60. Rip her to shreds rååååå

Alltså, jag kan tjata hur mycket som helst om att jag borde RYCKA UPP MIG och SKÄRPA TILL MIG, men om sanningen ska fram så gillar jag mig själv bäst när jag är dum i huvudet. I morgon har jag en köttig projektredovisning klockan nollåttatrettio och allt jag vill är att gå ut och röja sönder. Känner för att göra en favorit i repris på den gången när jag kvällen innan mitt tal i svenska nationella var på Baba till stängning, efterfestade i typ Rågsved till sju någonting, sov någon timme, gick upp, drack lite kaffe, åkte till skolan, tog svinissprutan, fick höra av skolsyster att "uhum, du borde kanske dricka lite vatten eller något" och höll sedan talhelvetet. Det roligaste med den kvällen, så här i efterhand, är att jag envisades med att öva på talet för de som stod i kön till Baba, och när jag var där någon månad senare så frågade en för mig helt random människa hur talet hade gått sedan ("alla tiders" blev mitt inte helt sanningsenliga svar).

Vilket fruktansvärt illa formulerat inlägg det här blev *dum i huvudet som sagt*

Den aktuella kvällen.

59. "Asså kommunismen..." tyckte jag, men det tyckte uppenbarligen inte alla

”För mig är det där en lätt överdrift. Men om en man tafsar på en tjej som inte vill bli tafsad på ska han förstås läxas upp. Däremot ska det väl inte vara förbjudet att flirta och röra vid varandra. Teatervärlden behöver inte bli så könlös. Och när jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt.”

- Thommy Berggren, skådespelare och regissör om den senaste tidens debatt om sexuella trakasserier inom teatervärlden.

Jag har spenderat eftermiddagen med att skriva manus till radioreportage om sex och heteronormativitet. Då syftet med radioprojektet är att nå ut till folk som inte är insatta i jämställhetsfrågor och dylikt så har vi lagt det hela på en väldigt basic nivå, till exempel började ett stycke med "Vi tror att i grund och botten är alla medvetna om att alla människor inte njuter av samma saker.." och sedan följde ett resonemang om att medias bild av sex trots detta är ensidig och ointressant.

Det som kändes så uppenbart att det verkade närmast fånigt att ens understryka i radion, är tydligen långt ifrån självklart för alla människor som får komma till tals i media. För några veckor sedan orerade Lena Endre om att hon minsann inte hade märkt av problemet med tafs och trakasserier inom skådespelarbranschen och nu viftar även Thommy Berggren bort frågan med den eminenta motiveringen att han finner lust i att bli nypt i baken.

Och jag vill bara fråga varifrån denna enorma vilja att ogiltigförklara andras upplevelser och åsikter, så fort de strider mot ens egna, kommer ifrån. För en vuxen människa borde det inte vara en nyhet att olika människor har olika gränser och att dessa bör respekteras. Det handlar inte om att någon vill förbjuda andra att vara fysiska eller flirtiga mot varandra, det handlar om att den som inte vill bli tagen eller raggad på ska få slippa det. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, DET ÄR FANIMEJ INTE SÄRSKILT SVÅRT ATT VETA "VAR GRÄNSEN GÅR". Ler du inbjudande mot någon utan att hen ler tillbaka? Hen är inte speciellt intresserad. Tar du på någon och hen stelnar till och/eller berör dig inte tillbaka? Dina närmanden är förmodligen oönskade.

Äh, egentligen vill jag bara, som så ofta annars, skrika OCH SEDAN SÅ HANDLADE JU INTE DEN HÄR DISKUSSIONEN OM JUST DIG HELLER.

58.

Jag har som bekant inte särskilt många intressen. Jag tycker om att läsa böcker, engagera mig i jämställdhetsfrågor och titta på Vem vet mest? and that's about it. Så när vi fick uppgiften i svenska C att hålla ett informativt tal, förslagsvis om något som intresserar oss, blev jag lite konfunderad och förbannade min totala oförmåga att ägna mig åt en och samma aktivitet utan att tröttna längre stunder än typ 20 minuter åt gången (supa och snacka ej inräknat).

Sedan kom jag på det, jag är sjukligt fascinerad av sekter. Så nu ska jag skriva ett tal om Heaven's Gate, och jag känner att det här inte kommer sluta väl. Senast jag hade en sektperiod läste jag ut boken "Sektbarn" på några dagar och ägnade sedan åtskilliga timmar till att googla typ "familjen+sekt", "halebop+cult" och "tokyo+subway+sarin".

Jag får helt enkelt se det som att det är bättre med dumma intressen än inga intressen alls.

57. Se vad livet gör

Då jag sedan jag var ute i torsdags hela tiden skjutit upp min bakfylla genom att sova och börja dricka igen har tre dagar av hjärncellsdödande tagit ut sin rätt först nu. Och allt jag kan tänka är att någon, förslagsvis jag själv, borde slå mig i huvudet med något hårt och inte sluta förrän jag upphör att vara så helvetes jävla dum.

*repeatar introt till En cell-sam historia*

56. No one can ever hate me as well as I do

Min dygnsrytm är alldeles fantastisk dessa dagar. I går natt sov jag först mellan 01.30 och 05.30 och återupptog sedan sysselsättningen sova mellan 08.30 och 11.00. I natt sov jag först mellan cirka 05.30 och 13.00 då jag vaknade, gick upp och drack några glas vatten och förflyttade mig från random säng på random efterfest till random soffa på random efterfest där jag sedan sov till 16.00.

Jag och Malin var i alla fall på gothklubb i går och det var också alldeles fantastiskt. Följande bilder togs när vi satt och peppade till Cinema Strange och Sopor Aeternus och var allmänt svåra.

55. Change my way

I går var jag på fantastiska The New Heaven Dieppes releasefest. Deras debutskiva finns ute nu och jag tycker att ni borde lyssna på den på myspace av den enkla anledningen att den är jävligt bra.

54. Oh, you know that I'd do anything for you

53. Och det här tyckte jag var en jävligt relevant text att skriva i stället för samhällskunskapsläxan

Utan att avslöja för mycket om det smått episka göromål jag varit lite involverad i det senaste dygnen så kan jag säga att det ställt mig inför frågan om vad som är bäst - förmedla det man vill ha sagt på ett sätt som känns bra och intelligent eller anpassa sitt budskap efter att genomsnittsmottagaren inte är så jävla bright.

Även om jag har ovanan att dra snacket om expertstyre och skapandet av en ny stat, med inträdesprov och mig som enväldig domare, lite för långt så är jag i grunden ganska verklighetsförankrad. Och jag har ett, förmodligen ganska fåfängt, behov att hävda mina åsikter (liksom vad fan, om jag efter att ha läst massa svåra böcker och tänkt smarta tankar kommer fram till att det enda som går att göra är att sitta och vänta på att alla andra också ska komma till samma insikt som jag så hade jag ju kunnat skita i böckerna från början och typ supit i stället).

Frågan är hur långt jag är villig att anpassa mig för att nå fram. Även om jag är en bloggande, uppmärksamhetstörstande nittiotalist så finns det gränser på vad som känns okej att göra avkall på bara för att få andra att lyssna. Jag har genom åren skrikit mig hes på fester, i kommentarsfält och på krogen (ba hej jag heter Ella och när jag inte krökar hänger jag på internet) för att föra fram nyanserade och genomtänkta argument, och det har definitivt inte varit värt det alla gånger. Förmodligen har inte ens hälften av alla dessa diskussioner lett till något i närheten av konstruktivt. Jag hade säkerligen kunnat lägga mig på en annan nivå och skalat bort allt som eventuellt skulle kunna tolkas som radikalt och på så sätt fått folk att lyssna bättre, men om jag måste sänka mig till "men asså det är ju bra med lika lön för lika arbete" för att inte bli stämplad som en såndära-genuspolis-vi-vet-nog-hur-det-låter så är det inte värt det. Hellre då att jag slösar några minuter av mitt liv på att säga något av substans, även om min samtalspartner inte har vett att uppskatta mina visdomsord.

För att återgå till ursprungsdilemmat, efter denna lilla orgie i självgodhet, så är det hemskt tråkigt att dagens debattklimat är sådant att den som skriker högst och klämmer in flest provokationer i sin tvåtusen tecken långa krönika får mest genomslag. Det är sorgligt att det blivit viktigare att framhäva sitt ego än att vara en del av en nyanserad diskussion med ambitionen att faktiskt komma fram till något. Men det är de premisser som finns, och då kanske det i vissa fall är vettigast att utgå ifrån dem och göra det bästa av situationen. Svälja sin stolthet, glömma sina vackra ideal för en stund och tänka att det ändå är bättre att få icke insatta personer att tänka till än att bli highfivad av en redan påläst elit.

Jabavene, MEN, mina vänner, det här är min blogg och en den är en del av min lilla utopi där man kan diskutera saker utan att presentera ett färdigt svar och HA RÄTT.

52. Tired of listening to gossip, gossip and complaints

Ahmen okejrå, jag ska aldrig mer säga något utan att först klargöra att JAG TYCKER INTE SYND OM MIG SJÄLV, JAG VET ATT JAG HAR DET BÄTTRE ÄN BARNEN I AFRIKA, MITT SYFTE ÄR INTE ATT KLAGA PÅ MITT MISERABLA LIV UTAN BARA ATT DISKUTERA VAD SOM FAKTISKT KAN BLI BÄTTRE OCH GÅR ATT FÖRÄNDRA.

Det vore superfint om jag hade möjligheten att systematiskt förändra det som är sämst först, sedan ta det som är näst sämst för att till slut komma fram till det jag anser vara fel i den verklighet jag lever i, men det är tyvärr inte rimligt.

Ännu superfinare vore det om jag alltid kunde trösta mig med att jag ju i alla fall fått gå i skolan och har pengar när jag något upprör mig, men jag har dessvärre inte den förmågan.

Jag kan också känna att lite perspektiv vore på sin plats när jag hör vissa personers gnäll om saker som faktiskt inte är livsviktiga. Men det är skillnad på att gnälla och att diskutera. På att klaga och vilja förändra. Jag förstår inte hur en vilja att utveckla något till det bättre någonsin kan vara fel. Så länge kritik är konstruktiv, och så länge den som kritiserar är medveten om att det finns viktigare issues i livet, kan den få rikta sig mot typ att fjärrkontrollen till teven har för många knappar. Eller (insert random annat i-landsproblem).

Det som får mig att vilja lägga mig ner på marken och bara låta alltings monstruösa dumhet kväva mig till döds är att många av de som kallar mig bortskämd inte gör ett jävla scheisse för att förändra något själva. Jag försöker åtminstone. Mina statements räddar definitivt inte världen, och jag skulle absolut kunna anstränga mig mer, men jag strävar mot något. Inte för att lägga det här på någon slags AHMEN DURÅ-nivå, men om du nu tycker att det finns så mycket viktigare saker att kämpa för så kan ju du starta kampen. Jag lovar att stötta.

51. I took out the trash today and I'm on fire

Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva det i min blogg, men jag är så himla glad just nu. Saker som går fel förstör inte mitt liv, min standardkänsla är inte gråtfärdig, jag misslyckas inte med exakt allt jag tar mig för, jag är inte kär, jag har inte ångest och i natt hade jag inte en enda mardröm.

I stället är jag jävligt smart, sjukt snygg, peppad på livet och har en känsla av att allt nog kommer lösa sig till slut.

Jag måste komma i håg att det här är RÄTT känsla. Det är så här det faktiskt är. Och nästa gång allting känns pissigt och satans jävla armageddon 666 så ska jag veta att THIS IS NOT THE END, I WILL SURVIVE osv.

Eh, det var bara det.


Jävligt hård pic från någon dag innan jag cuttade av håret.

50. Tankar medan jag planerar min självförvekligande ridtur genom Mongoliet

Förra måndagen läste jag en intressant och bra text av Nina Björk i DN. Tyvärr hittar jag den inte på internet, men den handlade om att det i dagens samhällsdebatt anses som närmast suspekt att ha en vilja att påverka andras åsikter och ha visioner som strider mot den rådande liberala och kapitalistiska ordningen. På sistone har jag hört ovanligt många uppmaningar till folk som vill förändra att rätta sig efter de marknadsekonomiska premisserna och sluta sträva efter något annat utopiskt flum, så artikelns känns väldigt aktuell i mitt liv.

För en tid sedan var jag på ett seminarium om porr som hade som syfte att diskutera varför porren ser ut som den gör och hur man eventuellt kan förändra det utseendet. Efter att de som höll seminariet pratat om vad de kommit fram till under sitt arbete med projektet och vilka frågor som kommit upp i samband med arbetet så följde en debatt. Åsikterna var många och sträckte sig från att all kvinnoförnedrande porr bör förbjudas, till att det borde finnas någon form av "rättvisemärkt" porr, till att ett av porrens största problem är bristen på kvinnoanpassade produktioner med snygga killar. Och sedan fanns där de där personerna som VET HUR DET ÄR och menade på att "ahmen hallå, porren ser ju ut som den gör för att det efterfrågas, skulle ingen vilja se mainstreamporr gjord av män för män skulle sådant inte produceras" och tyckte att nu hade de endat the discussion med den sorgliga men ofrånkomliga sanningen. Och jag blev så trött. Är man något sånär insatt i samhällsdebatten och uppvisar minsta intresse för politik har man förmodligen inte missat det faktum att marknaden styrs av tillgång och efterfrågan och att det som produceras är det som är lönsamt att producera. Tycker man att detta är i sin ordning och inte bör motverkas så föreslår jag att man spenderar sin tid på något annat sätt än att besöka ett seminarium där målet är att diskutera och problematisera vad som efterfrågas.

På samma sätt som sanningssägarna på porrseminariet resonerar Linda Skugge när hon basunerar ut att LIVET HANDLAR VISST OM PENGAR och totalförlöjligar alla som har en önskan om att det ska vara på ett annat sätt. Alla åsikter som inte är kapitalistiska måste tydligen vara ett resultat av närmast osannolik naivitet, bortskämdhet och en vilja att vara radikal och alternativ. På samma sätt som att normbrytande ofta ses som endast ett försök att göra sig märkvärdig så bemöts ofta ickeliberala idéer som något man endast har mot bättre vetande och för att man är världsfrånvänd idealist med utopiska åsikter. Det marknadsliberala tänkandet är uppenbarligen så befäst att det numera anses som verkligheten och det enda tänkbara alternativet.

Visst, jag förstår att det är lätt att driva med sådana som jag. Det är bara att peka på att jag har päron med akademiska utbildningar, går i en innerstadsskola och bor i Bromma (Skugges praktexempel, liksom) så verkar alla mina feministiska ideal och vänstersympatier fåniga. Jag kan definitivt se the lulz i att jag blir erbjuden kläder av min medelklassfamilj men typ NEJ JAG GILLAR INTE KONSUMTION, men jag vet allvarligt talat inte vad jag skulle kunna göra för att öka min trovärdighet för sådana som Skugge. Eller om jag ens vill det. Någonstans tycker jag att problemet snarare ligger i att debattörer plockar billiga poäng genom att fokusera på sina meningsmotståndares bakgrund, än att kids har drömmar om något annat än mycket pengar trots att de har haft en privilegierad uppväxt.

Jag är medveten om att det i dagens samhällsdebatt är viktigare att få rätt och hävda sin egen förträfflighet än att komma med rimliga argument och sträva efter en sansad diskussion, men det beror fanimej inte på att det är det bästa sättet att debattera. Och jag tänker inte ta JAG SÄGER BARA SOM DET ÄR OCH DU STACKARS LILLA NAIVA KOMMUNIST KOMMER FATTA DET EN VACKER DAG som ett argument. Folk får gärna försöka övertala mig om sin ståndpunkt, men då får de faktiskt motivera den också.

49. Money, it's a hit

Jag är så jävla arg på mig själv. Och den här gången är det inte för att jag har varit full och dum och råkat däcka på tunnelbanan utan för att jag missade panelsamtalet som fördes på Break the chain-utställningen. Det var alltså mina vänner och bekanta Klara, Katja och Nathalie som samtalade med Linda Skugge och Sofia Falk om jämställdhet och det hela utvecklade sig, efter vad jag fått berättat för mig, till en debatt om huruvida pengar är det enda relevanta i jämställdhetskampen eller om det finns annat i livet som spelar roll. På ett ungefär. I dag i aftonbladet publicerades en debattartikel som Skugge skrivit apropå utställningen och panelsamtalet.

Då jag, som sagt, inte var närvarande vid samtalet vet jag inte exakt vad som sades, men jag har fått det återberättat för mig ganska detaljerat. Jag anser mig också vara ganska på det klara med hur Klara, Katja och Nathalie är och vad de tycker. Vad Skugge anser framgår med all önskvärd tydlighet i artikeln.

Likt Skugge så tycker jag att ekonomiskt oberoende är viktigt. Mycket viktigt. Har man inga pengar har man svårare att bestämma över sin egen livssituation. Det känns kanske tråkigt att redan som artonåring räkna med att misslyckas med det där kreativa och roliga arbetet man vill ha eller att ens framtida partner kommer lämna en, men helt krasst så är det så att alla ens drömmar, mål och ideal inte är rimliga. Om det visar sig att min framtida partner är dum i huvudet, otrogen eller bara allmänt trist vill jag kunna säga tack och adjö utan att behöva leva på nudlar resten av livet. Och failar jag med att bli världens bästa och mest nyskapande författare vill jag ha en utbildning som garanterar inkomst i ryggen. Detta är något som är viktigt för mig på både det personliga och det politiska planet. Så där ger jag Skugge rätt. MEN (det är ett väldigt stort MEN) jag förstår verkligen inte varför hon ser en motsättning mellan att värdera ekonomiskt oberoende och att ha visioner av det mer idealistiska slaget.

Skugge är förvisso krönikör och har därmed som jobb att uttrycka sig onyanserat, men när hon argumenterar som att alla som inte tycker att pengar är det viktigaste som finns tycker att livet går ut på att ÅKA TILL ASIEN OCH HITTA SIG SJÄLV OCH SIMMA MED DELFINER blir jag lite trött. Dels för att jag vet att hennes beskrivning av "kungsholmen-flickorna" inte stämmer, och dels för att det känns som ett otroligt billigt sätt att försöka vinna debatten att bara presentera två olika alternativ och framställa det som att de är de enda som finns (typ som NÄHÄ GILLAR DU INTE LIBERALISMEN, VILL DU HA DET SOM I SOVJET ELLER?!?!?!?)

Över huvud taget verkar Skugge medvetet missa poängen och istället fokusera på sådant som hon kan vända till sina motståndares nackdel. Att hon benämner dem hon kritiserar som "tjusiga och ack så sköra" kan jag inte se det som något annat än en mycket trist härskarteknik. Det är löjligt och osympatiskt av henne att dissa en hel utställning och framställa de (vi) som stod bakom den som bortskämda, naiva och allmänt spåniga för att hon och några av de som deltog hade olika ståndpunkter. Det är okej att hon inte tyckte att det var bra, vi är vuxna och kan ta att inte alla gillar det vi gör, men att raljera om att den handlade om att man ska få ha hår under armarna när hon enligt mina observationer inte tittade på något annat av det som ställdes ut än några foton är inte direkt konstruktivt. Jag är inte av åsikten att kvinnor måste stödja varandra för sakens skull, men vill man uppnå jämställdhet tror jag att det är en schysst grej att inte förlöjliga kvinnor med ambitioner att förändra för att man själv kommit till en annan insikt.

Förmodligen kommer jag vara lika hård och cynisk som Skugge när jag är medelålders, allting har väl sin tid, men jag hoppas innerligt att jag fortfarande kommer tycka att det finns viktiga saker att diskutera utöver pengar. Och jag hoppas att jag inte kommer tycka att alla andra ideal och all annan moral kan förkastas för det går att makea money på det. Nu är jag ute på lite djupt vatten här då jag inte hörde ordagrant hur samtalet lät, men jag vet att de diskuterade bloggerskor som Blondinbella och Kissie, och Skugge tyckte att de är exempel på unga kvinnor som fattat grejen. Att kvinnor i min ålder tar för sig och tar betalt i större utsträckning i dag än för bara några år sedan ser jag som en positiv utveckling, men jag tycker inte att vad som helst är okej bara för att en ung kvinna tjänar pengar på det. Visst, Kissie kan försvara sig hur mycket som helst med att hon bara bryter mot jantelagen och vågar ta plats, men faktum kvarstår att mycket av det hon skriver är rakt igenom idiotiskt. Återigen kommer vi till nyanseringen, det finns ett mellanting mellan att vara en vän och försiktig förebild och att lägga ut bilder på trettonåriga tjejer man inte känner och skriva att de är tjocka på sin blogg, och jag vill kunna kritisera tilltag som det sistnämnda utan att få höra att jag föraktar pengar och har huvudet uppe bland molnen. Det är inte ens en jämställdhetsfråga, oavsett vilken kön man tillhör är det vettigt att visa lite respekt trots att det eventuellt skulle vara fördelaktigt ekonomiskt att inte göra det.

Nu blev det här inlägget säkert galet ostrukturerat, men jag har i alla fall fått fram några av mina tankar kring det hela, även om det såklart finns massa mer att säga då ämnet är superintressant. Trots att jag inte tyckte att Skugges artikel var bra, och trots att den i princip var ett enda långt hån mot mig och mina kåmpizar så tycker jag att det var bra att den publiceras då den kanske kan leda till en viktig diskussion.

XOXO

48. Är det nu jag ska typ ta livet av mig?

AHMEN TACK DÅ SPOTIFY. TACK LIVET.

47. God, it's been a lovely day! Everything is going my way, I took up croquet today and I'm on fire

En stund trodde jag att jag ryckt upp mig, men sedan bröt jag ihop inför min musiklärare som jag inte känner och blev uppriktigt ledsen när jag fick ett naturskunskapshäfte skrivet i comic sans. Inte för att låta bitter eller så, men det känns ju inte som att jag gör några enorma framsteg på den väg som kallas livet.

46. Låt mig presentera:

<--KLICKA

Nu finns första programmet uppe. Ni hittar det under fliken "program" (SURPRISE!!!)

45. Mer frisyr

Saker jag tänker när jag ser dessa bilder:
1. BENEN??!?!?!?!?!?!?!?!?!
2. Jag ser ganska elak/läskig ut från den sidan där jag inte har hår.
3. Jag älskar min nya frisyr. Djupt och passionerat.

Nu ska jag till skolan och ha musikprövning. Jag ska spela Shoreline på akustisk gitarr. Ibland älskar jag mig själv.

44. Don't try to talk to me, I won't listen to your lies, you're just an object in my eyes

Läser om Svenska Hollywoodfruar. Att någon tycker att programmet "riskerar föra kvinnokampen tillbaka till stenåldern" orkar jag knappt bemöta. Vissa människor tycker uppenbarligen att allt som kvinnor medverkar i bör ha/har en koppling till jämställdhet, och det kan de ju få tycka. Personligen tror jag att kvinnokampen förs på andra håll än på barbiefester i Hollywood, men andra har rätt till sina tolkningar.

Sedan kommer det, det där som alltid kommer vid de tillfällen då de stereotypa könsrollerna sätts ur spel och män utsätts för någon form av negativ behandling som brukar vara reserverad för kvinnor - människor får för sig att upplysa om att HADE DET VARIT TVÄRTOM HADE DET MINSANN INTE VARIT OKEJ, och uppmana att SÄG NÅGOT OM DET OCKSÅ NI FEMINISTER!!!!!!

Jag är feminist och här tänker jag säga något om det.

Objektifiering sker hela tiden. Utseenden bedöms och anledningen till att detta fortgår är förmodligen att skönhet/sexighet har stor betydelse i vårt samhälle. Mitt syfte är inte att befästa detta som en sanning som är ett resultat utav logiska och ofrånkomliga faktorer, jag vill bara göra de grundpremisser jag resonerar utifrån tydliga. Snygghet anses vara positivt och värt att sträva efter, helt enkelt.

Då yttre attribut tilldelats en sådan positiv roll som det har finns det folk som inte har något emot att vara objekt (objekt i den bemärkelsen något som tittas på och bedöms). Vissa av de som uppskattar att bli uppmärksammade för sitt yttre gör det för att de är osäkra på sina andra kvaliteter och söker bekräftelse för att de är dugliga som människor, men detta gäller så klart inte alla. Att tycka om att höra att man är attraktiv är inte synonymt med att ha dåligt självförtroende, utan kan precis lika gärna bero på att man gillar komplimanger och blir smickrad av att någon vill göra en glad.

Så länge en person inte i klarspråk uttrycker det är det omöjligt att veta vilka som söker bekräftelse av destruktiva skäl, och vilka som inte gör det. Ändå tycker sig många veta för vilka utseende och uppskattning tar en oproportionerligt stor del av tillvaron. Unga tjejer är en sådan grupp som ofta antas vara osäkra, labila och bekräftelsetörstande och därmed söker uppmärksamhet för sitt utseende på ett osunt sätt. Den gängse uppfattningen är att killar har lite mer kontroll på situationen och kan därmed visa upp sina kroppar utan att deras självkänsla ifrågasätts (exempel: på min klassresa i nian skrev killarna i klassen en sång som de sedan framförde marscherandes i bara kalsonger. Det var kul. Jag vågar sätta rätt mycket på att om tjejerna gjort något dylikt skulle det uppfattas som attentionwhoreri och närmast sorgligt).

Synen på vilka som är offer och vilka som har kontroll gör att äldre kvinnor som stöter på yngre män anses som mindre förkastligt än äldre män som stöter på yngre kvinnor. Givetvis är detta inte önskvärt, utan det borde vara upp till var och en att definiera när man upplever sig objektifierad på ett otrevligt sätt. Dock är det inte så enkelt att feminister kämpar för kvinnors rätt att slippa vara objekt och bara skiter i när samma scenario drabbar män, utan situationen visar en annan sida av samma ojämställda verklighet som feminister ständigt diskuterar. Den dagen utsatthet vs. kontroll inte definieras utifrån kön kommer Päivi Hackers barbiefest vara lika oaccepterad som Hugh Hefners fester på playboy mansion.

Och som avslut: MEN SÄG FÖRIHELVETE NÅGOT SJÄLVA OM NI NU KÄNNER ER DISKRIMINERADE. Snälla. Det finns ingen naturlag som säger att "de där jävla feministerna" ska ansvara för all världens orättvisor. Nästa gång du tycker att DET HÄR DISKUTERAS MINSANN INTE: feel free to start.

43. 1234567365allthetime

I tider som dessa tänker jag i listor, till och med när det inte finns något att lista då jag bara kan komma på en punkt (exempel: "onödigaste ljuden i i övrigt bra låtar" (gurkan i "Barrel of a Gun") eller "sämsta promenaderna över Sankt Eriksbron" (den i förra veckan)).

Här följer några listor som känns relevanta för att beskriva hur jag mår:

Stressrelaterade åkommor jag drabbats av de senaste veckorna:
1. Halsbränna
2. Sömnstörningar
3. Munsår

Föda med hög sockerhalt jag intagit det senaste dygnet:
1. Vaniljglass med krossad choklad (en halv halvliter)
2. Lösviktsgodis (främst såna där skumbläckfiskar med lakritssmak)
3. Eldoradochoklad (100 gram)
4. Risifrutti skogsbär

Skolarbeten med deadline imorgon, förra veckan respektive tre veckor sedan som jag inte gjort:
1. Muntlig presentation på sju till åtta minuter i engelskan
2. Svenskarapport
3. Samhällsarbete om media och krig

Dagens aha-upplevelser:
1. Det är tisdag i dag och följaktligen var det måndag i går och inte typ ett vakuum i mitt liv vilket betyder att jag ligger ett dygn efter i planeringen
2. "365 all the time" i "24 hour party people" syftar förmodligen på att året har 365 dagar och är inte bara random siffror
3. Det är drygt en månad till min studentskiva och det känns enbart hemskt

42.

Var tyvärr inte det minsta fotogenique idag, men så där blev frisyren. Plus superkort i nacken. Lite som en ny människa känner jag mig. Lite.

41. Tim, puss

"It's like an alarm clock's gone off, and I've just got to get away. I think it was John Lennon who said: 'Life is what happens when you're making other plans.', and that's how I feel. Although he also said: 'I am the Walrus I am the eggman' so I don't know what to believe."


P.s. I dag ska jag klippa mig och jag kan inte låta bli att hoppas att det kommer göra mig till en ny människa.

40. The blood

En återkommande noja jag har är att det kanske finns saker som "alla vet" som jag råkat missa. Alltså, att visst vetande är så grundläggande att det aldrig behöver nämnas, men att just jag av någon anledning gått miste om informationen och därför riskerar att skämma ut mig och göra fel. Detta kan röra allt från vad som går och inte går att slänga i en vanlig papperskorg till vilka sociala koder som gäller i ett visst sammanhang. I morse fick jag ett sådant där DET HÄR KANSKE INTE ALLS ÄR OKEJ-ryck när jag publicerade den näsblodiga webcambilden jag skrev om. Personligen tycker jag inte att det är några större konstigheter med att langa upp horribla bakfyllebilder, som dessutom involverar blod, på internet, men det kanske är så att det är värsta big no no och socialt självmord att ba HÄR E MITT NÄSBLOD!!!! KUL!!!! I sådana fall får jag leva med det, för här är den. Tjoho.

39. Sunday morning and I'm falling

Tillfällen jag känt mig dum det senaste dygnet:
1. När jag fick random näsblod på Fannys fest och fick gå omkring med en papperstuss i näsborren.
2. När jag skrattade så jag tappade balansen och föll omkull på en isfläck när jag fick smset "Killen mittemot mig på tuben lyssnade på Freestyler på sin freestyle!!! *ville ba ragga*"
3. När jag gjorde en spellista med lugna depplåtar att angsta och sedan somna till bara för att inse att jag redan hade gjort en exakt likadan vid ett tidigare tillfälle, det var bara ordningen på låtarna som skilde sig lite.
4. När jag fick random näsblod alldeles nyss och istället för att torka bort det som hamnade på min hand tänkte "coolt" och tog en webcambild.
5. När jag insåg att jag inte tvättat bort mitt smink på tre dygn.

38. Se vad livet ger

Ibland känner jag för att tacka gud för att han gett mig humor av det mörka och cyniska slaget. Hade jag inte haft förmågan att skratta åt eländet som mitt liv ganska frekvent medför sig skulle jag gått under för längesedan. Något säger mig att inte alla reagerar typ LOL ÅT ALLA HÅLL när de blir väckta av sin mamma med orden "men vad gör du här" när de däckat på vardagsrumssoffan utan att ens ta av sig glasögonen och däckningen är en följd av ett nervöst breakdown bestående av spygråtaspygråtaspygråta inne på Marie Laveaus toalett. Om man dessutom varit nära att bli utslängd från tunnelbanan av ordningsvakter som tycker att man "borde prata lite" borde den totala misären vara ett faktum. Men jag tycker att det hela är lite komiskt. Samt att det känns som ett framsteg att vakna i vardagsrummet i stället för i Hässelby strand.

Nu ska jag på rymdfest, tjingeling!

37.

Det råder lite mental istid här på den Herr Alfabetiska fronten. Återkommer när jag kan formulera något annat än typ PAIN AND MISERY ALWAYS HIT THE SPOT, KNOWING YOU CAN'T LOSE WHAT YOU HAVEN'T GOT.

Livet alltså, vilket elände.

Svår bild, svår tjej, svårt liv oktober -09.

36. I'll get home with my imagination

Jag har egentligen så himla mycket bra grejer att säga, men jag är upptagen med uppsatser, projektarbete, rapporter och CV-skrivande. Det sistnämnda går dock ganska dåligt. Slutar alltid med att jag typ SHOULD I CHOOSE A NOBLE OCCUPATION IF I DID I'D ONLY SHOW UP LATE AND SICK AND THEY WOULD STARE AT ME WITH HATRED PLUS MY ONLY NATURAL TALENT'S WASTED ON MY ALCOHOLIC FRIENDS.
Sedan lyssnar jag på Falco och tänker att ta tag i livet, det är ju ändå bara för töntar.

35. Break the chain!

Tidigare nämnda episka utställning äger rum i morgon klockan elvanollnoll till tjugonollnoll i galleriet SoStockholm som har adressen Jussi Björlingsallé 5 (bredvid stora scenen i Kungsträdgården). Eventbeskrivningen lyder:

En utställning om kvinnor av kvinnor.

Kom och betrakta foton som bryter mot den stereotypa genusföreställningen. Lyssna till feministisk radio. Polemisera kring sexuell människohandel och porr. Se på dokumentärfilm om en ung kvinna i Palestina.

I samband med den internationella kvinnodagen kommer unga kvinnor från Kungsholmens gymnasium göra sina röster hörda.
Vilka länkar bidrar till kedjan som motarbetar kvinnan? Vi vill skapa en helhetsbild genom att förena och visualisera de olika länkarna.

En konstutställning om idé, ideal och identitet.

Debatt och diskussion kl 18.00 kring hur man skapar sin identitet med deltagarna från utställningen tillsammans med Sofia Falk och Linda Skugge under ledning av Maria Forssén från det kvinnliga nätverket Shenet.

Kom och bli inspirerad!
Du kommer att lämna utställningen med nya tankar och idéer!

Jag tycker att alla som kan ska pallra sig dit. För det kommer bli så bra.

34.

Att min mamma tycker att jag ser ut (och förmodligen även beter mig) som en jävla slashas är något jag vant mig vid det här laget. Jag har rent utav börjat se det som något fördelaktigt, i dag köpte hon till exempel en ganska tjusig randig tröja till mig för att få mig att sluta använda min lillebrors pyjamaströja ute i offentligheten (true story). En grej gör mig dock lite nervös. Häromdagen erbjöd hon sig att betala ett frisörbesök på någon fashionabel salong bara jag bokade en tid själv. Jag har inte klippt mig, utöver sidecuttandet, sedan jag kapade av håret med en kökssax i somras, och av någon irrationell anledning är jag rädd att frisören ska bli arg på mig för det. Som att det vore henoms problem att mitt hår ser ut ungefär som sådant där trassel som används till rengöring av badrumsgolv och dylikt. Att jag får dåligt samvete av att inte använda tandtråd, glömma bort att läsa papprena jag får av min kbt-tant eller missa min preventivmedelsrådgivningstid har ändå sina logiska skäl. Hål i tänderna och ineffektivt utnyttjad tid i sjukvården kostar samhället onödiga pengar, men det är inte direkt så att mitt misskötta hår parasiterar på systemet.

Skärpning Ella.