera mig bra när jag känner för det (det vill säga inte när jag bloggar). Jag är själv mycket nöjd med mina goda egenskaper och det spelar mig väl egentligen ingen större roll att jag inte är en positiv, utåtriktad och hälsosam person, men när det kommer till att hitta ett jobb som inte kräver någon utbildning så är min personlighet en sammansättning av precis allt som inte efterfrågas. Alla jobb som finns att söka handlar nämligen om att jobba med människor och jag är inte så himla förtjust i människor i allmänhet. Nu menar jag inte att jag är en häftig misantrop som är så jävla mycket smartare än alla andra, jag har bara enormt svårt att socialisera med folk jag inte känner. Min mamma använde ordet "surmulen" när hon avrådde mig från att söka jobb på café, och jag tror att det var ganska träffande. Jag är tjurig, kroniskt trött och saknar utstrålning. I de flesta andra sammanhang bryr jag mig inte nämnvärt, jag har förlikat mig med tanken på att alla inte vill ligga med mig trots att jag är snygg, att folk ganska ofta glömmer bort att de träffat mig och att jag kan uppfattas som tråkig eller dryg, jag har andra kvaliteter att väga upp mina tillkortakommanden med. Men just när det gäller jobb så blir jag så irriterad på mig själv och att jag inte bara kan vara lite TREVLIG och SOCIAL någon jävla gång.

Med detta vill jag ha sagt att jag inte kommer få något jobb förrän jag pluggat klart och eftersom jag i nuläget inte ens vet vad jag vill plugga så kommer jag inte ha några pengar förrän jag börjar närma mig 30. Kul. Jävla. Liv.

70. Jag är effektiv och konstruktiv, arbetsmarknadsattraktiv

Skriver CV och personligt brev. Tidigare har jag tyckt att det värsta är att ljuga ihop att jag är glad, positiv, ambitiös och punktlig, men nu är mitt största ångestmoment att skriva när jag vill jobba. Typ "ja, jo, alltså en heltidsanställning efter studenten vore ju fint men det beror ju såklart på hur mycket ni behöver mig, ni kan ju ringa samma dag som ni vill att jag ska jobba, och jag behöver väl inga direkta garantier, jag kan sluta tänka om ni vill, jag kan sluta kräva om det krävs, KNULLA MIG HÅRT ÅH DU FANTASTISKA SYSTEM!"

69. Everyone has been burned before, everybody knows the pain

Eftersom mina pubertala grubblerier av typen "vad ska det bli av mig?", "varför är allt så hemskt?" och "varför är jag så handlingsförlamad?" uppenbarligen bestämt sig för att komma nu och inte för sisådär tre-fyra år sedan (eller okej, jag har fan alltid varit pubertala grubblerier personifierat, men det har blivit värre) så ligger jag hemma och äter chips (orkar inte ens anstränga mig för att ha lite dekadent kedjerökande snyggångest) och försvarar att jag är 2depressed2getdressed för att det är så HIMLA SYND OM MIG som inte har något jobb (har inte sökt), har dåliga betygsomdömen (har inte pluggat) och är ful (har inte tvättat håret eller ansiktet sedan i fredags).

Detta tillstånd av ovärdhet och ovärdighet har resulterat i en passionerad saknad efter svunna tider vilket i sin tur lett till att jag repeatar den låt jag starkast kopplar ihop med min barndom (bortsett från No Limit med 2 Unlimited). Den fanns med på det blandband som jag och min familj alltid lyssnade på när vi åkte bil upp till vårt landställe i Norrland på somrarna, och eftersom jag av någon outgrundlig anledning tyckte att det var det roligaste som fanns att bada i iskallt vatten och slå ihjäl myggor när jag var liten så får jag en mycket positiv känsla i hela kroppen av att lyssna på den. Eftersom mina minnen av det mesta som hände för mer än två år sedan är läskigt diffusa så krävs det oftast att jag hör låtar, känner dofter eller besöker platser från mitt förflutna för att komma ihåg saker och ting, till exempel minns jag hela årskurs åtta genom skivorna Playing the Angel och Seventeen Seconds (Depeche, Cure). Inte för att det återskapar så många konkreta minnen, men det får mig i alla fall att uppleva att det en gång fanns en Ella som inte köpte äcklig öl på visakortet och slängde kontoutdraget utan att våga kolla på det, som inte läste Kissies blogg när hon egentligen borde plugga och som inte hade två månader kvar till studenten och inte en jävla aning om vad som händer efter.

Nu fick jag ångest över att jag glömmer allting också. Skitblogg. Skitjag. Här är låteländet i alla fall:

68. Yippikayay motherfucker, ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ner

I somras under Way out West sa jag till några hårdrockare att jag jobbar som livscoach och sedan ägnade jag cirka en timme åt att ge råd av typen "för att hitta motivation måste man lägga ribban lagom högt och tillåta sig själv att göra fel och lära av sina misstag." De hade varit och sett Europe på Göteborgskalaset och var besvikna på spelningen och jag höll en lång monolog om att ångest bor i glappet mellan förväntningar och förhoppningar och faktiskt resultat. Desto större skillnad mellan hur saker borde vara och hur saker faktiskt är, desto intensivare obehagskänslor infinner sig, förklarade jag.

I dag är glappet mellan borde och är enormt. Jag borde skriva ett tal, en projektrapport, ett samhällsarbete och komplettera en engelskauppsats, men i stället tittar jag på reprisen av Anna Anka söker assistent, äter tortillachips, dricker cola och beundrar min bakislook. Och ja, jag har ångest.