---

Läste en tweet som jag tyckte var bra. Den handlade om det obehagliga föraktet mot barnlängtan som en del människor visar upp. Det är ingenting jag reflekterat över innan, men när jag läste det så slog det mig att det från feministiskt håll ofta anses lite fult och gammalmodigt att (som kvinna) uttrycka en stark önskan om att fortplanta sig, och jag håller med twittraren om att det är himla trist.

Jag misstänker att detta förakt bygger på en sammanblandning av den helt normala önskan att producera en unge och den tröttsamma synen på Det Heliga Moderskapet. Att det sistnämnda är värt att kritisera skriver jag under på, jag tycker inte om åsikten att kvinnligt föräldraskap är något närmast mytiskt och magiskt. Den romantiserade bilden av den naturliga urkvinnligheten med tillhörande gudomliga band till avkomman skrämmer mig lite, då jag ofta ryggar tillbaka för naturlighetsargument och tror att de i de flesta fall leder till ojämställdhet (här: kvinnor är bättre föräldrar). Att ogilla den synen på mödrar och barn tycker jag dock är en mycket dålig grund att kritisera kvinnor som vill ha barn på. Sådan kritik tror jag dessutom, utöver att vara lite okänslig är direkt ogenomtänkt.

Feministisk kritik riktas ofta mot att kvinnor förväntas lägga band på sina drifter och inte vara för kåta, inte äta för mycket och så vidare. Många kvinnor vittnar om ett överdrivet kontrollbehov där kroppen bli fienden och medvetandet något som kämpar för självbestämmande. Även de mest grundläggande behov klassificeras plötsligt som karaktärsfel som bör bekämpas eller åtminstone hållas tillbaka såpass att de aldrig kan ta större plats än intellektet.

Det är så fult när samma människor som vill motverka kvinnors självförakt i dessa avseenden rynkar på näsan åt driften att vilja ha barn.

Att det finns ett utbrett ifrågasättande av det som är natuuuurligt men irrationellt är på många sätt bra, men när man klampar in på människors önskningar och drömmar bör man se upp. Barnfrågan är för många känslig. Ponera att någon är förtvivlad över att ha försökt skaffa barn i flera år utan att lyckas. Skulle då hen bli hjälp av att någon snusförnuftigt och snustorrt deklarerade att vi faktiskt inte behöver föda fler människor och att det förresten mest bara är en norm att vi ska ha barn? Nämenjuste. Att skaffa barn må vara irrationellt i våra tider, eftersom vi inte behöver en yngre förmåga som skyddar oss från sabeltandade tigrar eller sköter vårt torp (eller hur nu "men förr i tiden och på stenåldern och naturligt och wääh wääh"-människor brukar argumentera), men det är uppenbarligen viktigt för många, och då är det rimligt att respektera det. I synnerhet när vi har nog av skuldbeläggande av kvinnliga drifter och kroppsliga önskningar i det här sketna samhället.

P.s. Egentligen läser jag om Hume och Kant nu. Hemmaplugg (var tvungen att fly universitetsbiblioteket för att inte bli allmänt hatad pga slemmiga hostattacker i tysta avdelningen) är så himla effektivt. Hume säger att negrer och samer inte vet hur vin smakar. Det ska jag skriva på tentan.

--

Nu har jag i två korta blogginlägg i rad direkt eller indirekt kritiserat/drivit med Blondinbella. Det var ingenting jag reflekterade över, vilket eventuellt tyder på att jag är besatt av henne, men jag väljer att fokusera på att det hela nästan blev lite ironiskt då det första inlägget uttryckte förskräckelse över att hon verkar ha för avsikt att bli ansiktet utåt för någon slags "ny feminism" och det andra refererade (om än väldigt otydligt) till debatten mellan henne och Quetzala Blanco där BB menade att Q var en dålig förebild och drog ner unga tjejer i fördärvet av knark, självsvält och våld. Åsikten att kvinnor bör anpassa sig själva och vad de uttrycker för att befinna sig inom ramen för en God Förebild och Människa har jag länge tyckt är djupt ofeministisk och det var alltså däri ironin var tänkt att ligga.

Att vara en dålig (kvinnlig) förebild brukar i regel handla om att

1) Festa

2) Uttrycka en vilja att leva upp till destruktiva ideal, och

3) Att vara öppen med sin psykiska ohälsa

Grejen är att motsatsen, dvs den goda förebilden, sällan är en person som lever hälsosamt, ger fan i utseendenormer och mår bra. Hur mycket Blondinbella och hennes käcka gelikar peppar unga tjejer så utgör deras livsstil (så som den utmålas, gör inte anspråk på att veta hur någon jag aldrig träffat lever och mår i verkligheten) inte antitesen till det som de pekar ut som dåligt och osunt. Alkoholen må vara utbytt mot stresshormoner, size zero mot lagom vältränat och självföraktet mot prestationer, men i frågan om vad som ger unga kvinnor mest ångest är det knappast givet vem som kammar hem förstaplatsen.

Personligen anser jag att det eviga utpekandet av "unga tjejer" som den grupp i samhället som är i störst behov av att skyddas från precis allt som kan påverka deras självbild i negativ riktning är överdrivet, och i vissa fall rent av förnedrande, och ifrågasätter därmed att vare sig BB eller Q personligen har särskilt stor makt över någon, men om man nu tror på det där med att folk lyssnar blint till förebilder önskar jag ett visst mått av konsekvens och självrannsakan.

Som förebildssnacket går i dag verkar det som att

En Dålig Förebild = kvinna som passar in i ett tillspetsat ideal och är öppen med hur jobbigt och destruktivt det varit att ta sig dit samt mår psykiskt dåligt utan att se någon tydligt väg ut ur det.

En bra förebild = kvinna som passar in i ett något mer sansat ideal och låtsas som att hon aldrig behövt anstränga sig för att se ut som hon gör samt döljer eventuell psykisk ohälsa alternativt ser den som en utmaning och något som i slutändan kan stärka en.

Och jag känner bara att.. Nä.

P.s. Är dödssjuk. Risken att det bara är i min geggiga skalle som någonting av ovanstående är relevant för någonting över huvud taget finns och är inte försvinnande liten. Puss.

Rum pa pa pum rum pa pa pum rum pa pa pum

Tänkte romantisera lite osunt leverne.