Jag håller på att skriva ett jättelångt inlägg om behovet av att positionera sig och varför konceptet "livsstil" är så töntigt, men det går fruktansvärt långsamt, så tills vidare kan jag berätta att jag gjorde högskoleprovet i dag och om normeringstabellen ser likadan ut som i våras så får jag 1.7. YIPPIKAFUCKINGYAY!
Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.
23.10.10
12.10.10
22.9.10
It's never enough
Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
20.9.10
Ja jag, jag hatar
Kanske borde gå upp, ta en dusch, laga frukost och ta en morgonpromenad innan jobbet. Det vore eventuellt mer konstruktivt än att ligga i sängen, lyssna på NIN och snörvla.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
20
Jag känner lite spontant att det här har varit den sämsta dagen jag kan minnas i mitt liv. Vaknade 09.00, märkt av en extraordinärt dum fylla, gick upp och åt tortellini inför mina bedrövade föräldrar för att sedan promenera bort till vallokalen. Under hela dagen har jag sedan mått successivt sämre och sämre till det att eländet peakade under valvakan då jag insåg att jag förmodligen har feber. Darrande av köld och ångest satt jag invirad i en filt och betraktade svennar som skanderade JIMMIE ÅKESSON SHALALALALAAA och siffror som fick mig att vilja dunka huvudet i något hårt så jag däckar i fyra år.
Då ska Sverige, världen och livet ha ett stort jävla otack.
Då ska Sverige, världen och livet ha ett stort jävla otack.
16.9.10
We dont need no thought control
Eftersom det enda teveprogrammet utöver Vem vet mest? jag regelbundet tittar på startat för säsongen exponeras jag nu för ovanlighetens skull för tevereklam. Föga förvånande är valfilmerna de som intresserar mig mest, och folkpartiets som handlar om (o)ordning i skolan påminde mig återigen om skevheten i hela skoldebatten.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
15.9.10
Och det du ogillar hos andra..
Mitt största problem i mitt jobb är att jag har förbannat svårt att inte ta saker personligt. Griniga kunder gör mig grinig, och jag har så himla svårt att komma ihåg att de bara ser mig i en yrkesroll när de faktiskt står och skäller på MIG Ella . I dag hade jag en sådan där överjävligt otrevlig kund som uppenbarligen höll mig personligen ansvarig för hela butikskedjans koncept (i alla fall den del av konceptet som går ut på att allting är ganska jävla dyrt). Vissa verksamheter som inte uppfyller ens önskningar är fullt berättigade att klaga på (även om den företrädesvis bör ske till någon i chefsposition), men jag kan inte se det som en mänsklig rättighet att få en billig take away-espresso när helst man känner för det. Kunden i fråga tyckte dock att eftersom vårt kaffe är några kronor dyrare än konkurrentens så var hen fullt berättigad att säga "FY FAN" och storma ut ur butiken. Och av någon irrationell anledning gjorde det mig nästan ledsen.
Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111
Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.
Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111
Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.
13.9.10
Saker som driver mig till vansinne den trettonde september tvåtusentio:
1. Att jag inte kan sova dagtid. "Måste" avskedsöla med Lasse ikväll då han flyttar till Berlin i övermorgon, och jag börjar 05.30 imorgon. Hej åtta timmars arbetspass efter cirka fyra timmars sömn.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
Wonderful life, wonderful life, wonderful, wonderful, wonderful life
Inte konstigt att hela gårdagen var en lång nära döden-upplevelse. Känner jag lite spontant.
->bild<-
->bild<-
12.9.10
Alla låtar med "Sunday" i titeln, samtidigt
På sistone har jag varit relativt förskonad från bakfyllans plågor och fungerat som en normal människa, även då jag druckit dagen innan. Men alltså idag. Det är helt hysteriskt. Munnen är ett enda stort sandpapper, mår illa av att dricka vatten, orkar inte borsta tänderna, kan inte tugga tuggummi eftersom det gör för ont i huvudet, darrar som ett asplöv, blir andfådd av att sätta mig upp. Som ett resultat av detta har jag sedan klockan halv elva legat i sängen, svurit och vridit mig i ångestplågor av diffusa minnen från trappan till Debaser medis.
10.9.10
It's always the same, you're jumping someone else's train
Det slog mig i morse när jag gick till jobbet att den promenaden är nästan exakt likadan som den när jag är på väg hem från krogen, fast åt motsatt håll. Samma tid (05.00 (komma-hem-från-krogen tiden varierar väl lite, men på't ungefär)). Samma vingliga gång och trötthet. Samma hunger (prioriterar sömn före mat på morgonen, alla gånger. Är utsvulten efter att ha varit ute, alla gånger). Samma cigarett som jag egentligen inte är sugen på men röker i ett desperat försök att bli lite mer pepp. Samma ångest.
8.9.10
Att rea ut sin själ
Älskar att följa debatter om ungdomsarbetslöshet, i synnerhet när de handlar om att den eventuellt beror på ungdomars bortskämdhet och ovilja att jobba med något annat än typ media.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
7.9.10
PRETTY TOUGH TO THINK ABOUT THE BEGINNING OF DECEMBER
Alla bara flyttar och jag drar inte ens upp persiennerna. I dag frågade en av mina kollegor vad jag gör på fritiden och jag ba: ...
Just nu lyssnar jag på Hurts (mitt projekt med att hitta nya band som jag kan tänka mig att lyssna på lyckades, älskar dem) och tittar ut över mitt rum. Det är fan helt sanslöst. Bland annat ligger det en tyllkjol på mitt golv. Jag har aldrig använt en tyllkjol. Jag skulle aldrig i mitt liv använda en tyllkjol. Men där ligger den i alla fall.
Lista på annat som ligger på golvet i mitt rum:
- Tomma hårspraysflaskor (2 stycken)
- Mitt omdöme i engelska c (medelmåttigt)
- Några ballonger (jag avskyr smällande ballonger så jag väntar på att de ska pysa ihop av sig själva så jag kan slänga dem)
- En madrass (trots att ingen annan än jag sovit i mitt rum på väldigt länge)
Härom dagen insåg jag att det kommer bli höst och vinter i år också. Minns trafikkaoset i februari i år, och hur folk skapade facebooksidor som hette typ "Nej men SL, blev det vinter - i år IGEN?!?!?" och säkert 20 av mina vänner likeade. Jag gjorde det inte av den enkla anledningen att jag mycket sällan likear sådant som skulle kunna beskrivas som "spexigt", men så här i efterhand kan jag konstatera att en lika vettig anledning att inte finna det roliga i sidan är att jag också glömmer bort att det blir vinter varje år. Varje december äger samma konversationer rum:
- Fan vad kallt det är.
- Ja, men det är bra med snön i alla fall, det blir ju lite ljusare.
- Ja, det är sant, det värsta är inte kylan utan när det blir så jävla mörkt.
Och man ba MEN NEJ, allt med vintern är fan det värsta.
Känslan av svett som rinner längs med ryggen när man sätter sig i en full tunnelbanevagn efter att iförd vinterkläder sprungit för att hinna i tid.
Sekunden när man inser att någon stulit ens halsduk från efterfesten man befinner sig på och nu ska hem från i tio graders kyla.
Synen av en tjugo meter lång kö utanför Marie Laveau när man egentligen inte ens vill in så jävla gärna utan bara gått dit för att man skrev upp sig på listan för säkerhets skull och sedan inte orkat kolla upp något annat.
När väckarklockan ringer när man redan är vaken och tror att det är mitt i natten för att det är SÅ JÄVLA MÖRKT och man är SÅ JÄVLA TRÖTT.
Varje år konstaterar jag att det är konstigt att jag varenda jävla år blir förskräckt över hur olidliga vintermånaderna är, men förmodligen är det ren självbevarelsedrift.
*letar efter den röda tråden*
*hittar den inte*
Just nu lyssnar jag på Hurts (mitt projekt med att hitta nya band som jag kan tänka mig att lyssna på lyckades, älskar dem) och tittar ut över mitt rum. Det är fan helt sanslöst. Bland annat ligger det en tyllkjol på mitt golv. Jag har aldrig använt en tyllkjol. Jag skulle aldrig i mitt liv använda en tyllkjol. Men där ligger den i alla fall.
Lista på annat som ligger på golvet i mitt rum:
- Tomma hårspraysflaskor (2 stycken)
- Mitt omdöme i engelska c (medelmåttigt)
- Några ballonger (jag avskyr smällande ballonger så jag väntar på att de ska pysa ihop av sig själva så jag kan slänga dem)
- En madrass (trots att ingen annan än jag sovit i mitt rum på väldigt länge)
Härom dagen insåg jag att det kommer bli höst och vinter i år också. Minns trafikkaoset i februari i år, och hur folk skapade facebooksidor som hette typ "Nej men SL, blev det vinter - i år IGEN?!?!?" och säkert 20 av mina vänner likeade. Jag gjorde det inte av den enkla anledningen att jag mycket sällan likear sådant som skulle kunna beskrivas som "spexigt", men så här i efterhand kan jag konstatera att en lika vettig anledning att inte finna det roliga i sidan är att jag också glömmer bort att det blir vinter varje år. Varje december äger samma konversationer rum:
- Fan vad kallt det är.
- Ja, men det är bra med snön i alla fall, det blir ju lite ljusare.
- Ja, det är sant, det värsta är inte kylan utan när det blir så jävla mörkt.
Och man ba MEN NEJ, allt med vintern är fan det värsta.
Känslan av svett som rinner längs med ryggen när man sätter sig i en full tunnelbanevagn efter att iförd vinterkläder sprungit för att hinna i tid.
Sekunden när man inser att någon stulit ens halsduk från efterfesten man befinner sig på och nu ska hem från i tio graders kyla.
Synen av en tjugo meter lång kö utanför Marie Laveau när man egentligen inte ens vill in så jävla gärna utan bara gått dit för att man skrev upp sig på listan för säkerhets skull och sedan inte orkat kolla upp något annat.
När väckarklockan ringer när man redan är vaken och tror att det är mitt i natten för att det är SÅ JÄVLA MÖRKT och man är SÅ JÄVLA TRÖTT.
Varje år konstaterar jag att det är konstigt att jag varenda jävla år blir förskräckt över hur olidliga vintermånaderna är, men förmodligen är det ren självbevarelsedrift.
*letar efter den röda tråden*
*hittar den inte*
29.8.10
Someone send a runner through the weather that I'm under for the feeling that I lost today
Skön grej: Billigt rödvin i gräset utanför sommarens sista festival.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
26.8.10
Då ska Andreas på 118100 ha tack!
24/8 ca 22.30:
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
XOXO "Jenny"
Mitt i Bromma har nu publicerat en artikel om "Pistolmannen". Den består av dels av en intervju med de andra förövaren hotade, och dels en lös återberättelse av vad "Jenny" upplevde.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
23.8.10
Hair of the dog (typ, kom inte på något relevant låtcitat)
Det finns alltid en risk med att uppmärksamma saker som i ens eget tycke inte borde vara något att tala om över huvud taget. Allt som oftast ter det sig mycket paradoxalt, av uppenbara skäl. Dock finns det alltid människor som är mer än villiga att big deala saker åt en, och då är det berättigat att ta upp dem, även om poängen närmast är "det här vill jag egentligen inte behöva diskutera".
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
17.8.10
Cause all i wanna do is...
I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
