Om det hedersvärda i att bry sig lika mycket/lite om katastrofer oavsett var i världen de inträffar

När en tragedi inträffar, oavsett om det rör sig om naturkatastrofer eller våldsdåd, tenderar människor att sörja mer om den skett nära en (nära Sverige i mitt fall). Närheten kan vara geografisk eller av det mer känslomässiga slaget, men förutsättningen för det ökade engagemanget är detsamma - möjligheten till identifikation. Det handlar inte om att värdera människor i olika delar av världen olika och därmed anse att vissa förtjänar att sörjas mer, det handlar om att vansinnet, orättvisan och ångesten konkretiseras. Människorna som dör levde liv som går att relatera till, och de var lika obekymrade över eventuella katastrofer som den genomsnittliga svensken är. Alltså blir händelsen mer skrämmande. Att många människor reagerar på detta sätt finner jag det onödigt och snudd på orimligt att lägga någon värdering i. Att påtala irrationalitet i folks chock och sorg verkar lönlöst, kan jag tycka. Men det tycker inte alla.

Alltid när någonting hemskt sker i närheten av Sverige och folk blir ledsna och på något sätt kanaliserar ut det i offentligheten ska det påpekas att "folk dör varje dag och varför är det viktigare när det händer svenskar/nordbor/whatever?!" Och jag känner bara MEN GE ER!!!!!!111 Nä, okej, det gör jag inte, jag förstår poängen och en del av mig håller med om att det ligger något obehagligt i att skumma igenom artiklar om svälten i Östafrika och samtidigt stanna upp hela sitt liv på grund av händelserna i Norge. MEN. Det är omöjligt att ta in allt elände som sker runt om i världen. Skulle jag till fullo inse vilken misär som råder för mångamångamånga människor skulle jag förmodligen skjuta mig i huvudet i morgon, och det vore för det första tråkigt och för det andra inte till någon hjälp alls för någon (om inte någon där ute hatar mig så djupt att hen önskar se mig död, men det låter inte troligt).

På samma sätt som det är orimligt att pracka på någon annan känslomässigt engagemang (har läst flera personer som tycker att människor borde strunta i att prata/skriva om "ytliga" saker med tanke på Norgehändelserna) är det dumheter att försöka ta ifrån någon sorg med hänvisning till att den är ologisk och egoistisk. Visst är det tacksamt att dissa flaggor på profilbilder och andra rent praktiskt meningslösa åsikts/känsloyttringar, men om man är intresserad av någon konstruktiv förbättring av någon människas situation är det lika bra att låta bli. Att se ner på folks små försök till förändring är fullkomligt idiotiskt om man själv inte har några ambitioner att bidra till positiv utveckling.

Motståndet mot statements i stil med facebookgrupper grundar sig möjligen i ett antagande om att internetaktiva "låtsasaktivister" anser sig moraliskt högstående och viktiga på grund av sina ganska uddlösa ställningstaganden. Jag tror dock att detta till största del är en missuppfattning. De flesta som uttalar sitt stöd för någon gör det helt enkelt för att de får dem att må lite bättre och hoppas på att det kan göra någon annan lite gladare, och inte för typ "KOLLA MEJ RÅ, JAG ÄR SUPERDUPERLEDSEN ÖVER ATT FOLK DOG OCH JAG HJÄLPER TILL ASMYCKET GENOM ATT SÄTTA EN FLAGGA PÅ MIN PROFILBILD OCH LAJKA EN SIDA!!! OJ VILKEN BRA PERSON JAG ÄR!!!!!111"

Så vad ville jag ha sagt med detta? Kanske nåt i stil med att människor inte är så jävla ädla helt enkelt, men vi har vår fulla rätt att bli ledsna ändå.

Eh. Så var jag tillbaka efter månader av inaktivitet, och detta är vad som blir av det. Bevare mig väl.

P.s. Om folk faktiskt beter sig som "KOLLA MEJ RÅ..." tycker jag man kan gnälla på dem trots noll engagemang från sin egen sida. Basattnivet.