Jag tycker det är lite olyckligt att i princip allt jag skrivit den senaste tiden får mig att framstå som depressiv. Så är inte fallet. Jag har bara lite svårt att fokusera på något annat än mig själv och mina heartaches för tillfället (fick liksom för mig att skriva en bok om mig själv i stället för att göra mina samhällskunskapsläxa idag). Men nu är det så att revolutionen kommer inte, den genomförs och det duger inte att sitta och gnöla och vänta på inspiration. Med andra ord: jag tänker härmed skriva något som inte går ut på att livet är miserabelt och allt är jobbigt och satan armageddon 666.
Idag pratade jag med Fanny om (kärleks)relationer och tillhörande förväntningar och krav som ställs på dem. Då jag tycker det är roligt att diskutera normer är just kärleksrelationer ett drömämne då föreställningarna om hur sådana ska se ut är många men trots det ganska orimliga för ett stort antal människor.
Jag inser att jag egentligen inte är rätt person att kritisera tvåsamhetsnormen, det kan verka lite som när en väldigt snygg person kritiserar den utseendefixering som råder, men jag tycker att frågan tål att diskuteras ur ett allmänt perspektiv så jag kör på ändå.
På relationer som inte är kärleksrelationer ställs från omgivningen sällan något annat krav än att den ska vara bra och trevlig för alla inblandade. Hur ofta personerna i relationen ska ses och vad de ska göra när de ses är det förmodligen inte så många som har åsikter om. Personerna kan även sluta umgås ett tag och sedan återuppta kontakten igen utan att någon annan bekymrar sig. Ett bråk behöver inte betyda att personerna måste sätta sig ner och tänka igenom huruvida de vill fortsätta ses och de måste inte sluta umgås för att någon av dem har träffat en annan som den också vill vara med. Med andra ord: relationer som inte är vara-ihop-relationer kan innebära lite allt möjligt. De kan vara bra eller dåliga eller något mittemellan, men det finns inte EN tydlig definition av vad det innebär att vara, till exempel, vän med någon.
Att säga att jag inte tror på kärlek låter betydligt mer cyniskt än vad det egentligen är. Jag har varit kär, och jag vägrar tro på att det bara skulle bero på någon sorts primitiv parningsinstinkt, för det har varit så himla mycket finare än så. Det jag inte tror på är att det finns någon, av människans definitioner oberoende, kärlek som är likadan för alla och jag tror inte att känslan nödvändigtvis är precis densamma ens för samma person. Jag känner inte exakt likadant för alla mina vänner, men det betyder inte nödvändigtvis att jag inte tycker lika mycket om dem. Jag kan värdera olika relationer lika högt trots att de skiljer sig markant från varandra.
Eftersom kärlek inte är en massproducerad färg som genom livet bara appliceras på olika personer ter det sig för mig ganska orimligt att förväntningarna på en romantisk relation är desamma oavsett vem en avsett att ha den med. Jag tror att det är farligt att bara bli "in a relationship" på Facebook och sedan tro att allt annat kommer lösa sig automatiskt, men tyvärr är det nog så (om än kanske inte riktigt så extremt) många människor gör och sedan blir de besvikna när det visade sig att båda parters syn på förhållanden inte var densamma.
Jag har vid flera tillfällen fått frågan huruvida jag är en förhållande- eller singeltyp. Mitt svar har väl varit att inget av alternativen har något direkt egenvärde, utan det beror på om det finns någon jag vill vara ihop med osv osv, men jag har aldrig riktigt reflekterat över hur tydligt frågan illustrerar hur fixerat samhället är vid tvåsamma parrelationer. Att vara en förhållandetyp innebär inte att vara en sådan människa som tycker om att ha relationer till andra som involverar ömsesidig kärlek. Det innebär att vilja ha en exklusiv relation till någon, träffa den personen minst ett par gånger i veckan (om den inte bor för långt bort), prioritera personen framför allt annat, ha sex med personen (helst varje gång ni ses) och dessutom vilja informera omvärlden om tidigare nämna punkter. Ty så ser ett förhållande ut.
Relationer existerar inte självständigt, det är ett begrepp konstruerat av människan för att beskriva olika företeelser. Detta glöms dock lätt bort och vi börjar anpassa våra behov och känslor efter relationerna, i stället för tvärtom.
Romantiska, tvåsamma förhållanden har helt klart en särställning. Ofta beror detta på att utbytet mellan dessa två personer är av en helt annan typ än det mellan dem och andra personer, men det finns ingenting som säger att det alltid är så. För att tala klarspråk: att två personer bestämt att det bara ska ha sex med varandra behöver liksom inte betyda att deras relation till varandra är så fantastiskt mycket bättre än relationen du har till din vän X. Din relation till din katt kanske är trevligare för alla inblandade än Lisas och Kalles relation, trots att Lisa och Kalle är ihop, det kan vi aldrig veta.
Relationer är komplexa och jag tycker att vi måste tillåta dem vara det också. Det kommer inte bli lättare för människor att leva tillsammans för att de försöker pressa ner sina känslor för varandra i en redan färdig mall, utformad av någon annan. Men med ömsesidig kärlek och respekt (OCH ATT ANVÄNDA KONDOM!!!) tror jag en kommer långt.
XOXO
Mr Pretto-Alphabet
