Helgens episka misslyckande kan nog utses redan nu, nämligen att JAG RÅKADE KÖPA VIN SOM ÄR 8.5-PROCENTIGT. Jag försöker vara vuxen och tänka att det är i alla fall gott och det är ju det viktigaste, men allt jag kan känna är att kvällen kommer sluta i folköl och bittra tårar.
Denna lilla miss vägs dock upp lite av att jag nyss hittade sextiofem å femtio i en plånbok som jag inte använt på ett tag. Med min ekonomis mått mätt är det närmast en förmögenhet.
20.2.10
18.2.10
20. Sex! Put the X back into Sex
Jag har kommit på mig själv med att ofta komma till väldigt banala insikter. Jag kan tänka långt och länge kring något och komma fram till, i min egen åsikt, smarta grejer men ändå missa något grundläggande och enkelt som jag sedan kommer på långt i efterhand.
I går var jag på ett seminarium om porr och kom på just en sådan där självklar grej som jag av någon anledningen aldrig tänkt på innan. Nu är visserligen porr inte något jag regelbundet funderar över eller ens konsumerar, men däremot sex i allmänhet tycker jag är roligt att prata om, inte minst sedan jag började med mitt projektarbete (radio om jämställdhet och sex, basically) och därför kan jag någonstans tycka att jag redan tidigare borde dragit parallellen att sex som det framställs visuellt har helt andra kriterier att leva upp till för att vara trevligt och nice än irl-sex och att det därför ofta failar att försöka efterlikna porr men att det ändå lätt kan försöka efterliknas om de inblandade inte kommunicerar ordentligt.
I allmänna diskussioner om sex verkar oftast alla vara överens om att kommunikation är bra, egoism är dåligt och det är förlegat att tro att sex är synonymt med penetration och upphör när den manliga parten kommit (jag snackat heterosex nu). Med andra ord har folk i teorin förståelse för att porr inte skildrar verkligt sex alla gånger. Efter att ha läst diverse sexspalter och bloggar (jag tänker inte blanda in mitt eget lovelife i detta, ni kan vara lugna) kan jag dock konstatera att kommunikationen i praktiken upphör någonstans vid typ att checka om ens partner stönar eller agerar som en död fisk. För annars finns risken att allt "snackas sönder". Detta leder givetvis till att sådant som inte går att visa med kroppsspråk inte stäms av utan en får utgå från vad en tror att partnern vill. Eftersom sexet nu är inne på lite gissningslekar blir det lätt så att de inblandade agerar efter hur normen av sex ser ut, och normen är påverkad av porren och, tadaaa, porren är inte anpassad efter vad som är skönt för de som knullar utan efter vad som ser snyggt och sexigt ut. För att sluta cirkeln så ser inte kommunikation sexigt ut och utelämnas därför ofta ut porren.
Ja, jo, det var typ det.
Den här bloggen slutade vara
1. pryd
2. vettig
3. språkligt korrekt
ungefär när jag insåg att det ändå är typ 3 pers som läser och kommenterar.
XOXO
Mr Sex-Alphabet
I går var jag på ett seminarium om porr och kom på just en sådan där självklar grej som jag av någon anledningen aldrig tänkt på innan. Nu är visserligen porr inte något jag regelbundet funderar över eller ens konsumerar, men däremot sex i allmänhet tycker jag är roligt att prata om, inte minst sedan jag började med mitt projektarbete (radio om jämställdhet och sex, basically) och därför kan jag någonstans tycka att jag redan tidigare borde dragit parallellen att sex som det framställs visuellt har helt andra kriterier att leva upp till för att vara trevligt och nice än irl-sex och att det därför ofta failar att försöka efterlikna porr men att det ändå lätt kan försöka efterliknas om de inblandade inte kommunicerar ordentligt.
I allmänna diskussioner om sex verkar oftast alla vara överens om att kommunikation är bra, egoism är dåligt och det är förlegat att tro att sex är synonymt med penetration och upphör när den manliga parten kommit (jag snackat heterosex nu). Med andra ord har folk i teorin förståelse för att porr inte skildrar verkligt sex alla gånger. Efter att ha läst diverse sexspalter och bloggar (jag tänker inte blanda in mitt eget lovelife i detta, ni kan vara lugna) kan jag dock konstatera att kommunikationen i praktiken upphör någonstans vid typ att checka om ens partner stönar eller agerar som en död fisk. För annars finns risken att allt "snackas sönder". Detta leder givetvis till att sådant som inte går att visa med kroppsspråk inte stäms av utan en får utgå från vad en tror att partnern vill. Eftersom sexet nu är inne på lite gissningslekar blir det lätt så att de inblandade agerar efter hur normen av sex ser ut, och normen är påverkad av porren och, tadaaa, porren är inte anpassad efter vad som är skönt för de som knullar utan efter vad som ser snyggt och sexigt ut. För att sluta cirkeln så ser inte kommunikation sexigt ut och utelämnas därför ofta ut porren.
Ja, jo, det var typ det.
Den här bloggen slutade vara
1. pryd
2. vettig
3. språkligt korrekt
ungefär när jag insåg att det ändå är typ 3 pers som läser och kommenterar.
XOXO
Mr Sex-Alphabet
19.
Alltså, nu har hela min kropp kliat i två veckor. Det började med att jag hade på mig en ylletröja som fick mina underarmar att klia och eftersom klåda är självgående eller vad fan det heter så spred det sig vidare till typ överjävlarallt och det går aldrig över. Tvättar mig med värsta ekologiska oparfymerade änglamarkstvålen, smörjer in mig med värsta oparfymerade hudkrämen och äter Atarax tills mitt huvud är alldeles luddigt med kliet är kvar. *Har typ skabb*
17.2.10
18.
Efter lite filosoferande på gröna linjen: Två öl är fan den mest ovärda alkoholmängden.
Extra bonusfilosofi: Jag är knölig i ansiktet, men det gör inte så mycket.
God natt!
Extra bonusfilosofi: Jag är knölig i ansiktet, men det gör inte så mycket.
God natt!
17.
Jag kan konstatera att jag förmodligen är på väg ur svackan jag befunnit mig i några veckor när jag kan läsa denna artikel med tillhörande kommentarer utan att känna ett akut behov av mängder av alkohol och tvångsdeportering av oliktänkande. Ännu mer hoppfullt känns det att jag tror att jag skulle kunna bemöta reaktionära "MEN KÄNN ER INTE SÅ KRÄNKTA"-skrikande sexister konstruktivt om jag träffade dem i verkligheten och inte bara stötte på dem i kommentarsfälten till internettidningar och på vissa insändarsidor.
I alla fall, jag har varit inne lite på sexuella trakasserier och varför dessa bör tas på allvar innan. Många anhängare av åsikten att kvinnor bara borde sluta sjåpa sig och ställa till med sådant hallå för en liten klapp på baken har missat en ganska grundläggande poäng. En del människor som blivit bedragna uttrycker att det inte var själva smset/kyssen/sexet som var det egenliga problemet, utan att partnern gjorde det trots att hen visste att det skulle såra. Lite så är det med tafs också. Någons hand på mitt bröst är i sig inget problem, problemet uppstår när någon tar sig den friheten trots att hen borde förstå att jag inte vill då jag inte visat något intresse till det.
Det är inte upp till den som tar sig sexuella friheter utan hänsyn till andra att definiera vad som är trakasserier. Att respektera andra människors gränser borde inte ens vara en fråga om jämställdhet, det borde vara en fråga om vanligt folkvett. Standardförsvaret för folk som förminskar problem som sexuella trakasserier verkar vara att "det är svårt att veta var gränsen går". Förutsatt att en är en någorlunda socialt kompetent människa är detta påstående väldigt mystiskt för att inte säga rakt igenom osant. Det är oftast hur tydligt som helst när gränsen är passerad. Visst, ibland råkar en göra övertramp, men att fortsätta från den punkten är inte att handla mot bättre vetande, det är att inte bry sig om att en utsätter andra för obehag.
Hanna Fridén skrev om tafs häromdagen och avslutade med:
"Och om det är slöseri på tid för polisen? [att ta emot anmälningar om tafs] Jamen förhelvete då, sluta tafsa då! Ska det vara så himla svårt? Snälla rara."
och jag håller med och tycker att hon ser på problemet från rätt håll, till skillnad från de som tycker att de som anmäler överdriver. Debatten i dag handlar för mycket om hur de som blir tafsade på ska förhålla sig till det och för lite om det grundläggande problemet - att det finns människor som anser sig ha rätten till andras kroppar.
Nog för att de som tafsar framställer sig själva som dumma i huvudet, men det är trots allt vuxna människor vi pratar om här, och de borde vara kapabla att tänka igenom sina handlingar och inte skjuta över ansvaret på dem som blir utsatta för deras idioti.
XOXO
Mr Inte-Längre-Misantrop-Bara-Nästan-Alphabet
I alla fall, jag har varit inne lite på sexuella trakasserier och varför dessa bör tas på allvar innan. Många anhängare av åsikten att kvinnor bara borde sluta sjåpa sig och ställa till med sådant hallå för en liten klapp på baken har missat en ganska grundläggande poäng. En del människor som blivit bedragna uttrycker att det inte var själva smset/kyssen/sexet som var det egenliga problemet, utan att partnern gjorde det trots att hen visste att det skulle såra. Lite så är det med tafs också. Någons hand på mitt bröst är i sig inget problem, problemet uppstår när någon tar sig den friheten trots att hen borde förstå att jag inte vill då jag inte visat något intresse till det.
Det är inte upp till den som tar sig sexuella friheter utan hänsyn till andra att definiera vad som är trakasserier. Att respektera andra människors gränser borde inte ens vara en fråga om jämställdhet, det borde vara en fråga om vanligt folkvett. Standardförsvaret för folk som förminskar problem som sexuella trakasserier verkar vara att "det är svårt att veta var gränsen går". Förutsatt att en är en någorlunda socialt kompetent människa är detta påstående väldigt mystiskt för att inte säga rakt igenom osant. Det är oftast hur tydligt som helst när gränsen är passerad. Visst, ibland råkar en göra övertramp, men att fortsätta från den punkten är inte att handla mot bättre vetande, det är att inte bry sig om att en utsätter andra för obehag.
Hanna Fridén skrev om tafs häromdagen och avslutade med:
"Och om det är slöseri på tid för polisen? [att ta emot anmälningar om tafs] Jamen förhelvete då, sluta tafsa då! Ska det vara så himla svårt? Snälla rara."
och jag håller med och tycker att hon ser på problemet från rätt håll, till skillnad från de som tycker att de som anmäler överdriver. Debatten i dag handlar för mycket om hur de som blir tafsade på ska förhålla sig till det och för lite om det grundläggande problemet - att det finns människor som anser sig ha rätten till andras kroppar.
Nog för att de som tafsar framställer sig själva som dumma i huvudet, men det är trots allt vuxna människor vi pratar om här, och de borde vara kapabla att tänka igenom sina handlingar och inte skjuta över ansvaret på dem som blir utsatta för deras idioti.
XOXO
Mr Inte-Längre-Misantrop-Bara-Nästan-Alphabet
15.2.10
16. And sappy songs about sex and cheating bland accounts of two lovers meeting make me want to give mankind a beating
Jag tycker det är lite olyckligt att i princip allt jag skrivit den senaste tiden får mig att framstå som depressiv. Så är inte fallet. Jag har bara lite svårt att fokusera på något annat än mig själv och mina heartaches för tillfället (fick liksom för mig att skriva en bok om mig själv i stället för att göra mina samhällskunskapsläxa idag). Men nu är det så att revolutionen kommer inte, den genomförs och det duger inte att sitta och gnöla och vänta på inspiration. Med andra ord: jag tänker härmed skriva något som inte går ut på att livet är miserabelt och allt är jobbigt och satan armageddon 666.
Idag pratade jag med Fanny om (kärleks)relationer och tillhörande förväntningar och krav som ställs på dem. Då jag tycker det är roligt att diskutera normer är just kärleksrelationer ett drömämne då föreställningarna om hur sådana ska se ut är många men trots det ganska orimliga för ett stort antal människor.
Jag inser att jag egentligen inte är rätt person att kritisera tvåsamhetsnormen, det kan verka lite som när en väldigt snygg person kritiserar den utseendefixering som råder, men jag tycker att frågan tål att diskuteras ur ett allmänt perspektiv så jag kör på ändå.
På relationer som inte är kärleksrelationer ställs från omgivningen sällan något annat krav än att den ska vara bra och trevlig för alla inblandade. Hur ofta personerna i relationen ska ses och vad de ska göra när de ses är det förmodligen inte så många som har åsikter om. Personerna kan även sluta umgås ett tag och sedan återuppta kontakten igen utan att någon annan bekymrar sig. Ett bråk behöver inte betyda att personerna måste sätta sig ner och tänka igenom huruvida de vill fortsätta ses och de måste inte sluta umgås för att någon av dem har träffat en annan som den också vill vara med. Med andra ord: relationer som inte är vara-ihop-relationer kan innebära lite allt möjligt. De kan vara bra eller dåliga eller något mittemellan, men det finns inte EN tydlig definition av vad det innebär att vara, till exempel, vän med någon.
Att säga att jag inte tror på kärlek låter betydligt mer cyniskt än vad det egentligen är. Jag har varit kär, och jag vägrar tro på att det bara skulle bero på någon sorts primitiv parningsinstinkt, för det har varit så himla mycket finare än så. Det jag inte tror på är att det finns någon, av människans definitioner oberoende, kärlek som är likadan för alla och jag tror inte att känslan nödvändigtvis är precis densamma ens för samma person. Jag känner inte exakt likadant för alla mina vänner, men det betyder inte nödvändigtvis att jag inte tycker lika mycket om dem. Jag kan värdera olika relationer lika högt trots att de skiljer sig markant från varandra.
Eftersom kärlek inte är en massproducerad färg som genom livet bara appliceras på olika personer ter det sig för mig ganska orimligt att förväntningarna på en romantisk relation är desamma oavsett vem en avsett att ha den med. Jag tror att det är farligt att bara bli "in a relationship" på Facebook och sedan tro att allt annat kommer lösa sig automatiskt, men tyvärr är det nog så (om än kanske inte riktigt så extremt) många människor gör och sedan blir de besvikna när det visade sig att båda parters syn på förhållanden inte var densamma.
Jag har vid flera tillfällen fått frågan huruvida jag är en förhållande- eller singeltyp. Mitt svar har väl varit att inget av alternativen har något direkt egenvärde, utan det beror på om det finns någon jag vill vara ihop med osv osv, men jag har aldrig riktigt reflekterat över hur tydligt frågan illustrerar hur fixerat samhället är vid tvåsamma parrelationer. Att vara en förhållandetyp innebär inte att vara en sådan människa som tycker om att ha relationer till andra som involverar ömsesidig kärlek. Det innebär att vilja ha en exklusiv relation till någon, träffa den personen minst ett par gånger i veckan (om den inte bor för långt bort), prioritera personen framför allt annat, ha sex med personen (helst varje gång ni ses) och dessutom vilja informera omvärlden om tidigare nämna punkter. Ty så ser ett förhållande ut.
Relationer existerar inte självständigt, det är ett begrepp konstruerat av människan för att beskriva olika företeelser. Detta glöms dock lätt bort och vi börjar anpassa våra behov och känslor efter relationerna, i stället för tvärtom.
Romantiska, tvåsamma förhållanden har helt klart en särställning. Ofta beror detta på att utbytet mellan dessa två personer är av en helt annan typ än det mellan dem och andra personer, men det finns ingenting som säger att det alltid är så. För att tala klarspråk: att två personer bestämt att det bara ska ha sex med varandra behöver liksom inte betyda att deras relation till varandra är så fantastiskt mycket bättre än relationen du har till din vän X. Din relation till din katt kanske är trevligare för alla inblandade än Lisas och Kalles relation, trots att Lisa och Kalle är ihop, det kan vi aldrig veta.
Relationer är komplexa och jag tycker att vi måste tillåta dem vara det också. Det kommer inte bli lättare för människor att leva tillsammans för att de försöker pressa ner sina känslor för varandra i en redan färdig mall, utformad av någon annan. Men med ömsesidig kärlek och respekt (OCH ATT ANVÄNDA KONDOM!!!) tror jag en kommer långt.
XOXO
Mr Pretto-Alphabet
Idag pratade jag med Fanny om (kärleks)relationer och tillhörande förväntningar och krav som ställs på dem. Då jag tycker det är roligt att diskutera normer är just kärleksrelationer ett drömämne då föreställningarna om hur sådana ska se ut är många men trots det ganska orimliga för ett stort antal människor.
Jag inser att jag egentligen inte är rätt person att kritisera tvåsamhetsnormen, det kan verka lite som när en väldigt snygg person kritiserar den utseendefixering som råder, men jag tycker att frågan tål att diskuteras ur ett allmänt perspektiv så jag kör på ändå.
På relationer som inte är kärleksrelationer ställs från omgivningen sällan något annat krav än att den ska vara bra och trevlig för alla inblandade. Hur ofta personerna i relationen ska ses och vad de ska göra när de ses är det förmodligen inte så många som har åsikter om. Personerna kan även sluta umgås ett tag och sedan återuppta kontakten igen utan att någon annan bekymrar sig. Ett bråk behöver inte betyda att personerna måste sätta sig ner och tänka igenom huruvida de vill fortsätta ses och de måste inte sluta umgås för att någon av dem har träffat en annan som den också vill vara med. Med andra ord: relationer som inte är vara-ihop-relationer kan innebära lite allt möjligt. De kan vara bra eller dåliga eller något mittemellan, men det finns inte EN tydlig definition av vad det innebär att vara, till exempel, vän med någon.
Att säga att jag inte tror på kärlek låter betydligt mer cyniskt än vad det egentligen är. Jag har varit kär, och jag vägrar tro på att det bara skulle bero på någon sorts primitiv parningsinstinkt, för det har varit så himla mycket finare än så. Det jag inte tror på är att det finns någon, av människans definitioner oberoende, kärlek som är likadan för alla och jag tror inte att känslan nödvändigtvis är precis densamma ens för samma person. Jag känner inte exakt likadant för alla mina vänner, men det betyder inte nödvändigtvis att jag inte tycker lika mycket om dem. Jag kan värdera olika relationer lika högt trots att de skiljer sig markant från varandra.
Eftersom kärlek inte är en massproducerad färg som genom livet bara appliceras på olika personer ter det sig för mig ganska orimligt att förväntningarna på en romantisk relation är desamma oavsett vem en avsett att ha den med. Jag tror att det är farligt att bara bli "in a relationship" på Facebook och sedan tro att allt annat kommer lösa sig automatiskt, men tyvärr är det nog så (om än kanske inte riktigt så extremt) många människor gör och sedan blir de besvikna när det visade sig att båda parters syn på förhållanden inte var densamma.
Jag har vid flera tillfällen fått frågan huruvida jag är en förhållande- eller singeltyp. Mitt svar har väl varit att inget av alternativen har något direkt egenvärde, utan det beror på om det finns någon jag vill vara ihop med osv osv, men jag har aldrig riktigt reflekterat över hur tydligt frågan illustrerar hur fixerat samhället är vid tvåsamma parrelationer. Att vara en förhållandetyp innebär inte att vara en sådan människa som tycker om att ha relationer till andra som involverar ömsesidig kärlek. Det innebär att vilja ha en exklusiv relation till någon, träffa den personen minst ett par gånger i veckan (om den inte bor för långt bort), prioritera personen framför allt annat, ha sex med personen (helst varje gång ni ses) och dessutom vilja informera omvärlden om tidigare nämna punkter. Ty så ser ett förhållande ut.
Relationer existerar inte självständigt, det är ett begrepp konstruerat av människan för att beskriva olika företeelser. Detta glöms dock lätt bort och vi börjar anpassa våra behov och känslor efter relationerna, i stället för tvärtom.
Romantiska, tvåsamma förhållanden har helt klart en särställning. Ofta beror detta på att utbytet mellan dessa två personer är av en helt annan typ än det mellan dem och andra personer, men det finns ingenting som säger att det alltid är så. För att tala klarspråk: att två personer bestämt att det bara ska ha sex med varandra behöver liksom inte betyda att deras relation till varandra är så fantastiskt mycket bättre än relationen du har till din vän X. Din relation till din katt kanske är trevligare för alla inblandade än Lisas och Kalles relation, trots att Lisa och Kalle är ihop, det kan vi aldrig veta.
Relationer är komplexa och jag tycker att vi måste tillåta dem vara det också. Det kommer inte bli lättare för människor att leva tillsammans för att de försöker pressa ner sina känslor för varandra i en redan färdig mall, utformad av någon annan. Men med ömsesidig kärlek och respekt (OCH ATT ANVÄNDA KONDOM!!!) tror jag en kommer långt.
XOXO
Mr Pretto-Alphabet
15.
Inte för att jag är en sådan som brukar gilla underfundiga citat och inte för att min pappa är en sådan som brukar yppa sådana, men jag tyckte han sa en ganska träffande sak angående mina sömnproblem: "Du kanske skulle prova Atarax, det är egentligen allergimedicin mot klåda men det fungerar lugnande också, så man skulle kunna säga att det hjälper mot klåda både på kroppen och på hjärnan".
Det är precis så det känns. Jag menar, det är inte så att det är JÄTTEJOBBIGT när det kliar någonstans (bortsett från typ insektsbett, fy satan), men det går aldrig att riktigt bortse från och i längden är det outhärdligt.
Det var nog den enda metaforen om något som skulle kunna tolkas som psykiska besvär ni kommer läsa i den här bloggen *känner mig så himla fånig*
Det är precis så det känns. Jag menar, det är inte så att det är JÄTTEJOBBIGT när det kliar någonstans (bortsett från typ insektsbett, fy satan), men det går aldrig att riktigt bortse från och i längden är det outhärdligt.
Det var nog den enda metaforen om något som skulle kunna tolkas som psykiska besvär ni kommer läsa i den här bloggen *känner mig så himla fånig*
13.2.10
12.2.10
13. Kvalitetstid, kvalitetsliv
I dag nådde jag nog någon slags all time low när jag betalade avgiften på sjuttio kronor hos min kbt-tant med femkronor. I kväll blir det folle och rödvin ur petflaska. Mitt liv har så himla hög standard, vill typ bara ligga med det.
Trevlig helg!
Bild.
Trevlig helg!
Bild.
11.2.10
12. Om duschångest
Jag har en tendens att älta saker in i det oändliga och måla upp diverse katastrofscenarion när jag tycker att jag gjort fel (eller okej, jag har inte "en tendens" jag ältar och angstar de facto). På grund av detta har jag ett projekt som går ut på att skriva ner och analysera varje ångestfylld situation eller tanke jag upplever. Det är ganska givande då det smärtsamt tydligt visar hur orimliga och stundtals vansinniga mina nojor är. Anyway, det här var egentligen mest en parentes (och liten övning i att typ VÅGA VISA MIG SVAG (PÅ INTERNET!!!!!!)) till det jag egentligen ska skriva om - duschångesten.
Den mest diffusa av alla mina känslor är den jag får precis när jag ställer mig under vattenstrålen när jag duschar. I någon sekund upplever jag att ingenting någonsin kommer bli bra eller meningsfullt. Lite existentiellt så där. I samband med denna ganska oangenäma känsla associerar jag till första gången jag insåg att livet typ.. tar slut en dag (detta hör ändå till en av mina mer logiska associationer, en annan jag har är att varje gång jag räknar baklänges från 100 för att somna lättare så kommer jag att tänka på när jag och Marcus köpte vodka av en alkoholist på Gotland sommaren -06). För att kunna tackla olustkänslor är det schysst att veta var de kommer i från, varför de existerar och typ vad fan som är grejen, och häri ligger mitt problem. Jag försökte komma på vettiga anledningar till att hata livet första sekunden av en dusch, men det gick ganska dåligt, för att inte säga katastrofalt. Typ:
- Min kropp tror att den ska drunkna och min hjärna sänder ut signaler som säger typ ADJÖ GRYMMA VÄRLD.
- Temperaturomställningen fuckar upp något.
- Mitt hår blir fult.
Äh, nu ska jag hem till Fanny och kolla på Control och förstå Ian *har liksom också ångest*
Den mest diffusa av alla mina känslor är den jag får precis när jag ställer mig under vattenstrålen när jag duschar. I någon sekund upplever jag att ingenting någonsin kommer bli bra eller meningsfullt. Lite existentiellt så där. I samband med denna ganska oangenäma känsla associerar jag till första gången jag insåg att livet typ.. tar slut en dag (detta hör ändå till en av mina mer logiska associationer, en annan jag har är att varje gång jag räknar baklänges från 100 för att somna lättare så kommer jag att tänka på när jag och Marcus köpte vodka av en alkoholist på Gotland sommaren -06). För att kunna tackla olustkänslor är det schysst att veta var de kommer i från, varför de existerar och typ vad fan som är grejen, och häri ligger mitt problem. Jag försökte komma på vettiga anledningar till att hata livet första sekunden av en dusch, men det gick ganska dåligt, för att inte säga katastrofalt. Typ:
- Min kropp tror att den ska drunkna och min hjärna sänder ut signaler som säger typ ADJÖ GRYMMA VÄRLD.
- Temperaturomställningen fuckar upp något.
- Mitt hår blir fult.
Äh, nu ska jag hem till Fanny och kolla på Control och förstå Ian *har liksom också ångest*
10.2.10
11. Time, time is gone
I fredags blev jag rekommenderad att besöka min husläkare för att
1) ta blodprover och shit för att se om jag har brist på något som behövs för att vara pigg och om så inte är fallet gå vidare till:
2) utreda om jag behöver sömnmedicin.
Jag har en bättre lösning, nämligen
1) ha ett dödligt tråkigt och svårt prov att studera till (gärna naturkunskap).
2) var lite emotionellt förvirrad.
3) lyssna på Modern Romance sisådär en fem-sex gånger.
*Däckar*
1) ta blodprover och shit för att se om jag har brist på något som behövs för att vara pigg och om så inte är fallet gå vidare till:
2) utreda om jag behöver sömnmedicin.
Jag har en bättre lösning, nämligen
1) ha ett dödligt tråkigt och svårt prov att studera till (gärna naturkunskap).
2) var lite emotionellt förvirrad.
3) lyssna på Modern Romance sisådär en fem-sex gånger.
*Däckar*
9.2.10
10. Remember me, the way I used to be
När jag verkligen, verkligen inte vill göra något sjunker mina krav på vad som är vettiga sysselsättningar, allt för att hitta något annat att ägna mig åt än det där som jag vill undvika. Just nu vill jag verkligen, verkligen inte studera naturkunskap och har därmed intalat mig själv att diverse rakt igenom värdelösa aktiviteter är mycket viktiga och stimulerande. Bland annat har jag ätit osaltade cashewnötter (osaltade nötter kan vara bland det lamaste som finns), gjort estetiskt frånstötande självporträtt i paint* och läst min gamla Playahead-dagbok. Det sistnämnda bestyret har gjort mig lite brydd. Visserligen betyder det att jag lyckats i mitt uppsåt att hitta något som känns viktigare än kromosomer och dominanta anlag, men jag vet inte om det är värt frustrationen som uppstår när jag läser gamla texter skrivna av mig själv.
Från att jag var kanske tolv till det att jag fyllde femton verkar jag ha haft väldigt svårt att uttrycka mig i klartext. Alla mina dagboksanteckningar och texter publicerade på internet från den tiden består av vaga antydningar, internskämt och låtcitat. Då mitt minnes kapacitet är helt klart begränsad minns jag inte ens hälften av de händelser, konversationer och företeelser jag då refererade till som självklara. I dag skulle jag ge mycket för att få reda på vad som egentligen hände den där eftermiddagen på McDonalds hösten 2006 eller varför december samma år gjorde mig så nedstämd. Detta är dock omöjligt då jag uppenbarligen tyckte att det var mer adekvat att langa textrader ut typ Play for Today än att skriva vad som gjorde mig ledsen när det väl begav sig.
Varför skriver jag detta (utöver den redan givna anledningen att NATURKUNSKAP SUGER SATAN 666 DÖDEN ARMAGEDDON)? Jo, så här: jag funderar lite på att skriva ner lite mer sådant som jag upplever/känner/tänker på i den här bloggen, trots att det förmodligen kommer te sig ganska banalt och ointressant. För att jag helt enkelt glömmer bort det annars. Bara så ni vet och är förberedda. God natt!
*
Från att jag var kanske tolv till det att jag fyllde femton verkar jag ha haft väldigt svårt att uttrycka mig i klartext. Alla mina dagboksanteckningar och texter publicerade på internet från den tiden består av vaga antydningar, internskämt och låtcitat. Då mitt minnes kapacitet är helt klart begränsad minns jag inte ens hälften av de händelser, konversationer och företeelser jag då refererade till som självklara. I dag skulle jag ge mycket för att få reda på vad som egentligen hände den där eftermiddagen på McDonalds hösten 2006 eller varför december samma år gjorde mig så nedstämd. Detta är dock omöjligt då jag uppenbarligen tyckte att det var mer adekvat att langa textrader ut typ Play for Today än att skriva vad som gjorde mig ledsen när det väl begav sig.
Varför skriver jag detta (utöver den redan givna anledningen att NATURKUNSKAP SUGER SATAN 666 DÖDEN ARMAGEDDON)? Jo, så här: jag funderar lite på att skriva ner lite mer sådant som jag upplever/känner/tänker på i den här bloggen, trots att det förmodligen kommer te sig ganska banalt och ointressant. För att jag helt enkelt glömmer bort det annars. Bara så ni vet och är förberedda. God natt!
*
8. Det är stabilt.
I går natt drömde jag att jag låg på Lovisas golv och tuggade fradga och var helt psykotisk efter att ha läst Lars Noréns dagbok. Vaknade panikslagen.
I natt somnade jag halv tio, helt utslagen av Cocillana och stress. Vaknade halv ett och undrade typ vem är jag, var är jag, vad har hänt?!??!?!? Panikslagen.
Jag känner att den här veckan kommer bli bäst i världen. God morgon!
I natt somnade jag halv tio, helt utslagen av Cocillana och stress. Vaknade halv ett och undrade typ vem är jag, var är jag, vad har hänt?!??!?!? Panikslagen.
Jag känner att den här veckan kommer bli bäst i världen. God morgon!
7.2.10
7.
I går när jag var ute blev jag tafsad på för typ 245246 gången i ordningen. Eftersom detta har inträffat typ 245246 gånger har jag blivit ganska avtrubbad och blir inte särskilt arg längre, brukar mest konstatera att det finns många jobbiga jävlar där ute. Med detta inte sagt att jag på något sätt tycker att det är okej att tafsa på folk (här kan ni läsa mer om mina tankar kring frågan), men jag finner ingen mening med att känna mig kränkt eller ta illa upp över att andra är socialt inkompetenta och respektlösa. Nu låter det som att jag vill förminska problemet, vilket inte alls är min mening, jag försöker bara förklara varför jag i det här inlägget inte kommer skriva om varför det är fel att tafsa på folk, utan i stället (nu kommer poängen, äntligen!!!!!) fråga mig vad i helvete får folk ut av det?
Det låter förmodligen fullkomligt efterblivet, men jag har aldrig innan reflekterat över varför folk tafsar. Rimligtvis finns det en bakomliggande orsak som är ganska stark då det är allmänt känt att det inte är okej att röra vid folk utan deras medgivande. Om det inte är så att det är just faktumet att det är förbjudet som lockar så måste det ligga något djupt njutningsfullt i tafsandet då en överskrider sociala regler och även lagar för att ägna sig åt det.
Lista på mer eller mindre rimliga tafsningsanledningar:
1. Förhoppning om att få hångla/ligga. Min erfarenhet säger dock att många tafsar utan att detta föregåtts av någon form av flirtande, så det verkar som en ganska osäker raggnigsmetod då det absolut bästa knepet om en vill ligga är att känna in stämningen och läsa av personen en är kåt på för att på så sätt se om denne verkar känna på samma sätt. Dock finns det ju gott om folk som är dåliga på att ragga (typ som han som envisades med att tala om för mig att DU ÄR SÅ HIMLA SÖT när jag ägnat typ en timme åt att förklara för honom att jag ÄR ASEXUELL (lögn)), så det får nog klassas som en halvrimlig anledning.
2. För att bli kåt. Då skulle alltså tafsande fylla samma funktion som porrkollande. Det verkar dock ganska opraktiskt att bli överdrivet upphetsad på krogen/tunnelbanan/annanstans där det är olämpligt att tillfredsställa sig själv. Han som tog mig på rumpan i går gjorde det till exempel utanför en klubb när han var på väg någonstans, förmodligen tunnelbanan. As long as han inte kände för att typ låsa in sig på toaletten på McDonalds så skulle det förmodligen dröja ett tag innan han var ensam. Opraktiskt, som sagt, och därmed en ganska orimlig anledning.
3. För att försöka vara häftig inför sina kompisar. I vissa kretsar ger det, om jag förstått saken rätt, respekt att ha en dålig syn på det motsatta könet. Ryggdunkande "höhö ta henne på tuttarna"-jargong är ingenting jag kan påminna mig om att ha bevittnat i verkligheten, men jag har stött på det åtskilliga gånger i fiktionens och medias värld. Möjligheten att jag lever i en ganska sluten värld med vettiga personer kan inte uteslutas, så det får sorteras in i facket med halvrimliga anledningar.
4. Äh, kommer inte på något mer.
Jag skulle hemskt gärna komma till någon annan slutsats än att folk inte är riktigt kloka, men det ser dystert ut. Puss!
P.s. I går träffade jag en tysk som gillade Scooter. Jag fick honom till och med att önska en Scooterlåt av dj:n på Nattskift.
P.s.2. Dj:n hade inga Scooterlåtar.
Det låter förmodligen fullkomligt efterblivet, men jag har aldrig innan reflekterat över varför folk tafsar. Rimligtvis finns det en bakomliggande orsak som är ganska stark då det är allmänt känt att det inte är okej att röra vid folk utan deras medgivande. Om det inte är så att det är just faktumet att det är förbjudet som lockar så måste det ligga något djupt njutningsfullt i tafsandet då en överskrider sociala regler och även lagar för att ägna sig åt det.
Lista på mer eller mindre rimliga tafsningsanledningar:
1. Förhoppning om att få hångla/ligga. Min erfarenhet säger dock att många tafsar utan att detta föregåtts av någon form av flirtande, så det verkar som en ganska osäker raggnigsmetod då det absolut bästa knepet om en vill ligga är att känna in stämningen och läsa av personen en är kåt på för att på så sätt se om denne verkar känna på samma sätt. Dock finns det ju gott om folk som är dåliga på att ragga (typ som han som envisades med att tala om för mig att DU ÄR SÅ HIMLA SÖT när jag ägnat typ en timme åt att förklara för honom att jag ÄR ASEXUELL (lögn)), så det får nog klassas som en halvrimlig anledning.
2. För att bli kåt. Då skulle alltså tafsande fylla samma funktion som porrkollande. Det verkar dock ganska opraktiskt att bli överdrivet upphetsad på krogen/tunnelbanan/annanstans där det är olämpligt att tillfredsställa sig själv. Han som tog mig på rumpan i går gjorde det till exempel utanför en klubb när han var på väg någonstans, förmodligen tunnelbanan. As long as han inte kände för att typ låsa in sig på toaletten på McDonalds så skulle det förmodligen dröja ett tag innan han var ensam. Opraktiskt, som sagt, och därmed en ganska orimlig anledning.
3. För att försöka vara häftig inför sina kompisar. I vissa kretsar ger det, om jag förstått saken rätt, respekt att ha en dålig syn på det motsatta könet. Ryggdunkande "höhö ta henne på tuttarna"-jargong är ingenting jag kan påminna mig om att ha bevittnat i verkligheten, men jag har stött på det åtskilliga gånger i fiktionens och medias värld. Möjligheten att jag lever i en ganska sluten värld med vettiga personer kan inte uteslutas, så det får sorteras in i facket med halvrimliga anledningar.
4. Äh, kommer inte på något mer.
Jag skulle hemskt gärna komma till någon annan slutsats än att folk inte är riktigt kloka, men det ser dystert ut. Puss!
P.s. I går träffade jag en tysk som gillade Scooter. Jag fick honom till och med att önska en Scooterlåt av dj:n på Nattskift.
P.s.2. Dj:n hade inga Scooterlåtar.
6.2.10
6. Saturday, wait!
1. I dag uppdaterade jag min sidecut. Resultatet blev, som synes, fullkomligt miserabelt.
2. Jag hittade en petflaska vin under min säng som legat där sedan nyår. Funderar på att dricka det bara för att se vad som händer *kom igen det blir kul*
5.2.10
5.
Satt och klurade på en smart och rolig bloggbeskrivning, men i sann Snakes on a plane-anda slutade det med att jag skrev bara precis vad bloggen innehåller - egobilder, feminism och bakfylleångest.
Och ja, jag har folkölsburkar under sängen. Är det något fel med det eller?!?!?
Och ja, jag har folkölsburkar under sängen. Är det något fel med det eller?!?!?
4.2.10
4.
I går när jag var på Högkvarteret beklagade jag mig över att jag helt tappat mitt engagemang och förmåga att tycka något mer intelligent än typ "mmm, mänskligheten <3" när någon uttrycker vansinnigheter som jag egentligen borde vilja bemöta. Typ "jaha, en är tydligen ingen riktig kvinna om en vill jobba trots att en har barn, nästa plz" (http://www.expressen.se/debatt/1.1867622/eva-sternberg-birgitta-ohlsson-borde-stanna-hemma)*. Men så i dag kom glöden tillbaka och jag blev riktigt irriterad, yey!
Fenomenet med vuxna människor som försöker uppfostra varandra på tidningars debattsidor känns för det första ganska mystiskt. Inte för att jag är någon hängiven anhängare av "LÅT ALLA GÖRA VILKA VAL DE VILL!!!!!111ettett"-retoriken, men förmaningar som grundar sig i en föreställning att en vet mycket bättre hur någon bör handla i sitt privatliv än personen i fråga ter sig för mig ganska motbjudande. Jag har inte barn och har definitivt inga planer på att skaffa några inom de kommande tio åren, så huruvida det är rimligt att endast vara hemma med sin bebis i en månad eller ej låter jag vara osagt. Att det skulle vara en nyhet för Ohlsson att nyblivna föräldrar knyter an till sitt barn ställer jag mig dock tvivlande inför.
Vad som fick mig att vilja skriva om frågan (läs: lacka ur) var ett blogginlägg av Alex Schulman. Förhoppningsvis är han ironisk/vill provocera, men något säger mig att så icke är fallet. Han nämner inte Ohlssons namn en enda gång i inlägget, vilket känns som en nästan skrattretande förminskning av hennes person. Vidare så tycker han synd om henne. Underförstått för att hon inte har någon aning om vad hon ger sig in på, den stackars lilla flickan. Själva innehållet kan jag, som sagt, inte uttala mig om, men tonen upplevde jag som rent ut sagt bedrövlig.
Att föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet är en enormt laddad fråga är uppenbart. Faktum är att alla åsikter folk har om hur en God Moder bör vara många gånger fått mig att tvivla på om jag någonsin vill ha barn, enligt vissa verkar det ju per automatik innebära fullkomlig självuppoffring och ett löfte om att aldrig mer tillgodose sina egna intressen. I samma veva måste en även dumförklara fadern till barnet genom att hävda att han inte är kapabel att ta hand om sin egen unge, och det har jag absolut ingen lust med då jag tror att män som grupp är lika dugliga föräldrar som kvinnor som grupp. Jämställdhet handlar inte om att föräldrar ska sluta bry sig om sina barn, att vara förälder är onekligen krävande och fordrar ett stort mått av uppoffringar. I dag ser dock kraven olika ut för mammor och pappor. De handlingar som ses som självklara när mamman utför dem anses duktiga när de utförs av pappan. Jämställdhet är att sluta berömma pappalediga män, sluta se allt pappor gör med sina barn som uppoffringar och sluta döma mammor hårdare än pappor. Helt enkelt att erkänna män och kvinnor som lika lämpade föräldrar.
Jag hoppas innerligt att den dagen jag bestämmer mig för att skaffa barn kommer folk förstå att vad som definierar en bra förälder inte är vad denne har mellan benen. Extra awesome vore det om kvinnor tilläts att själva bestämma vilka beslut som är rätt för dem, också.
*Det gick av någon anledning inte att länka. Kopieraklistrain <3
Fenomenet med vuxna människor som försöker uppfostra varandra på tidningars debattsidor känns för det första ganska mystiskt. Inte för att jag är någon hängiven anhängare av "LÅT ALLA GÖRA VILKA VAL DE VILL!!!!!111ettett"-retoriken, men förmaningar som grundar sig i en föreställning att en vet mycket bättre hur någon bör handla i sitt privatliv än personen i fråga ter sig för mig ganska motbjudande. Jag har inte barn och har definitivt inga planer på att skaffa några inom de kommande tio åren, så huruvida det är rimligt att endast vara hemma med sin bebis i en månad eller ej låter jag vara osagt. Att det skulle vara en nyhet för Ohlsson att nyblivna föräldrar knyter an till sitt barn ställer jag mig dock tvivlande inför.
Vad som fick mig att vilja skriva om frågan (läs: lacka ur) var ett blogginlägg av Alex Schulman. Förhoppningsvis är han ironisk/vill provocera, men något säger mig att så icke är fallet. Han nämner inte Ohlssons namn en enda gång i inlägget, vilket känns som en nästan skrattretande förminskning av hennes person. Vidare så tycker han synd om henne. Underförstått för att hon inte har någon aning om vad hon ger sig in på, den stackars lilla flickan. Själva innehållet kan jag, som sagt, inte uttala mig om, men tonen upplevde jag som rent ut sagt bedrövlig.
Att föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet är en enormt laddad fråga är uppenbart. Faktum är att alla åsikter folk har om hur en God Moder bör vara många gånger fått mig att tvivla på om jag någonsin vill ha barn, enligt vissa verkar det ju per automatik innebära fullkomlig självuppoffring och ett löfte om att aldrig mer tillgodose sina egna intressen. I samma veva måste en även dumförklara fadern till barnet genom att hävda att han inte är kapabel att ta hand om sin egen unge, och det har jag absolut ingen lust med då jag tror att män som grupp är lika dugliga föräldrar som kvinnor som grupp. Jämställdhet handlar inte om att föräldrar ska sluta bry sig om sina barn, att vara förälder är onekligen krävande och fordrar ett stort mått av uppoffringar. I dag ser dock kraven olika ut för mammor och pappor. De handlingar som ses som självklara när mamman utför dem anses duktiga när de utförs av pappan. Jämställdhet är att sluta berömma pappalediga män, sluta se allt pappor gör med sina barn som uppoffringar och sluta döma mammor hårdare än pappor. Helt enkelt att erkänna män och kvinnor som lika lämpade föräldrar.
Jag hoppas innerligt att den dagen jag bestämmer mig för att skaffa barn kommer folk förstå att vad som definierar en bra förälder inte är vad denne har mellan benen. Extra awesome vore det om kvinnor tilläts att själva bestämma vilka beslut som är rätt för dem, också.
*Det gick av någon anledning inte att länka. Kopieraklistrain <3
3.2.10
3. L'aventurier contre tout guerrier
Jag inser att det kan verka lite töntigt och ocharmigt av mig att skapa en ny blogg för att sedan bara lägga upp bilder på mig själv i stället för att skriva något av intresse. Denna orgie i självcentrering har främst två orsaker, nämligen:
1. Jag har börjat skriva en jättehemlig och jättelåst blogg och får därmed utlopp för min kreativitet (ehe) genom att whina för mig själv.
2. Jag har drabbats av ett FYFAN VAD JAG ÄR SNYGG-ryck. Jag brukar få sådana när jag använder extraordinärt mycket smink.
Annars lyssnar jag på det här, av den enkla anledningen att det är världens bästa version av en av världens bästa låtar:
1.2.10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
