Vill ju inte överdriva det där med vuxenheten

April, how could I not have seen

Bra vecka. Jag har sökt högskolan, blivit anställd och idag när avloppet i köket korkade igen gick jag och köpte en Mr Muscle i stället för att stapla disken på en hög, gå ut på balkongen, röka tio cigaretter i rad och vänta på att problemet eventuellt löser sig självt. Och juste, om en månad flyttar jag hemifrån.

Med detta ville jag ha sagt att jag nog är vuxen. Tänka sig.

SALTLÖSNING ÄR VÄL INGEN LÖSNING PÅ MINA PROBLEM!?

Sammanfattning av typ fyrtiotusen miljarder raderade meningar om dagens emotionella status: Elände. Ingenting att ha. Sämsta insatsen i historien. Se marockanskt hasch.

Antonarlitetrott.jpg

Positiv, serviceminded och ambitiös tjej behöver jobb efter att ha sagt upp sig från sitt förra för att hitta sig själv i Asien.



P.s. Jag fanns inte i Asien :<:<:<:<
P.s.2. Funderar på att välja första bilden till CV-fanskapet. Tänker att man ska ha någonting för att se ut som Blondinbella.

Att gå igenom alla egobilder på datorn för att försöka hitta en som fungerar till CV:t

*ger upp*
* börjar grina*

2010

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ganska mycket. Fast nu kommer jag inte på någonting. Tog studenten, började jobba och.. ja. Typ så.

Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna, Frankrike, Tyskland.

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Långa ledigheter, universitetspoäng, ett par varma vantar.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Åttonde juni, fjortonde november, elfte december. De två förstnämnda av trevliga och fina skäl, det sistnämnda av DÖDENDÖDENARMAGEDDONFUCKITKUKEN-anledningar.

Vad är det bästa som hänt dig år 2010?
Jag har blivit bättre på att prata om jobbiga saker. Tror att jag i allmänhet är lite mindre inåtvänd och nervös, och det är himla vettigt.

Största misstaget?
Köpte inte världens bästa jacka. Den var i plysch och hade pingvintryck.

Bästa köpet?
Ingen aning. Har inte köpt något speciellt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vet ej. Vill ej veta.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.

Ord från 2010…
- Köttmongo
- Spontant (känner jag lite spontant så där..)
- Tack/tääk
- Finns jag? Hoppas inte

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Telephone, såklart. Och
England - The National
Pat's Trick - Helium
The Light Pours Out Of Me - Magazine
Better Than Love - Hurts

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svårt att svara på nu då de senaste veckorna varit typ de ledsnaste i mitt liv. Men på det stora hela har jag kanske varit gladare. Vi säger så.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. För mina stackars axlars skull.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit sushi. Måste ha bränt flera tusen på det nöjet, och det känns inte överdrivet värt så här i efterhand.

Hur tillbringade du julen?
Hemma. I en dimma av ångest. Nä skoja. I alla fall med formuleringen.

Blev du kär i år?
Ja. Alldeles it's-not-like-any-other-love-this-one's-different-because-it's-us-kär, vilket jag planerar att vara ett tag till. Åh.

Favoritprogram på tv?
Ingen bor i skogen! *dör*

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, hatar väldigt få på riktigt. Däremot säger jag ofta att jag hatar, men det är inte samma sak.

Bästa boken du läste i år?
Hjälp, svårt. Läste några "klassiker" som jag blev alldeles exalterad över. Typ Vågorna (Virginia Woolf) och Anna Karenina (Leo Tolstoj), men det är väl inte så spännande att säga. Gillade Utrensning av Sofi Oksanen. Den får vara bästa i år.

Största musikaliska upptäckten?
Har inte alls varit lika engagerad i mitt musiklyssnande i år som tidigare, tråkigt nog. Började lyssna ordentligt på Magazine, Wire, Young Marble Giants och The Raincoats, men annars hände inte mycket intressant. Skulle väl vara typ The National och Hurts, men SÅ jävla bra är de ju inte.

Något du önskade dig och fick?
En dödssnygg klänning från Whyred. Bästa julklappen.

Något du önskade dig men inte fick?
Skönare arbetstider.

Årets bästa film?
Toy Story 3. Nej, vet inte. Är för dålig på film.

De bästa nya människorna du träffade?
Minns knappt vilka jag lärt känna i år. Malins vänner i Paris (inklusive Katla, trots att hen inte är en människa) och den där som jag är superduperkär i, såklart.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.

Vad fick dig att må bra?
Sprit. På riktigt: Vänner, konserter, solsken, bra böcker, pussar, bla bla fucking bla.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Hemlis. Ingen cool alls.

Vem saknade du?
Malin. Fuck Paris!!!!111

Favoritmånad 2010?
Juni, november.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Eh, ja. Dock hade det nog inte kunnat bli på något annat sätt än det dåliga.

Döden, kuken, herpes, kött, ozonhål, döden, döden, DÖDEN!!!!!!!!!!!1111111111111

Nä, menade god jul.

Substanslöshet/glädje

Jag håller på att skriva ett jättelångt inlägg om behovet av att positionera sig och varför konceptet "livsstil" är så töntigt, men det går fruktansvärt långsamt, så tills vidare kan jag berätta att jag gjorde högskoleprovet i dag och om normeringstabellen ser likadan ut som i våras så får jag 1.7. YIPPIKAFUCKINGYAY!

Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.

Fyllde nitton, hade kul

It's never enough

Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.

Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"

Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.

Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).

Känslan:

->bild<-

Ja jag, jag hatar

Kanske borde gå upp, ta en dusch, laga frukost och ta en morgonpromenad innan jobbet. Det vore eventuellt mer konstruktivt än att ligga i sängen, lyssna på NIN och snörvla.

Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.

Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.

20

Jag känner lite spontant att det här har varit den sämsta dagen jag kan minnas i mitt liv. Vaknade 09.00, märkt av en extraordinärt dum fylla, gick upp och åt tortellini inför mina bedrövade föräldrar för att sedan promenera bort till vallokalen. Under hela dagen har jag sedan mått successivt sämre och sämre till det att eländet peakade under valvakan då jag insåg att jag förmodligen har feber. Darrande av köld och ångest satt jag invirad i en filt och betraktade svennar som skanderade JIMMIE ÅKESSON SHALALALALAAA och siffror som fick mig att vilja dunka huvudet i något hårt så jag däckar i fyra år.

Då ska Sverige, världen och livet ha ett stort jävla otack.

We dont need no thought control

Eftersom det enda teveprogrammet utöver Vem vet mest? jag regelbundet tittar på startat för säsongen exponeras jag nu för ovanlighetens skull för tevereklam. Föga förvånande är valfilmerna de som intresserar mig mest, och folkpartiets som handlar om (o)ordning i skolan påminde mig återigen om skevheten i hela skoldebatten.

Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.

Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.

Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.

Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".

Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?

Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.

Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.

Och det du ogillar hos andra..

Mitt största problem i mitt jobb är att jag har förbannat svårt att inte ta saker personligt. Griniga kunder gör mig grinig, och jag har så himla svårt att komma ihåg att de bara ser mig i en yrkesroll när de faktiskt står och skäller på MIG Ella . I dag hade jag en sådan där överjävligt otrevlig kund som uppenbarligen höll mig personligen ansvarig för hela butikskedjans koncept (i alla fall den del av konceptet som går ut på att allting är ganska jävla dyrt). Vissa verksamheter som inte uppfyller ens önskningar är fullt berättigade att klaga på (även om den företrädesvis bör ske till någon i chefsposition), men jag kan inte se det som en mänsklig rättighet att få en billig take away-espresso när helst man känner för det. Kunden i fråga tyckte dock att eftersom vårt kaffe är några kronor dyrare än konkurrentens så var hen fullt berättigad att säga "FY FAN" och storma ut ur butiken. Och av någon irrationell anledning gjorde det mig nästan ledsen.

Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111

Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.

Saker som driver mig till vansinne den trettonde september tvåtusentio:

1. Att jag inte kan sova dagtid. "Måste" avskedsöla med Lasse ikväll då han flyttar till Berlin i övermorgon, och jag börjar 05.30 imorgon. Hej åtta timmars arbetspass efter cirka fyra timmars sömn.

2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!

Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?

I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.

Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.

Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.

Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.

3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.

Wonderful life, wonderful life, wonderful, wonderful, wonderful life

Inte konstigt att hela gårdagen var en lång nära döden-upplevelse. Känner jag lite spontant.

->bild<-

Alla låtar med "Sunday" i titeln, samtidigt

På sistone har jag varit relativt förskonad från bakfyllans plågor och fungerat som en normal människa, även då jag druckit dagen innan. Men alltså idag. Det är helt hysteriskt. Munnen är ett enda stort sandpapper, mår illa av att dricka vatten, orkar inte borsta tänderna, kan inte tugga tuggummi eftersom det gör för ont i huvudet, darrar som ett asplöv, blir andfådd av att sätta mig upp. Som ett resultat av detta har jag sedan klockan halv elva legat i sängen, svurit och vridit mig i ångestplågor av diffusa minnen från trappan till Debaser medis.

It's always the same, you're jumping someone else's train

Det slog mig i morse när jag gick till jobbet att den promenaden är nästan exakt likadan som den när jag är på väg hem från krogen, fast åt motsatt håll. Samma tid (05.00 (komma-hem-från-krogen tiden varierar väl lite, men på't ungefär)). Samma vingliga gång och trötthet. Samma hunger (prioriterar sömn före mat på morgonen, alla gånger. Är utsvulten efter att ha varit ute, alla gånger). Samma cigarett som jag egentligen inte är sugen på men röker i ett desperat försök att bli lite mer pepp. Samma ångest.

Att rea ut sin själ

Älskar att följa debatter om ungdomsarbetslöshet, i synnerhet när de handlar om att den eventuellt beror på ungdomars bortskämdhet och ovilja att jobba med något annat än typ media.

Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?

Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.

När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.

Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.

Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.

Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.

Tror jag.