Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
29.8.10
Someone send a runner through the weather that I'm under for the feeling that I lost today
Skön grej: Billigt rödvin i gräset utanför sommarens sista festival.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
26.8.10
Då ska Andreas på 118100 ha tack!
24/8 ca 22.30:
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
XOXO "Jenny"
Mitt i Bromma har nu publicerat en artikel om "Pistolmannen". Den består av dels av en intervju med de andra förövaren hotade, och dels en lös återberättelse av vad "Jenny" upplevde.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
23.8.10
Hair of the dog (typ, kom inte på något relevant låtcitat)
Det finns alltid en risk med att uppmärksamma saker som i ens eget tycke inte borde vara något att tala om över huvud taget. Allt som oftast ter det sig mycket paradoxalt, av uppenbara skäl. Dock finns det alltid människor som är mer än villiga att big deala saker åt en, och då är det berättigat att ta upp dem, även om poängen närmast är "det här vill jag egentligen inte behöva diskutera".
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
17.8.10
Cause all i wanna do is...
I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
12.8.10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
