Bilden är från Blondinbella.se.
20.9.11
10.9.11
Har köpt en himla iPhone och känner ungefär VEM ÄÄÄÄR JAG?!?!?!? Min ocharmiga sida att rättfärdiga alla mina onödiga inköp med att jag faktiskt nästan aldrig köper något nytt och minsann nöjer mig med att gå omkring i halvtrasiga kläder och yada yada gör sig påmind. Det spelar ingen roll huruvida jag haft ärvda mobiler där samtalen bryts och batteriet pajar i fem års tid eller bara är en konsumtionsfitta med stort habegär. Telefonjäveln ligger framför mig i vilket fall.
Nu ska jag spela angry birds och sedan tvätta håret. Puss
Nu ska jag spela angry birds och sedan tvätta håret. Puss
8.9.11
Sometimes I feel nothing's good it's all gone wrong
Uppenbarligen överlevde jag Libressekampanjen på Spotify, så det där om Atmosphere är inte aktuellt längre. Innan jag går vidare med mitt liv tänkte jag dock reda ut varför just reklamer för mensskydd provocerar mig så fruktansvärt.
Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.
Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.
Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.
Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").
Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.
Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.
Jag är av den bestämda åsikten att livet inte behöver vara så kul alla gånger. Ingen dör av att vara lite sur, trött eller ha lite ont någonstans då och då. Vidare tror jag att negativa känslor och uttryck för dessa är lika konstruktiva som positiva sådana, oavsett om det handlar om att genomföra faktiska förändringar genom protester eller att bara få gnälla av sig lite.
Nu är det visserligen en milsvid skillnad mellan att klaga på att man mår lite dåligt och att jobba för att förändra orättvisa villkor runtomkring en, men jag vill ändå hävda att de båda handlingarna faller inom samma ram av missnöjeskänslor och hur de formuleras. En ram vars innehåll är hotat av evinnerligt tjat om att tänka positivt och aldrig någonsin peka på fel och brister. Inställningen att allt blir vad du gör det till omöjliggör kritik (eller vanligt, hederligt självömkande) eftersom ingen hänsyn tas till omständigheterna utan all skuld läggs på individen. Kan du inte beskyllas för den ursprungliga (negativa) händelsen kan du åtminstone anklagas för att ha gjort det hela värre genom att ha dålig attityd och inte försöka. Att påtala oförrätter man utsatts för verkar idag vara synonymt med att regrediera till ett tillstånd av total hjälplöshet och inträda den berömda offerrollen.
Nu kan man ju undra vad detta har att göra med att jag lackar på att det är blommönster på mina bindor och att tjejer i tampongreklamer studsar omkring och dricker latte i solen och har jättevita tänder, och basically handlar det om att jag vill få tycka att det är jävligt ochamrigt med mens ifred. Jag gillar inte att blöda, ha ont i ryggslutet eller att vara lättirriterad, men jag står ut med det. Som sagt, allt är inte så himla festligt, hur mycket företagen än försöker banka i en att ha en HAPPY PERIOD och att allt blir trevligt och fräscht om du luktar lite kamomill i fittan så kvarstår faktumet att det handlar om blod, kroppsöppningar och i många fall även smärta. Hur man kan få mens till en "rolig tjejgrej" är i mina ögon så löjligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, men långt ifrån absurt om man ser till de krav på lycka och positiv inställning som finns idag.
Som sagt är det viktigt att skilja på
1) Sådant som är orättvist och/eller felaktigt runtomkring en, men som går att påverka (politiska orättvisor, t.ex dåliga arbetsvillkor, brist på arbeten, brist på bostäder etc.) och
2) Sådant som är tråkigt men inte går att påverka och heller inte är någons fel (fysiska tillstånd, t.ex sjukdom (allvarlig som harmlös), mens, trötthet etc, eller sådant som helt enkelt inte blev som man ville. Typ "la 30000 spänn på en resa och blev magsjuk andra dagen och spydde resten av tiden").
Klagomål och kritik när det gäller sådant som rör 1) kan vara konstruktiv på ett helt annat sätt än när det rör 2), men den oskrivna regeln att man aldrig får gnälla är förkastlig i båda fall. Inte för att det gör någon glad att gräva ner sig i allt som är dåligt och aldrig någonsin försöka göra något åt det, det jag vill är att man ska få konstatera att vissa saker är dåliga, utan att det första folk tänker är att man har attitydproblem. Om min arbetsbörda på jobbet är alldeles för tung vill jag inte ha en motivationscoach, jag vill bli lyssnad på. När jag har mens och känner mig som en degklump vill jag inte ha snirkligt mönstrade bindor och ett erbjudande om att delta i en crazy tävling i veckorevyn, jag vill att någon ger mig en ipren och tycker lite synd om mig.
Nu låter jag bitter, så klart, men jag är så mycket hellre bitter än oändligt positiv till saker som egentligen bara är skit.
7.9.11
17.8.11
-
Om jag behöver höra libresses reklam på Spotify en enda gång till kommer jag få hjärnblödning och dö.
Jag vill fortfarande att Atmosphere ska spelas på min begravning.
Jag vill fortfarande att Atmosphere ska spelas på min begravning.
6.8.11
24.7.11
Om det hedersvärda i att bry sig lika mycket/lite om katastrofer oavsett var i världen de inträffar
När en tragedi inträffar, oavsett om det rör sig om naturkatastrofer eller våldsdåd, tenderar människor att sörja mer om den skett nära en (nära Sverige i mitt fall). Närheten kan vara geografisk eller av det mer känslomässiga slaget, men förutsättningen för det ökade engagemanget är detsamma - möjligheten till identifikation. Det handlar inte om att värdera människor i olika delar av världen olika och därmed anse att vissa förtjänar att sörjas mer, det handlar om att vansinnet, orättvisan och ångesten konkretiseras. Människorna som dör levde liv som går att relatera till, och de var lika obekymrade över eventuella katastrofer som den genomsnittliga svensken är. Alltså blir händelsen mer skrämmande. Att många människor reagerar på detta sätt finner jag det onödigt och snudd på orimligt att lägga någon värdering i. Att påtala irrationalitet i folks chock och sorg verkar lönlöst, kan jag tycka. Men det tycker inte alla.
Alltid när någonting hemskt sker i närheten av Sverige och folk blir ledsna och på något sätt kanaliserar ut det i offentligheten ska det påpekas att "folk dör varje dag och varför är det viktigare när det händer svenskar/nordbor/whatever?!" Och jag känner bara MEN GE ER!!!!!!111 Nä, okej, det gör jag inte, jag förstår poängen och en del av mig håller med om att det ligger något obehagligt i att skumma igenom artiklar om svälten i Östafrika och samtidigt stanna upp hela sitt liv på grund av händelserna i Norge. MEN. Det är omöjligt att ta in allt elände som sker runt om i världen. Skulle jag till fullo inse vilken misär som råder för mångamångamånga människor skulle jag förmodligen skjuta mig i huvudet i morgon, och det vore för det första tråkigt och för det andra inte till någon hjälp alls för någon (om inte någon där ute hatar mig så djupt att hen önskar se mig död, men det låter inte troligt).
På samma sätt som det är orimligt att pracka på någon annan känslomässigt engagemang (har läst flera personer som tycker att människor borde strunta i att prata/skriva om "ytliga" saker med tanke på Norgehändelserna) är det dumheter att försöka ta ifrån någon sorg med hänvisning till att den är ologisk och egoistisk. Visst är det tacksamt att dissa flaggor på profilbilder och andra rent praktiskt meningslösa åsikts/känsloyttringar, men om man är intresserad av någon konstruktiv förbättring av någon människas situation är det lika bra att låta bli. Att se ner på folks små försök till förändring är fullkomligt idiotiskt om man själv inte har några ambitioner att bidra till positiv utveckling.
Motståndet mot statements i stil med facebookgrupper grundar sig möjligen i ett antagande om att internetaktiva "låtsasaktivister" anser sig moraliskt högstående och viktiga på grund av sina ganska uddlösa ställningstaganden. Jag tror dock att detta till största del är en missuppfattning. De flesta som uttalar sitt stöd för någon gör det helt enkelt för att de får dem att må lite bättre och hoppas på att det kan göra någon annan lite gladare, och inte för typ "KOLLA MEJ RÅ, JAG ÄR SUPERDUPERLEDSEN ÖVER ATT FOLK DOG OCH JAG HJÄLPER TILL ASMYCKET GENOM ATT SÄTTA EN FLAGGA PÅ MIN PROFILBILD OCH LAJKA EN SIDA!!! OJ VILKEN BRA PERSON JAG ÄR!!!!!111"
Så vad ville jag ha sagt med detta? Kanske nåt i stil med att människor inte är så jävla ädla helt enkelt, men vi har vår fulla rätt att bli ledsna ändå.
Eh. Så var jag tillbaka efter månader av inaktivitet, och detta är vad som blir av det. Bevare mig väl.
P.s. Om folk faktiskt beter sig som "KOLLA MEJ RÅ..." tycker jag man kan gnälla på dem trots noll engagemang från sin egen sida. Basattnivet.
Alltid när någonting hemskt sker i närheten av Sverige och folk blir ledsna och på något sätt kanaliserar ut det i offentligheten ska det påpekas att "folk dör varje dag och varför är det viktigare när det händer svenskar/nordbor/whatever?!" Och jag känner bara MEN GE ER!!!!!!111 Nä, okej, det gör jag inte, jag förstår poängen och en del av mig håller med om att det ligger något obehagligt i att skumma igenom artiklar om svälten i Östafrika och samtidigt stanna upp hela sitt liv på grund av händelserna i Norge. MEN. Det är omöjligt att ta in allt elände som sker runt om i världen. Skulle jag till fullo inse vilken misär som råder för mångamångamånga människor skulle jag förmodligen skjuta mig i huvudet i morgon, och det vore för det första tråkigt och för det andra inte till någon hjälp alls för någon (om inte någon där ute hatar mig så djupt att hen önskar se mig död, men det låter inte troligt).
På samma sätt som det är orimligt att pracka på någon annan känslomässigt engagemang (har läst flera personer som tycker att människor borde strunta i att prata/skriva om "ytliga" saker med tanke på Norgehändelserna) är det dumheter att försöka ta ifrån någon sorg med hänvisning till att den är ologisk och egoistisk. Visst är det tacksamt att dissa flaggor på profilbilder och andra rent praktiskt meningslösa åsikts/känsloyttringar, men om man är intresserad av någon konstruktiv förbättring av någon människas situation är det lika bra att låta bli. Att se ner på folks små försök till förändring är fullkomligt idiotiskt om man själv inte har några ambitioner att bidra till positiv utveckling.
Motståndet mot statements i stil med facebookgrupper grundar sig möjligen i ett antagande om att internetaktiva "låtsasaktivister" anser sig moraliskt högstående och viktiga på grund av sina ganska uddlösa ställningstaganden. Jag tror dock att detta till största del är en missuppfattning. De flesta som uttalar sitt stöd för någon gör det helt enkelt för att de får dem att må lite bättre och hoppas på att det kan göra någon annan lite gladare, och inte för typ "KOLLA MEJ RÅ, JAG ÄR SUPERDUPERLEDSEN ÖVER ATT FOLK DOG OCH JAG HJÄLPER TILL ASMYCKET GENOM ATT SÄTTA EN FLAGGA PÅ MIN PROFILBILD OCH LAJKA EN SIDA!!! OJ VILKEN BRA PERSON JAG ÄR!!!!!111"
Så vad ville jag ha sagt med detta? Kanske nåt i stil med att människor inte är så jävla ädla helt enkelt, men vi har vår fulla rätt att bli ledsna ändå.
Eh. Så var jag tillbaka efter månader av inaktivitet, och detta är vad som blir av det. Bevare mig väl.
P.s. Om folk faktiskt beter sig som "KOLLA MEJ RÅ..." tycker jag man kan gnälla på dem trots noll engagemang från sin egen sida. Basattnivet.
18.5.11
Se vad livet gör (...) om du vill får du följa med! och man ba MEN NEJ?!?
TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111111111111111111111111111ettettett
17.4.11
April, how could I not have seen
Bra vecka. Jag har sökt högskolan, blivit anställd och idag när avloppet i köket korkade igen gick jag och köpte en Mr Muscle i stället för att stapla disken på en hög, gå ut på balkongen, röka tio cigaretter i rad och vänta på att problemet eventuellt löser sig självt. Och juste, om en månad flyttar jag hemifrån.
Med detta ville jag ha sagt att jag nog är vuxen. Tänka sig.
Med detta ville jag ha sagt att jag nog är vuxen. Tänka sig.
1.4.11
SALTLÖSNING ÄR VÄL INGEN LÖSNING PÅ MINA PROBLEM!?
Sammanfattning av typ fyrtiotusen miljarder raderade meningar om dagens emotionella status: Elände. Ingenting att ha. Sämsta insatsen i historien. Se marockanskt hasch.
22.3.11
Antonarlitetrott.jpg
Positiv, serviceminded och ambitiös tjej behöver jobb efter att ha sagt upp sig från sitt förra för att hitta sig själv i Asien.
P.s. Jag fanns inte i Asien :<:<:<:<
P.s.2. Funderar på att välja första bilden till CV-fanskapet. Tänker att man ska ha någonting för att se ut som Blondinbella.
P.s. Jag fanns inte i Asien :<:<:<:<
P.s.2. Funderar på att välja första bilden till CV-fanskapet. Tänker att man ska ha någonting för att se ut som Blondinbella.
Att gå igenom alla egobilder på datorn för att försöka hitta en som fungerar till CV:t
*ger upp*
* börjar grina*
1.1.11
2010
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ganska mycket. Fast nu kommer jag inte på någonting. Tog studenten, började jobba och.. ja. Typ så.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
Dog någon som stod dig nära?
Nej.
Vilka länder besökte du?
Nederländerna, Frankrike, Tyskland.
Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Långa ledigheter, universitetspoäng, ett par varma vantar.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Åttonde juni, fjortonde november, elfte december. De två förstnämnda av trevliga och fina skäl, det sistnämnda av DÖDENDÖDENARMAGEDDONFUCKITKUKEN-anledningar.
Vad är det bästa som hänt dig år 2010?
Jag har blivit bättre på att prata om jobbiga saker. Tror att jag i allmänhet är lite mindre inåtvänd och nervös, och det är himla vettigt.
Största misstaget?
Köpte inte världens bästa jacka. Den var i plysch och hade pingvintryck.
Bästa köpet?
Ingen aning. Har inte köpt något speciellt.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vet ej. Vill ej veta.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.
Ord från 2010…
- Köttmongo
- Spontant (känner jag lite spontant så där..)
- Tack/tääk
- Finns jag? Hoppas inte
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Telephone, såklart. Och
England - The National
Pat's Trick - Helium
The Light Pours Out Of Me - Magazine
Better Than Love - Hurts
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svårt att svara på nu då de senaste veckorna varit typ de ledsnaste i mitt liv. Men på det stora hela har jag kanske varit gladare. Vi säger så.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. För mina stackars axlars skull.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit sushi. Måste ha bränt flera tusen på det nöjet, och det känns inte överdrivet värt så här i efterhand.
Hur tillbringade du julen?
Hemma. I en dimma av ångest. Nä skoja. I alla fall med formuleringen.
Blev du kär i år?
Ja. Alldeles it's-not-like-any-other-love-this-one's-different-because-it's-us-kär, vilket jag planerar att vara ett tag till. Åh.
Favoritprogram på tv?
Ingen bor i skogen! *dör*
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, hatar väldigt få på riktigt. Däremot säger jag ofta att jag hatar, men det är inte samma sak.
Bästa boken du läste i år?
Hjälp, svårt. Läste några "klassiker" som jag blev alldeles exalterad över. Typ Vågorna (Virginia Woolf) och Anna Karenina (Leo Tolstoj), men det är väl inte så spännande att säga. Gillade Utrensning av Sofi Oksanen. Den får vara bästa i år.
Största musikaliska upptäckten?
Har inte alls varit lika engagerad i mitt musiklyssnande i år som tidigare, tråkigt nog. Började lyssna ordentligt på Magazine, Wire, Young Marble Giants och The Raincoats, men annars hände inte mycket intressant. Skulle väl vara typ The National och Hurts, men SÅ jävla bra är de ju inte.
Något du önskade dig och fick?
En dödssnygg klänning från Whyred. Bästa julklappen.
Något du önskade dig men inte fick?
Skönare arbetstider.
Årets bästa film?
Toy Story 3. Nej, vet inte. Är för dålig på film.
De bästa nya människorna du träffade?
Minns knappt vilka jag lärt känna i år. Malins vänner i Paris (inklusive Katla, trots att hen inte är en människa) och den där som jag är superduperkär i, såklart.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.
Vad fick dig att må bra?
Sprit. På riktigt: Vänner, konserter, solsken, bra böcker, pussar, bla bla fucking bla.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Hemlis. Ingen cool alls.
Vem saknade du?
Malin. Fuck Paris!!!!111
Favoritmånad 2010?
Juni, november.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Eh, ja. Dock hade det nog inte kunnat bli på något annat sätt än det dåliga.
Ganska mycket. Fast nu kommer jag inte på någonting. Tog studenten, började jobba och.. ja. Typ så.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.
Dog någon som stod dig nära?
Nej.
Vilka länder besökte du?
Nederländerna, Frankrike, Tyskland.
Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Långa ledigheter, universitetspoäng, ett par varma vantar.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Åttonde juni, fjortonde november, elfte december. De två förstnämnda av trevliga och fina skäl, det sistnämnda av DÖDENDÖDENARMAGEDDONFUCKITKUKEN-anledningar.
Vad är det bästa som hänt dig år 2010?
Jag har blivit bättre på att prata om jobbiga saker. Tror att jag i allmänhet är lite mindre inåtvänd och nervös, och det är himla vettigt.
Största misstaget?
Köpte inte världens bästa jacka. Den var i plysch och hade pingvintryck.
Bästa köpet?
Ingen aning. Har inte köpt något speciellt.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vet ej. Vill ej veta.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart.
Ord från 2010…
- Köttmongo
- Spontant (känner jag lite spontant så där..)
- Tack/tääk
- Finns jag? Hoppas inte
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Telephone, såklart. Och
England - The National
Pat's Trick - Helium
The Light Pours Out Of Me - Magazine
Better Than Love - Hurts
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svårt att svara på nu då de senaste veckorna varit typ de ledsnaste i mitt liv. Men på det stora hela har jag kanske varit gladare. Vi säger så.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. För mina stackars axlars skull.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit sushi. Måste ha bränt flera tusen på det nöjet, och det känns inte överdrivet värt så här i efterhand.
Hur tillbringade du julen?
Hemma. I en dimma av ångest. Nä skoja. I alla fall med formuleringen.
Blev du kär i år?
Ja. Alldeles it's-not-like-any-other-love-this-one's-different-because-it's-us-kär, vilket jag planerar att vara ett tag till. Åh.
Favoritprogram på tv?
Ingen bor i skogen! *dör*
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, hatar väldigt få på riktigt. Däremot säger jag ofta att jag hatar, men det är inte samma sak.
Bästa boken du läste i år?
Hjälp, svårt. Läste några "klassiker" som jag blev alldeles exalterad över. Typ Vågorna (Virginia Woolf) och Anna Karenina (Leo Tolstoj), men det är väl inte så spännande att säga. Gillade Utrensning av Sofi Oksanen. Den får vara bästa i år.
Största musikaliska upptäckten?
Har inte alls varit lika engagerad i mitt musiklyssnande i år som tidigare, tråkigt nog. Började lyssna ordentligt på Magazine, Wire, Young Marble Giants och The Raincoats, men annars hände inte mycket intressant. Skulle väl vara typ The National och Hurts, men SÅ jävla bra är de ju inte.
Något du önskade dig och fick?
En dödssnygg klänning från Whyred. Bästa julklappen.
Något du önskade dig men inte fick?
Skönare arbetstider.
Årets bästa film?
Toy Story 3. Nej, vet inte. Är för dålig på film.
De bästa nya människorna du träffade?
Minns knappt vilka jag lärt känna i år. Malins vänner i Paris (inklusive Katla, trots att hen inte är en människa) och den där som jag är superduperkär i, såklart.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkig, svart, sunkig. Som alla andra år.
Vad fick dig att må bra?
Sprit. På riktigt: Vänner, konserter, solsken, bra böcker, pussar, bla bla fucking bla.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Hemlis. Ingen cool alls.
Vem saknade du?
Malin. Fuck Paris!!!!111
Favoritmånad 2010?
Juni, november.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Eh, ja. Dock hade det nog inte kunnat bli på något annat sätt än det dåliga.
24.12.10
23.10.10
Substanslöshet/glädje
Jag håller på att skriva ett jättelångt inlägg om behovet av att positionera sig och varför konceptet "livsstil" är så töntigt, men det går fruktansvärt långsamt, så tills vidare kan jag berätta att jag gjorde högskoleprovet i dag och om normeringstabellen ser likadan ut som i våras så får jag 1.7. YIPPIKAFUCKINGYAY!
Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.
Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.
12.10.10
22.9.10
It's never enough
Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
20.9.10
Ja jag, jag hatar
Kanske borde gå upp, ta en dusch, laga frukost och ta en morgonpromenad innan jobbet. Det vore eventuellt mer konstruktivt än att ligga i sängen, lyssna på NIN och snörvla.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
