Tantmatchar

Och testar app.

Pekpinnefeminismen och orimligheten

Att vara feminist innebär något. Definitionen av själva ordet är omtvistad, och rörelsen är spretig, men att vem som helst inte kan kalla sig feminist är självklart. Vissa åsikter och beteenden diskvalificerar en från att etikettera sig som någon form av jämställdhetskämpe, då de helt enkelt inte stämmer överens med ideologin.

Vilka ställningstaganden och uppträdanden som är nödvändiga för epitetet "feminist" och vilka som verkar uteslutande tänker jag här lämna därhän, däremot vill jag räkna upp saker man inte måste vara som feminist.

En feminist måste inte vara trevlig, schysst eller snäll. En feminist måste inte vara miljökämpe, vegan eller vänster. En feminist måste inte ha bra humor, uttrycka sig väl eller umgås med vettiga människor.

Man har all rätt i världen att kritisera någon för bristen på ovanstående åtaganden och personlighetsdrag, men att ifrågasätta personens feministiska trovärdighet på dessa grunder är inte rimligt.

Jag tycker inte att alla feminister är bra personer. Vissa gör, i mitt tycke, mer skada än nytta för den rörelse jag bryr mig så mycket om. Men jag kan inte ta ifrån någon rätten att formulera sin egen politiska identitet bara för att jag inte tycker om personen.

Insert random omogna svordomar och tråkiga skämt om dumma män

Läste nyss en hätsk twitterdiskussion. Den handlade på ett ungefär om hur feminister får bete sig och hur hård ton man som feminist kan använda mot människor i allmänhet och män i synnerhet utan att förstöra för alla andra som bedriver någon form av jämställdhetskamp. Jag greppade aldrig riktigt hur dispyten började, men den slutade i alla fall med att några uttryckte att vissa "inte borde få kalla sig feminister".

Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.

Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.

Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.

Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.

EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.

10:15

I sommar får jag återigen se de som kommit allra närmst att vara "de enda som förstår mig" och "det bästa bandet någonsin" i mitt liv (även om de givetvis aldrig nått hela vägen fram, jag är värdelös på att vara ett fan). Älskade, fina, bästa The Cure.
a

Man ba TÄNK vad man kan hitta på med en burk hårfärg i nyansen "plum" och lite fantasi!

När jag var mindre och ville göra vansinniga saker med mitt utseende sa alltid min mor att "det får du göra när du blivit äldre", underförstått att då kommer jag inte vilja det längre. Jävlar vad jag gör nu när jag blivit äldre.

Jag hatar KD, och "hat" är ett väldigt starkt ord

Jag minns inte den första gången jag hörde talas om transsexuella. Förmodligen var det i något "berättelser ut livet"-aktigt reportage och förmodligen var jag ung. Inte minns jag heller hur jag reagerade på den nya informationen. Kanske tyckte jag att det lät märkligt, förmodligen hade jag svårt att ta det till mig. Något jag däremot vet säkert är att jag alltid förstått att det hela inte handlar om mig, och att mina upplevelser av verkligheten och mig själv faktiskt är irrelevanta.

Nu, många år senare, har jag förhållandevis stor faktakunskap i ämnet och min egen upplevelse av könstillhörighet har fått ett namn (cisperson). Jag har dock fortfarande lika svårt att förstå hur det är att vara transsexuell då den värsta olusten min kropp utsatt mig för är en känsla av lite flabbiga överarmar (typ). Genom att ta del av andra människors berättelser har jag, bristen på egen erfarenhet till trots, skapat mig en förståelse för hur viktigt det är för transsexuella att ha möjligheten att korrigera sitt kön och ändra det juridiska könet, och därmed ställt mig bakom kraven på att slopa kriterierna som säger att man måste vara steriliserad och ogift för att få göra det.

När det för några dagar sedan blev känt att Alliansen, men KD i spetsen, vill utreda frågan om steriliseringskrav vidare, i stället för att avskaffa det rakt av, fick de utstå massiv kritik. Men det var också många som inte var sena med att ta tillfället i akt att högljutt uttrycka sin transfobi. Transsexuella borde tydligen bekosta kirurgi själva eftersom det inte är ett "nödvändigt" ingrepp, de är egentligen bara galna, de är onaturliga osv osv till det att argumenten är helt perverterade och transsexualism är samma sak som att vilja gifta sig med en gurka.

Gemensamt för nästan all kritik och allt hat är att den bakomliggande orsaken är oförståelse. De högröda, ilskna kommentatorerna och debattörerna kan bara inte förstå hur man kan vilja "byta kön". Där jag tycker att ödmjukhet inför det man inte är så bekant med är brukbart tycker de att tolkningsföreträde ska tillämpas. Ju mindre de förstår, desto högre ska de skrika. Ju längre bort från deras horisont något ligger, desto större kunskaper har de om detta någots vara eller ickevara. Och det, mina vänner, är bara ologiskt, högmodigt och dumt. Saknar man igenkänning, och dessutom är ointresserad av andras erfarenheter, då kan man faktiskt vara tyst. Allting handlar inte om dig, och din åsikt är inte alltid värdefull. Punkt.

P.s. Jättekul: I kommentarsfältet till denna debattartikel av Hanna Wagenius och Adam Cwejman hade samma person skrivit två kommentarer, en som gick ut på att snart kommer alla familjer bestå av tre mammor, två könlösa barn och sjuttio homosexuella guldfiskar, samt en som menade på att det är barnmisshandel att låta barn växa upp i en så konstig familj att föräldrarna är transsexuella. Man ba, men om alla familjer ändå kommer se ut så, vad är grejen? *epic tankefail*

Nu ska den ynkligaste och mest influensiga personen i hela Bergshamra traska i väg och bli psykolog

Så, i dag är första dagen på den utbildning jag ska roa mig med i fem år framöver. Givetvis har jag feber och sov cirka en och en halv timme i natt då jag resten av tiden låg och grinade antingen för att jag frös så mycket eller hade så ont i benen. Nu på morgonen har jag fått MVG i Driva upp febern 100p genom att duscha skållhett och klä på mig ungefär vartenda plagg jag äger. I denna sekund sitter jag och dricker lite te och låtsas att pirrningarna och tungheten i kroppen beror på att Treon dansar omkring i mitt blodomlopp och smeker mitt innandöme, och ingenting annat.

Tack.

Tre saker jag varit irriterad på länge men aldrig riktigt bearbetat eller pratat om.

1. Folk som koketterar med att de inte vet hur de utför enkla vardagssysslor. Jag tycker inte att personer som inte vet hur de kokar ett ägg per definition är idioter, däremot provocerar det mig enormt när de, istället för att googla eller något, upplyser folk i sin omgivning sin inkompetens på ett sätt som framställer den som lite rolig och/eller gullig.
Extra bonusäcklighet: Folk som beskriver hur deras partners inte klarar av hushållssysslor och framställer det som lite roligt och/eller gulligt.

2. Folk som koketterar med att de är oförsiktiga med sina dyra saker. Som vi alla vet håller klimatet på att gå åt helvete och då kan det finnas en poäng i att ta hand om de miljövidriga produkter man införskaffat så att nya tillverkas i minsta möjliga mån. Klantighet går inte alltid att hjälpa, men man kan i alla fall erkänna för sig själv att det endast var dumt att spola ner sin iPhone i toaletten, i stället för att göra en "rolig grej" av det.

3. Att jag är så gubbig.

Tre nyårslöften

1. Minska min konsumtion av mjölk- och äggprodukter drastiskt.
2. Börja ta med matlådor till skolan.
3. Diska varje dag.