Med hjälp av kbt har jag brutit ganska många av mina uppfuckade tankebanor och på så sätt reducerat min orimliga ångest över småsaker ganska ordentligt. Det är bra. Dock måste jag få utlopp för alla olustkänslor jag tidigare lagt på att angsta dumma blogginlägg jag skrev nollåtta genom något annat, och det har kommit att bli, eh, genom att brutalt förakta allt som är det minsta idiotiskt.
Vissa saker är så uppenbart dumma eller dåliga att de inte går att kommentera utan att framstå som en sådan person som på allvar säger "vahettere våld föder våld" och tycker att det är en nyskapande mening av substans. Vissa saker suger helt enkelt, och det är ingenting att hetsa upp sig över. Lista på saker som är onödiga att påpeka dåligheten i:
- Tribaltatueringar
- TV3-produktioner
- Charterresor
- Dryga indiekids
- Arga insändare
Tidigare har jag varit ganska duktig på att bortse från dylika fenomen, och i stället lägga min ilska på något som är värt att bli upprörd över, men nu drabbas jag av akut ångest så fort jag konfronteras med Metros insändarsida eller t-shirtar med fräcka tryck som anspelar på sex (hann se många av det sistnämnda när jag var inne på Buttericks i dag, innan jag fick syn på ett förkläde med tillhörande lösbröst och ba WHY OH WHY och flydde därifrån).
Jag vill inte vara en sådan människa som bryr mig om och hatar sådant som redan är färdighatat och färdigältat, det strider mot bilden jag har av mig själv som en relativt vettig och icke-påfrestande människa.
Nej, i morgon ska jag fan knäcka min första Sofiero redan vid frukost för att dränka mina sorger över vad det blivit av mig. Och om någon klagar ska jag säga att jag bara är så kontinentaaal och att det är så typiskt svenskt att vara så himla stel och tråkig.
15.4.10
14.4.10
72. XOXO MrChrister
I dag blev jag påmind om existensen av emocore.se och att jag har en användare där vid namn xGLiTTERSUiCiDEx. Så jag loggade in och såg att jag skrivit så mycket som ett forumsinlägg, och det löd "alltså komunismen e en rätt bra grund tanke men den funkar inte på riktigt liksom. men hellre komunist en moderat ^^".
Och jag känner bara att jag måste börja forumhora någonstans igen. Måste få utlopp för min misstro mot mänskligheten genom subtil internetmobbning. Måste. Nu.
Och jag känner bara att jag måste börja forumhora någonstans igen. Måste få utlopp för min misstro mot mänskligheten genom subtil internetmobbning. Måste. Nu.
13.4.10
71. Bortskämd, rastlös och ful
Efter att ha lämnat mitt CV på diverse ställen och i samband med det behövt le och se trevlig ut är jag alldeles utmattad och kan konstatera att jag verkligen inte är gjord för att vara en ungdom.
Så här: Jag är bra på jättemånga saker. Exempelvis kan jag analysera samhällsfenomen, jag har ganska hög IQ och jag kan formulera mig bra när jag känner för det (det vill säga inte när jag bloggar). Jag är själv mycket nöjd med mina goda egenskaper och det spelar mig väl egentligen ingen större roll att jag inte är en positiv, utåtriktad och hälsosam person, men när det kommer till att hitta ett jobb som inte kräver någon utbildning så är min personlighet en sammansättning av precis allt som inte efterfrågas. Alla jobb som finns att söka handlar nämligen om att jobba med människor och jag är inte så himla förtjust i människor i allmänhet. Nu menar jag inte att jag är en häftig misantrop som är så jävla mycket smartare än alla andra, jag har bara enormt svårt att socialisera med folk jag inte känner. Min mamma använde ordet "surmulen" när hon avrådde mig från att söka jobb på café, och jag tror att det var ganska träffande. Jag är tjurig, kroniskt trött och saknar utstrålning. I de flesta andra sammanhang bryr jag mig inte nämnvärt, jag har förlikat mig med tanken på att alla inte vill ligga med mig trots att jag är snygg, att folk ganska ofta glömmer bort att de träffat mig och att jag kan uppfattas som tråkig eller dryg, jag har andra kvaliteter att väga upp mina tillkortakommanden med. Men just när det gäller jobb så blir jag så irriterad på mig själv och att jag inte bara kan vara lite TREVLIG och SOCIAL någon jävla gång.
Med detta vill jag ha sagt att jag inte kommer få något jobb förrän jag pluggat klart och eftersom jag i nuläget inte ens vet vad jag vill plugga så kommer jag inte ha några pengar förrän jag börjar närma mig 30. Kul. Jävla. Liv.
Så här: Jag är bra på jättemånga saker. Exempelvis kan jag analysera samhällsfenomen, jag har ganska hög IQ och jag kan formulera mig bra när jag känner för det (det vill säga inte när jag bloggar). Jag är själv mycket nöjd med mina goda egenskaper och det spelar mig väl egentligen ingen större roll att jag inte är en positiv, utåtriktad och hälsosam person, men när det kommer till att hitta ett jobb som inte kräver någon utbildning så är min personlighet en sammansättning av precis allt som inte efterfrågas. Alla jobb som finns att söka handlar nämligen om att jobba med människor och jag är inte så himla förtjust i människor i allmänhet. Nu menar jag inte att jag är en häftig misantrop som är så jävla mycket smartare än alla andra, jag har bara enormt svårt att socialisera med folk jag inte känner. Min mamma använde ordet "surmulen" när hon avrådde mig från att söka jobb på café, och jag tror att det var ganska träffande. Jag är tjurig, kroniskt trött och saknar utstrålning. I de flesta andra sammanhang bryr jag mig inte nämnvärt, jag har förlikat mig med tanken på att alla inte vill ligga med mig trots att jag är snygg, att folk ganska ofta glömmer bort att de träffat mig och att jag kan uppfattas som tråkig eller dryg, jag har andra kvaliteter att väga upp mina tillkortakommanden med. Men just när det gäller jobb så blir jag så irriterad på mig själv och att jag inte bara kan vara lite TREVLIG och SOCIAL någon jävla gång.
Med detta vill jag ha sagt att jag inte kommer få något jobb förrän jag pluggat klart och eftersom jag i nuläget inte ens vet vad jag vill plugga så kommer jag inte ha några pengar förrän jag börjar närma mig 30. Kul. Jävla. Liv.
70. Jag är effektiv och konstruktiv, arbetsmarknadsattraktiv
Skriver CV och personligt brev. Tidigare har jag tyckt att det värsta är att ljuga ihop att jag är glad, positiv, ambitiös och punktlig, men nu är mitt största ångestmoment att skriva när jag vill jobba. Typ "ja, jo, alltså en heltidsanställning efter studenten vore ju fint men det beror ju såklart på hur mycket ni behöver mig, ni kan ju ringa samma dag som ni vill att jag ska jobba, och jag behöver väl inga direkta garantier, jag kan sluta tänka om ni vill, jag kan sluta kräva om det krävs, KNULLA MIG HÅRT ÅH DU FANTASTISKA SYSTEM!"
12.4.10
69. Everyone has been burned before, everybody knows the pain
Eftersom mina pubertala grubblerier av typen "vad ska det bli av mig?", "varför är allt så hemskt?" och "varför är jag så handlingsförlamad?" uppenbarligen bestämt sig för att komma nu och inte för sisådär tre-fyra år sedan (eller okej, jag har fan alltid varit pubertala grubblerier personifierat, men det har blivit värre) så ligger jag hemma och äter chips (orkar inte ens anstränga mig för att ha lite dekadent kedjerökande snyggångest) och försvarar att jag är 2depressed2getdressed för att det är så HIMLA SYND OM MIG som inte har något jobb (har inte sökt), har dåliga betygsomdömen (har inte pluggat) och är ful (har inte tvättat håret eller ansiktet sedan i fredags).
Detta tillstånd av ovärdhet och ovärdighet har resulterat i en passionerad saknad efter svunna tider vilket i sin tur lett till att jag repeatar den låt jag starkast kopplar ihop med min barndom (bortsett från No Limit med 2 Unlimited). Den fanns med på det blandband som jag och min familj alltid lyssnade på när vi åkte bil upp till vårt landställe i Norrland på somrarna, och eftersom jag av någon outgrundlig anledning tyckte att det var det roligaste som fanns att bada i iskallt vatten och slå ihjäl myggor när jag var liten så får jag en mycket positiv känsla i hela kroppen av att lyssna på den. Eftersom mina minnen av det mesta som hände för mer än två år sedan är läskigt diffusa så krävs det oftast att jag hör låtar, känner dofter eller besöker platser från mitt förflutna för att komma ihåg saker och ting, till exempel minns jag hela årskurs åtta genom skivorna Playing the Angel och Seventeen Seconds (Depeche, Cure). Inte för att det återskapar så många konkreta minnen, men det får mig i alla fall att uppleva att det en gång fanns en Ella som inte köpte äcklig öl på visakortet och slängde kontoutdraget utan att våga kolla på det, som inte läste Kissies blogg när hon egentligen borde plugga och som inte hade två månader kvar till studenten och inte en jävla aning om vad som händer efter.
Nu fick jag ångest över att jag glömmer allting också. Skitblogg. Skitjag. Här är låteländet i alla fall:
Detta tillstånd av ovärdhet och ovärdighet har resulterat i en passionerad saknad efter svunna tider vilket i sin tur lett till att jag repeatar den låt jag starkast kopplar ihop med min barndom (bortsett från No Limit med 2 Unlimited). Den fanns med på det blandband som jag och min familj alltid lyssnade på när vi åkte bil upp till vårt landställe i Norrland på somrarna, och eftersom jag av någon outgrundlig anledning tyckte att det var det roligaste som fanns att bada i iskallt vatten och slå ihjäl myggor när jag var liten så får jag en mycket positiv känsla i hela kroppen av att lyssna på den. Eftersom mina minnen av det mesta som hände för mer än två år sedan är läskigt diffusa så krävs det oftast att jag hör låtar, känner dofter eller besöker platser från mitt förflutna för att komma ihåg saker och ting, till exempel minns jag hela årskurs åtta genom skivorna Playing the Angel och Seventeen Seconds (Depeche, Cure). Inte för att det återskapar så många konkreta minnen, men det får mig i alla fall att uppleva att det en gång fanns en Ella som inte köpte äcklig öl på visakortet och slängde kontoutdraget utan att våga kolla på det, som inte läste Kissies blogg när hon egentligen borde plugga och som inte hade två månader kvar till studenten och inte en jävla aning om vad som händer efter.
Nu fick jag ångest över att jag glömmer allting också. Skitblogg. Skitjag. Här är låteländet i alla fall:
11.4.10
68. Yippikayay motherfucker, ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ner
I somras under Way out West sa jag till några hårdrockare att jag jobbar som livscoach och sedan ägnade jag cirka en timme åt att ge råd av typen "för att hitta motivation måste man lägga ribban lagom högt och tillåta sig själv att göra fel och lära av sina misstag." De hade varit och sett Europe på Göteborgskalaset och var besvikna på spelningen och jag höll en lång monolog om att ångest bor i glappet mellan förväntningar och förhoppningar och faktiskt resultat. Desto större skillnad mellan hur saker borde vara och hur saker faktiskt är, desto intensivare obehagskänslor infinner sig, förklarade jag.
I dag är glappet mellan borde och är enormt. Jag borde skriva ett tal, en projektrapport, ett samhällsarbete och komplettera en engelskauppsats, men i stället tittar jag på reprisen av Anna Anka söker assistent, äter tortillachips, dricker cola och beundrar min bakislook. Och ja, jag har ångest.
I dag är glappet mellan borde och är enormt. Jag borde skriva ett tal, en projektrapport, ett samhällsarbete och komplettera en engelskauppsats, men i stället tittar jag på reprisen av Anna Anka söker assistent, äter tortillachips, dricker cola och beundrar min bakislook. Och ja, jag har ångest.
10.4.10
67.
Jag tycker att det är ganska fantastiskt att jag pundat bloggar och nättidningar samt bloggat själv i drygt två år utan att någonsin kommenterat något som Malin Wollin, a.k.a "Fotbollsfrun" skrivit. Förmodligen kommer sig detta av att hennes uttalanden ofta är så vansinniga att det känns lönlöst att ens försöka bemöta dem konstruktivt, utan allt jag känner för i stället är typ att peka på henne med en lång pinne och vråla "LOL ÅT ALLA HÅLL!"
I och med hennes senaste krönika är det dock dags att bryta trenden. Hon skriver bland annat "Det är inte klokt hur vi tassar runt överviktiga." och jag undrar om hon bor under en sten eller vad det är frågan om. Jag kan inte räkna hur många bantningstips jag ofrivilligt tar del av varje vecka. Jag kan inte räkna hur många studier på samband mellan övervikt och inkomst, övervikt och hemort, övervikt och kön, övervikt och gener, övervikt och nationalitet, övervikt och typ.. favoritdjur (nejmen ni fattar) jag läst genom åren. Jag kan inte räkna hur många jag träffat som nojat över att vara för tjocka.
På en samhällsnivå upplever jag, med andra ord, att övervikt utmålas som något som bör motverkas. Rent empiriskt uppfattar jag att problem med övervikt diskuteras i betydligt större utsträckning än de problem som undervikt kan medföra. Så vad menar "Fotbollsfrun"? Att det borde bara socialt accepterat att kommentera enskilda personers vikt?
På samma sätt som att man inte kan utgå ifrån att alla som är smala lider av ätstörningar så kan man inte sluta sig till att alla överviktiga är det till följd av att de har dålig karaktär eller vad fan det nu är "Fotbollsfrun" tror skulle gå att råda bot på om man bara satte alla tjocka på plats lite.
Alla kan inte ligga på den vikt som enligt "Fotbollsfrun" är normal (man ba specifikt, jajjemen), oavsett hur mycket de skäms, önskar eller försöker banta, träna eller äta. Och det är långt ifrån alla som ens vill det.
Äh, jag borde nog återgå till att ignorera kvinnan. Det här inlägget blir ju inte bra alls. För att sammanfatta mina tankar i en mening: MEN ÅHHHHHHHHHHH, BARA SLUTA :(:(:(
*avlider av alltings monstruösa dumhet*
I och med hennes senaste krönika är det dock dags att bryta trenden. Hon skriver bland annat "Det är inte klokt hur vi tassar runt överviktiga." och jag undrar om hon bor under en sten eller vad det är frågan om. Jag kan inte räkna hur många bantningstips jag ofrivilligt tar del av varje vecka. Jag kan inte räkna hur många studier på samband mellan övervikt och inkomst, övervikt och hemort, övervikt och kön, övervikt och gener, övervikt och nationalitet, övervikt och typ.. favoritdjur (nejmen ni fattar) jag läst genom åren. Jag kan inte räkna hur många jag träffat som nojat över att vara för tjocka.
På en samhällsnivå upplever jag, med andra ord, att övervikt utmålas som något som bör motverkas. Rent empiriskt uppfattar jag att problem med övervikt diskuteras i betydligt större utsträckning än de problem som undervikt kan medföra. Så vad menar "Fotbollsfrun"? Att det borde bara socialt accepterat att kommentera enskilda personers vikt?
På samma sätt som att man inte kan utgå ifrån att alla som är smala lider av ätstörningar så kan man inte sluta sig till att alla överviktiga är det till följd av att de har dålig karaktär eller vad fan det nu är "Fotbollsfrun" tror skulle gå att råda bot på om man bara satte alla tjocka på plats lite.
Alla kan inte ligga på den vikt som enligt "Fotbollsfrun" är normal (man ba specifikt, jajjemen), oavsett hur mycket de skäms, önskar eller försöker banta, träna eller äta. Och det är långt ifrån alla som ens vill det.
Äh, jag borde nog återgå till att ignorera kvinnan. Det här inlägget blir ju inte bra alls. För att sammanfatta mina tankar i en mening: MEN ÅHHHHHHHHHHH, BARA SLUTA :(:(:(
*avlider av alltings monstruösa dumhet*
9.4.10
66. One look relives the memory
Jag vill inte gnälla allt för mycket, men måste tyvärr konstatera att jag känner mig som en ganska ovärd och misslyckad person just nu (exempel: I förrgår ramlade jag omkull i min hall med huvudet före in i ytterdörren och sedan dess pryds min panna med en fet bula som också bidrar till en konstant känsla av brutal bakfylla).
På grund av denna sviktande tilltro till min egen kompetens inom det mesta har jag börjat fila på en lista på de mest misslyckade kvällarna i mitt liv (kommer förmodligen publiceras inom en snar framtid), för att uppnå någon slags känsla av att allting ändå går åt rätt håll (typ JAG KÖPER JU FAKTISKT INTE MAGIC CRYSTAL FÖR 250 SPÄNN LÄNGRE, WOHO). I och med denna genomgång av gamla minnen, eller brist på sådana, lyckades jag konstatera att det i förrgår var exakt tre år sedan jag plankade in på krogen första gången. Det var på en glamklubb och jag blev utslängd efter en timme för att.. jag var alldeles för mycket 15 år, antar jag. Dock minns jag det som en mycket lyckad kväll eftersom det kändes så himla häftigt att köpa öl ute, trots att det var på ett glamrockarställe och jag var typ gothare och ändå bara satt i ett hörn och såg vettskrämd ut.
Så här såg jag ut:
Fan, jag saknar det.
På grund av denna sviktande tilltro till min egen kompetens inom det mesta har jag börjat fila på en lista på de mest misslyckade kvällarna i mitt liv (kommer förmodligen publiceras inom en snar framtid), för att uppnå någon slags känsla av att allting ändå går åt rätt håll (typ JAG KÖPER JU FAKTISKT INTE MAGIC CRYSTAL FÖR 250 SPÄNN LÄNGRE, WOHO). I och med denna genomgång av gamla minnen, eller brist på sådana, lyckades jag konstatera att det i förrgår var exakt tre år sedan jag plankade in på krogen första gången. Det var på en glamklubb och jag blev utslängd efter en timme för att.. jag var alldeles för mycket 15 år, antar jag. Dock minns jag det som en mycket lyckad kväll eftersom det kändes så himla häftigt att köpa öl ute, trots att det var på ett glamrockarställe och jag var typ gothare och ändå bara satt i ett hörn och såg vettskrämd ut.
Så här såg jag ut:
Fan, jag saknar det.
6.4.10
65. Feminism handlar inte bara om "cash"
Bättre sent än aldrig - i dag finns vårt svar till Linda Skugge på Aftonbladets hemsida. Här hittar du det, och jag tycker verkligen att alla ska läsa.
3.4.10
64.
Ett av mina värsta irritationsmoment i vardagen är t9. Jag vet inte om det är just min mobil det är fel på, men ibland sparas ordningen på hur ofta jag använder ord så att de jag skriver mest frekvent kommer upp som första förslag, men långt i från alltid. Exempelvis kommer "HORA" upp innan "göra" och vill jag skriva "bli" måste jag först bläddra förbi "alg", "älg" och "ali". Kan fan inte komma på ett enda jävla sammanhang där det vore relevant att skriva "alg".
*så jävla jobbigt*
*så jävla jobbigt*
63. Colossal Youth
I dag skriver Hanne Kjöller om Nathalie och Michaela och Break the Chain-utställningen i DN. Sida fyra eller något sådant. Och jag blir så himla, himla stolt. Över att jag har så duktiga vänner som gör så bra saker. Vinner de inte 15000 kronor i en skrivtävling så släpper de sin debutskiva eller omnämns som framtidens hopp för feminismen på DNs ledarsida, liksom.
Att jag själv sitter hemma och tuggar tuggummi och googlar "skabb+symptom" kan vi bortse ifrån en stund.
Att jag själv sitter hemma och tuggar tuggummi och googlar "skabb+symptom" kan vi bortse ifrån en stund.
1.4.10
62.
Jag läste precis igenom min allra första blogg. Jag har inte velat göra det innan eftersom alla alltid sa att den var så dålig (det här var på den tiden jag var så jävla hård och känslokall och inte tog åt mig av något, därav att mina vänner tyckte det var okej att ba DIN BLOGG SUGER LOL), och jag tycker inte om att läsa dåliga texter av mig själv då det för mig att skämmas, även om de skapades nollsju. Men så i dag så läste jag, och den är inte alls dålig. Den är fan asrolig. Skrattade högt åt:
-När går spårvagnen?
Kan inte låta bli att sakna att vara sexton, bitter och så fullkomligt övertygad om min egen förträfflighet.
Nu ska jag i väg till Klara, som inte dog på spårvagnen den där novemberdagen i ettan, och sedan ska jag göra min spyandebut. Kan bli kul.
-När går spårvagnen?
-Jag vet inte, jag har slutat bry mig om det. Jag sätter mig bara och hoppas på att dö.
Kan inte låta bli att sakna att vara sexton, bitter och så fullkomligt övertygad om min egen förträfflighet.Nu ska jag i väg till Klara, som inte dog på spårvagnen den där novemberdagen i ettan, och sedan ska jag göra min spyandebut. Kan bli kul.
31.3.10
60. Rip her to shreds rååååå
Alltså, jag kan tjata hur mycket som helst om att jag borde RYCKA UPP MIG och SKÄRPA TILL MIG, men om sanningen ska fram så gillar jag mig själv bäst när jag är dum i huvudet. I morgon har jag en köttig projektredovisning klockan nollåttatrettio och allt jag vill är att gå ut och röja sönder. Känner för att göra en favorit i repris på den gången när jag kvällen innan mitt tal i svenska nationella var på Baba till stängning, efterfestade i typ Rågsved till sju någonting, sov någon timme, gick upp, drack lite kaffe, åkte till skolan, tog svinissprutan, fick höra av skolsyster att "uhum, du borde kanske dricka lite vatten eller något" och höll sedan talhelvetet. Det roligaste med den kvällen, så här i efterhand, är att jag envisades med att öva på talet för de som stod i kön till Baba, och när jag var där någon månad senare så frågade en för mig helt random människa hur talet hade gått sedan ("alla tiders" blev mitt inte helt sanningsenliga svar).
Vilket fruktansvärt illa formulerat inlägg det här blev *dum i huvudet som sagt*
Den aktuella kvällen.
Vilket fruktansvärt illa formulerat inlägg det här blev *dum i huvudet som sagt*
Den aktuella kvällen.
30.3.10
59. "Asså kommunismen..." tyckte jag, men det tyckte uppenbarligen inte alla
”För mig är det där en lätt överdrift. Men om en man tafsar på en tjej som inte vill bli tafsad på ska han förstås läxas upp. Däremot ska det väl inte vara förbjudet att flirta och röra vid varandra. Teatervärlden behöver inte bli så könlös. Och när jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt.”
- Thommy Berggren, skådespelare och regissör om den senaste tidens debatt om sexuella trakasserier inom teatervärlden.
Jag har spenderat eftermiddagen med att skriva manus till radioreportage om sex och heteronormativitet. Då syftet med radioprojektet är att nå ut till folk som inte är insatta i jämställhetsfrågor och dylikt så har vi lagt det hela på en väldigt basic nivå, till exempel började ett stycke med "Vi tror att i grund och botten är alla medvetna om att alla människor inte njuter av samma saker.." och sedan följde ett resonemang om att medias bild av sex trots detta är ensidig och ointressant.
Det som kändes så uppenbart att det verkade närmast fånigt att ens understryka i radion, är tydligen långt ifrån självklart för alla människor som får komma till tals i media. För några veckor sedan orerade Lena Endre om att hon minsann inte hade märkt av problemet med tafs och trakasserier inom skådespelarbranschen och nu viftar även Thommy Berggren bort frågan med den eminenta motiveringen att han finner lust i att bli nypt i baken.
Och jag vill bara fråga varifrån denna enorma vilja att ogiltigförklara andras upplevelser och åsikter, så fort de strider mot ens egna, kommer ifrån. För en vuxen människa borde det inte vara en nyhet att olika människor har olika gränser och att dessa bör respekteras. Det handlar inte om att någon vill förbjuda andra att vara fysiska eller flirtiga mot varandra, det handlar om att den som inte vill bli tagen eller raggad på ska få slippa det. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, DET ÄR FANIMEJ INTE SÄRSKILT SVÅRT ATT VETA "VAR GRÄNSEN GÅR". Ler du inbjudande mot någon utan att hen ler tillbaka? Hen är inte speciellt intresserad. Tar du på någon och hen stelnar till och/eller berör dig inte tillbaka? Dina närmanden är förmodligen oönskade.
Äh, egentligen vill jag bara, som så ofta annars, skrika OCH SEDAN SÅ HANDLADE JU INTE DEN HÄR DISKUSSIONEN OM JUST DIG HELLER.
- Thommy Berggren, skådespelare och regissör om den senaste tidens debatt om sexuella trakasserier inom teatervärlden.
Jag har spenderat eftermiddagen med att skriva manus till radioreportage om sex och heteronormativitet. Då syftet med radioprojektet är att nå ut till folk som inte är insatta i jämställhetsfrågor och dylikt så har vi lagt det hela på en väldigt basic nivå, till exempel började ett stycke med "Vi tror att i grund och botten är alla medvetna om att alla människor inte njuter av samma saker.." och sedan följde ett resonemang om att medias bild av sex trots detta är ensidig och ointressant.
Det som kändes så uppenbart att det verkade närmast fånigt att ens understryka i radion, är tydligen långt ifrån självklart för alla människor som får komma till tals i media. För några veckor sedan orerade Lena Endre om att hon minsann inte hade märkt av problemet med tafs och trakasserier inom skådespelarbranschen och nu viftar även Thommy Berggren bort frågan med den eminenta motiveringen att han finner lust i att bli nypt i baken.
Och jag vill bara fråga varifrån denna enorma vilja att ogiltigförklara andras upplevelser och åsikter, så fort de strider mot ens egna, kommer ifrån. För en vuxen människa borde det inte vara en nyhet att olika människor har olika gränser och att dessa bör respekteras. Det handlar inte om att någon vill förbjuda andra att vara fysiska eller flirtiga mot varandra, det handlar om att den som inte vill bli tagen eller raggad på ska få slippa det. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, DET ÄR FANIMEJ INTE SÄRSKILT SVÅRT ATT VETA "VAR GRÄNSEN GÅR". Ler du inbjudande mot någon utan att hen ler tillbaka? Hen är inte speciellt intresserad. Tar du på någon och hen stelnar till och/eller berör dig inte tillbaka? Dina närmanden är förmodligen oönskade.
Äh, egentligen vill jag bara, som så ofta annars, skrika OCH SEDAN SÅ HANDLADE JU INTE DEN HÄR DISKUSSIONEN OM JUST DIG HELLER.
29.3.10
58.
Jag har som bekant inte särskilt många intressen. Jag tycker om att läsa böcker, engagera mig i jämställdhetsfrågor och titta på Vem vet mest? and that's about it. Så när vi fick uppgiften i svenska C att hålla ett informativt tal, förslagsvis om något som intresserar oss, blev jag lite konfunderad och förbannade min totala oförmåga att ägna mig åt en och samma aktivitet utan att tröttna längre stunder än typ 20 minuter åt gången (supa och snacka ej inräknat).
Sedan kom jag på det, jag är sjukligt fascinerad av sekter. Så nu ska jag skriva ett tal om Heaven's Gate, och jag känner att det här inte kommer sluta väl. Senast jag hade en sektperiod läste jag ut boken "Sektbarn" på några dagar och ägnade sedan åtskilliga timmar till att googla typ "familjen+sekt", "halebop+cult" och "tokyo+subway+sarin".
Jag får helt enkelt se det som att det är bättre med dumma intressen än inga intressen alls.
Sedan kom jag på det, jag är sjukligt fascinerad av sekter. Så nu ska jag skriva ett tal om Heaven's Gate, och jag känner att det här inte kommer sluta väl. Senast jag hade en sektperiod läste jag ut boken "Sektbarn" på några dagar och ägnade sedan åtskilliga timmar till att googla typ "familjen+sekt", "halebop+cult" och "tokyo+subway+sarin".
Jag får helt enkelt se det som att det är bättre med dumma intressen än inga intressen alls.
28.3.10
57. Se vad livet gör
Då jag sedan jag var ute i torsdags hela tiden skjutit upp min bakfylla genom att sova och börja dricka igen har tre dagar av hjärncellsdödande tagit ut sin rätt först nu. Och allt jag kan tänka är att någon, förslagsvis jag själv, borde slå mig i huvudet med något hårt och inte sluta förrän jag upphör att vara så helvetes jävla dum.
*repeatar introt till En cell-sam historia*
*repeatar introt till En cell-sam historia*
27.3.10
56. No one can ever hate me as well as I do
Min dygnsrytm är alldeles fantastisk dessa dagar. I går natt sov jag först mellan 01.30 och 05.30 och återupptog sedan sysselsättningen sova mellan 08.30 och 11.00. I natt sov jag först mellan cirka 05.30 och 13.00 då jag vaknade, gick upp och drack några glas vatten och förflyttade mig från random säng på random efterfest till random soffa på random efterfest där jag sedan sov till 16.00.
Jag och Malin var i alla fall på gothklubb i går och det var också alldeles fantastiskt. Följande bilder togs när vi satt och peppade till Cinema Strange och Sopor Aeternus och var allmänt svåra.
Jag och Malin var i alla fall på gothklubb i går och det var också alldeles fantastiskt. Följande bilder togs när vi satt och peppade till Cinema Strange och Sopor Aeternus och var allmänt svåra.
26.3.10
55. Change my way
I går var jag på fantastiska The New Heaven Dieppes releasefest. Deras debutskiva finns ute nu och jag tycker att ni borde lyssna på den på myspace av den enkla anledningen att den är jävligt bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
