En gång i tiden var jag dryg på internet, en annan gång växte jag upp

När jag gick högstadiet skrev jag mycket i Bilddagbokens forum (tror jag slutade på 11000 inlägg, ungefär). Det är något jag är mycket glad över att jag gjorde, inte minst på grund av alla trevliga människor jag lärde känna genom det, men jag ska inte sticka under stol med att mycket av det jag skrev var otrevligt, i vissa fall rent ut sagt elakt, och att jag ångrar det. Jag sysslade aldrig med regelrätta personangrepp (tror jag, kan vara en efterhandskonstruktion), men jag satte system att gå så hårt ut som möjligt mot personer som uttryckte, enligt mig, dumma eller ogenomtänkta åsikter.

Jag minns till exempel en gång när en ung kvinna startade en tråd om att tidelag är hemskt och borde kriminaliseras. Kanske ville hon få med folk på en demonstration eller dylikt. Jag tyckte att tidelagslagens vara eller ickevara var en onödig fråga att engagera sig då djurplågeri redan är förbjudet, och att det är viktigare att se till att den lagen efterföljs än att börja stifta nya, och jag var inte sen med att låta den här tjejen veta hur tomt och värdelöst hennes engagemang var. Med fina ord och formuleringar trashade jag sönder hennes åsikt fullkomligt. Och jag var knappast intresserade av en konstruktiv diskussion, jag ville bara framstå som smart och "häftig".

Så här fem år senare tycker jag fortfarande att engagemang mot tidelag specifikt är missriktat (och då inte för att jag tycker att det är en soft grej att våldta djur, utan för att jag inte tycker att just den typen av djurplågeri är värre än andra former, och att det viktiga därmed är att se till att djurskyddslagen följs), men jag skulle inte komma på tanken att håna någon som inte håller med. Jag har ingen rätt att tala om för andra vad som är viktigt att bry sig om och vad som inte förtjänar något engagemang. idag ser jag det som något positivt att folk jobbar för en god sak, trots att jag personligen skulle kunna räkna upp hundra områden jag anser ha högre prioritet. Och om jag inte anser saken vara god, men inser att den är helt irrelevant för mig och mitt liv, så låter jag det hela bero utan vidare värdering.

Förändringen tror jag grundar sig i att jag blivit trygg i mina egna åsikter, och själv börjat engagera mig för det jag tycker är rätt och viktigt. När jag satt och klankade ner på andras åsikter och hur de valde att kanalisera dem hade jag fortfarande inte engagerat mig politiskt eller ens formulerat det jag tyckte särskilt väl (utöver i syfte att göra ner andra, förstås). Nu när jag har en klar bild av vad jag tycker och varför jag tycker det, har jag inte längre något behov av att pissa på människor vars ståndpunkter jag inte håller med om. Jag behöver inte oombedd manifestera mitt ogillande på ett otrevligt sätt, för jag vet att mina åsikter lyssnas på i andra sammanhang, av människor som faktiskt bryr sig. Och jag litar på att min kritik är så pass relevant att den lyssnas till även om den inte framställs på ett hetsigt sätt.

Sådant här tänker jag på när jag läser de hemska angreppen mot kvinnor med håriga armhålor som postas facebookeventet "Ta håret tillbaka!" Jag tänker på skillnaden mellan att ha möjlighet att göra och att faktiskt göra. När jag var dryg mot folk vars enda brott var att ha åsikter jag inte uppskattade rättfärdigade jag det med att de ju gett sig in i det, att jag HADE RÄTT att uttrycka min åsikt. Och det stämmer ju, men att HA RÄTT till något är inte synonymt med att behöva göra det. Trots att jag är lagligt berättigad att vara elak kan det vara det sämsta möjliga sättet att hantera en situation på. ingen hade kunnat stoppa mig från att hånskratta öppet åt trådskapartjejen, men jag själv hade kunnat inse att det var bättre att lugnt och sansat förmedla mg åsikt utan att för den sakens skull bete mg som en jävla idiot.

Jag är inte en förstående och snäll människa i alla lägen, och jag kan fortfarande vara väldigt bestämd och otrevlig i diskussioner, men jag har lärt mig att spara mina hårda ord till de som faktiskt förtjänar dem, och det tycker jag att fler borde göra. Ge er på folk som mobbar, trakasserar och diskriminerar. Ge er inte på någon för att hen har hår under armarna eller tycker att tidelagslagstiftning är en viktig fråga.

P.S. Tangenten för bokstaven "i" är trasig, så eventuella vansinniga felstavningar kan ha med det att göra.

D:

Om det var så att min blogg faktiskt hade läsare skulle förmodligen någon av dem reagerat på mitt förra inlägg och undrat varför jag måste göra en grej av att jag har hår underarmarna. Om så var fallet hade jag svarat denna någon ungefär: FÖR ATT SÅ JÄVLA MÅNGA ANDRA GÖR EN STOR GREJ AV DET. FÖR ATT FOLK SÄGER ATT JAG ÄR ÄCKLIG, FUL, OHYGIENISK OCH VIDRIG. FÖR ATT FOLK SÄGER ATT SÅDANA SOM JAG BORDE DÖ. FÖR ATT FOLK ÄR SÅ JÄVLA HEMSKA ATT JAG INTE VILL VETA AV ATT VI ANDAS SAMMA LUFT OCH BOR PÅ SAMMA PLANET.

Min motmänniskors abnorma inskränkthet och dumhet brukar inte uppröra mig nämnvärt, men ikväll brast det för mig. Det är inte min feministiska sida som gråter, utan min rent mänskliga. Om människor kan häva ur sig att "fittan borde dö" när det handlar om något så banalt som kroppshår, vad är de då kapabla till att säga om saker de tycker ännu värre om?

Alla som säger att det är löjligt att framhäva sitt kroppshår för att det inte är någon som bryr sig kan finna sig motbevisade:

"Som sagt, de finns sakr som säger att tjejer ej ska vara håriga, så enkelt är de, de är inte normalt att tjejer har hår under armarna, men killar ska ha det. Och att jämföra hår under armarna med tår va nog de dumaste jag hört"

"Jävla äckliga horungar hela bunten. Vem fan försvarar en tjej som ser ut som en dvärg utan pattar och har anorexia och jävla hårklumpar i armhålorna. Fittan ska dö så enkelt är det."

"Haha roligt och se att ni som har hår under armarna är fula feminister som ser ut som en påse skit. Inte undra på att inga män vill ha er"

" Mår illa av alla bilder på orakade armhålor. Visst flickor, stå för eran aktion, bli upprörda över att en man uttryckte sin fria åsikt om en armhåla han fann motbjudande. Fortsätt på eran parad om att bli upprörda av precis allt möjligt och ta allting 100% personligt, för det är ju inte alls stereotypiskt kvinnligt beteende ni fortsätter att uppmuntra, nej nej."


Hej och hå, nu ska jag gå och trycka i mig en karta lugnande och/eller gråta en skvätt.

God natt.

På förekommen jävla anledning