24.12.10
23.10.10
Substanslöshet/glädje
Jag håller på att skriva ett jättelångt inlägg om behovet av att positionera sig och varför konceptet "livsstil" är så töntigt, men det går fruktansvärt långsamt, så tills vidare kan jag berätta att jag gjorde högskoleprovet i dag och om normeringstabellen ser likadan ut som i våras så får jag 1.7. YIPPIKAFUCKINGYAY!
Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.
Fast vi ska inte ta ut segern i förskott. Eller jo, det ska vi. Nu: öl.
12.10.10
22.9.10
It's never enough
Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
20.9.10
Ja jag, jag hatar
Kanske borde gå upp, ta en dusch, laga frukost och ta en morgonpromenad innan jobbet. Det vore eventuellt mer konstruktivt än att ligga i sängen, lyssna på NIN och snörvla.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
Men sen ba: DET SPELAR INGEN ROLL, SVERIGEDEMOKRATERNA KOMMER SITTA I RIKSDAGEN HUR POSITIV JAG ÄN ÄR OCH HUR MYSIGT JAG ÄN HAR DET.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara med längre.
20
Jag känner lite spontant att det här har varit den sämsta dagen jag kan minnas i mitt liv. Vaknade 09.00, märkt av en extraordinärt dum fylla, gick upp och åt tortellini inför mina bedrövade föräldrar för att sedan promenera bort till vallokalen. Under hela dagen har jag sedan mått successivt sämre och sämre till det att eländet peakade under valvakan då jag insåg att jag förmodligen har feber. Darrande av köld och ångest satt jag invirad i en filt och betraktade svennar som skanderade JIMMIE ÅKESSON SHALALALALAAA och siffror som fick mig att vilja dunka huvudet i något hårt så jag däckar i fyra år.
Då ska Sverige, världen och livet ha ett stort jävla otack.
Då ska Sverige, världen och livet ha ett stort jävla otack.
16.9.10
We dont need no thought control
Eftersom det enda teveprogrammet utöver Vem vet mest? jag regelbundet tittar på startat för säsongen exponeras jag nu för ovanlighetens skull för tevereklam. Föga förvånande är valfilmerna de som intresserar mig mest, och folkpartiets som handlar om (o)ordning i skolan påminde mig återigen om skevheten i hela skoldebatten.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
Jag håller med om att arbetsron i klassrummet många gånger inte är var den borde vara. Jag håller även med om att skolk bör motverkas. Däremot tror jag att hårdare regler, tidigare betyg och utökad dokumentation av frånvaro är helt fel väg att gå.
Jag har under min tid i skolan gått flera år i klasser som jag gissar varit lite "stökigare" än genomsnittet. Dock har nivån på deltagande och koncentration alltid varierat mellan olika ämnen, med olika lärare. Inom vissa ämnen har de flesta presterat bra och varit lugna, medan inom vissa har stämningen varit hyfsat lik den i tidigare nämnda valfilm. Har det då varit de strängaste och mest auktoritära lärarna som haft pli på mig och mina klasskamrater? Icke.
Empiriskt kan jag dra slutsatsen att de lärarna som är kompetenta inom sitt ämne, har respekt för eleverna och är öppna för diskussion bemöts med engagemang och hyfs av eleverna. Emellanåt skolkar säkert några för att gå hem och sova, dröna på något café eller dylikt, men på det stora hela är dessa egenskaper receptet på en schysst stämning i klassrummet.
Under mina gymnasieår hade jag oturen att få flera lärare som inte fungerade med min klass över huvud taget. Orsakerna varierade, men genomgående var att situationen hela tiden förvärrades då ingen tog våra klagomål på allvar och lyssnade på vad vi hade att säga om undervisningen. Vi hade möten med skolledningen och pratade med rektorn, men det resulterade inte i något mer än att de hummade lite och skulle "se över saken". Till saken hör att åsikterna vi framförde inte var av typen "ASSÅ H*N SUGER, HATA SKOLAN!!!!11" utan hade både sans och konstruktivitet. Givetvis tappade då många individer i klassen (jag inkluderad) lusten, viljan och till slut respekten för ämnet i fråga. Det är fruktansvärt frustrerande att vara helt beroende (genom betygssättning) av en människa man inte tycker besitter den kunskap och de pedagogiska färdigheter som krävs för att bedriva sin undervisning. Vikten av en vettig och kompetent skolledning för en fungerande klassrumsmiljö kan inte nog understrykas, och ändå glöms det så ofta bort i debatten då den överskuggas om prat om "hårdare tag" och "mer disciplin".
Visst, vi kan gå tillbaka till en auktoritär skola där eleverna tiger och lider när lärarens språkbruk spontant får dem att rygga tillbaka, inte protesterar när lärarens pedagogik går ut på att betygsätta det de redan kunde vid kursens start och snällt utför uppgifter som är så understimulerande att den där latten på cafét vore mer intellektuellt utmanande, men hur konstruktivt är det när det är motiverade och "flitiga" elever som efterfrågas?
Jag har många gånger deklarerat att jag HATAR ELEVDEMOKRATI, baserat på att det oftast tar sig uttryck i ändlösa diskussioner om huruvida rasten ska läggas mitt i eller efter lektionen, men det jag egentligen hatar är att den riktiga elevdemokratin - den där elevers åsikter om undervisning och pedagogik tas på allvar - inte existerar.
Teveprogrammet är för övrigt Idol, jag ska ta tag i det oerhört osympatiska drag hos mig själv som gör att jag uppskattar den typen av underhållning, först ska jag bara sluta röka och börja sova och sådant.
15.9.10
Och det du ogillar hos andra..
Mitt största problem i mitt jobb är att jag har förbannat svårt att inte ta saker personligt. Griniga kunder gör mig grinig, och jag har så himla svårt att komma ihåg att de bara ser mig i en yrkesroll när de faktiskt står och skäller på MIG Ella . I dag hade jag en sådan där överjävligt otrevlig kund som uppenbarligen höll mig personligen ansvarig för hela butikskedjans koncept (i alla fall den del av konceptet som går ut på att allting är ganska jävla dyrt). Vissa verksamheter som inte uppfyller ens önskningar är fullt berättigade att klaga på (även om den företrädesvis bör ske till någon i chefsposition), men jag kan inte se det som en mänsklig rättighet att få en billig take away-espresso när helst man känner för det. Kunden i fråga tyckte dock att eftersom vårt kaffe är några kronor dyrare än konkurrentens så var hen fullt berättigad att säga "FY FAN" och storma ut ur butiken. Och av någon irrationell anledning gjorde det mig nästan ledsen.
Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111
Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.
Vad som gör mig ledsen på riktigt är att jag vet att jag är precis likadan när jag själv är kund. Det var bara några veckor sedan jag körde hela martyrprogrammet framför en stackars säkerhetsvakt på Arlanda som påpekade för mig att jag inte kunde ha med min tvåhundramilliliters-flaska med hudkräm som handbagage eftersom gränsen går vid hundra milliliter. Jag ba: JAHA, måste jag alltså checka in en väska BARA FÖR DET? Och hen ba: Mm, joo, så ser ju reglerna ut.. och jag replikerade: AHMEN SLÄNG DEN DÅ!!!11 med en röst som indikerade att nu var hela mitt liv slut.
Annat mycket talande exempel på att jag är min egen hatkund: Kassan fuckade på jobbet och flertalet kunder agerade som om det var något jag ställt till med på pin kiv. Så fort ingen är i butiken svor jag för mig själv över hur oförstående människor är och att ingen har förståelse för vem som är ansvarig eller, framför allt, vem som INTE är ansvarig. Sedan ringde jag supporten och människan där sa att de skulle starta om kassan och att det kunde ta upp till en kvart och jag langade typ: EN KVART?!?!? Happ, och hur hade du tänkt att jag ska kunna sälja något under tiden? Det här har fan hänt hur många gånger som helst nu, blir så trött, fan!!!1111
Jo men så var det med den förståelsen. Bra Ella.
13.9.10
Saker som driver mig till vansinne den trettonde september tvåtusentio:
1. Att jag inte kan sova dagtid. "Måste" avskedsöla med Lasse ikväll då han flyttar till Berlin i övermorgon, och jag börjar 05.30 imorgon. Hej åtta timmars arbetspass efter cirka fyra timmars sömn.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
2. Folk, företrädesvis från medelklassen, som tycker att alla som inte lyckas får skylla sig själva. Superindividualisternas eviga tilltro till motivation, positivt tänkande och "att tro på sig själv" får mig i bästa fall att vilja starta en intressant diskussion, och i värsta fall stoppa upp deras jävla självhjälpsböcker i röven på dem. I dag är jag ganska dyster i allmänhet och sitter därför och retar upp mig själv till hjärnblödningens kant genom att läsa blogginlägg om att ALLT GÅR och enkäter där folk motiverar hur de röstar med att de hatar sossesverige där alla bara slöar och lever på bidrag medan de själva minsann KÄMPAR!
Plötsligt kan man inte påtala något strukturellt problem utan att "göra sig själv till offer" eller "skylla ifrån sig", och det gör mig så ledsen. Vem blir hjälpt av att höra att endast den själv kan ändra sin situation, även de gånger då hen befinner sig i ett sammanhang där någon annan satt upp reglerna? Där förutsättningarna redan är givna?
I princip allt jag konkret uppnått i mitt snart nittonåriga liv (typ bra betyg, ganska schysst jobb.. och ja, det var väl ungefär det) har varit beroende av faktorer utöver min egen förmåga. Visst, i slutändan är det jag som presterat, men hade jag inte haft föräldrar som värderar utbildning, hamnat i en bra grundskola eller haft den turen att jag sökte jobb på ett ställe där två personer precis sagt upp sig så hade allting med stor sannolikhet sett annorlunda ut. Nu är dessa saker förmodligen inte några som entreprenörsälskande bloggare skulle definiera som "framgång", men jag tror att det är ganska allmängiltigt att huruvida man uppnår de mål man satt upp eller ej till stor del är beroende av omgivning, omständigheter och så vidare. Vilka mål man över huvud taget sätter upp också, för den delen.
Att uppmuntra och peppa enskilda individer är en sak, att låta påskina att det bara är deras brist på engagemang som orsakat deras mindre lyckade livssituation en helt annan. Givetvis blir ingenting bättre av att man ger upp, men om det inte går vägen trots ihärdiga försök behöver det knappast betyda att man är allmänt slö och inkompetent.
Finns det inte lika många jobb som arbetssökande kommer de inte dyka upp hur mycket positiv energi jag än riktar utåt. Det krävs politik, inte pepptalk.
Med andra ord: Langa lite vanlig, hederlig solidaritet för fan. Jag orkar inte med er.
3. Att jag är pank. Tror jag. Ska logga in på internetbanken nu, när jag hittar dosan som ligger någonstans bland gamla tallrikar, tomma vinflaskor och nektarinkärnor på mitt golv.
Wonderful life, wonderful life, wonderful, wonderful, wonderful life
Inte konstigt att hela gårdagen var en lång nära döden-upplevelse. Känner jag lite spontant.
->bild<-
->bild<-
12.9.10
Alla låtar med "Sunday" i titeln, samtidigt
På sistone har jag varit relativt förskonad från bakfyllans plågor och fungerat som en normal människa, även då jag druckit dagen innan. Men alltså idag. Det är helt hysteriskt. Munnen är ett enda stort sandpapper, mår illa av att dricka vatten, orkar inte borsta tänderna, kan inte tugga tuggummi eftersom det gör för ont i huvudet, darrar som ett asplöv, blir andfådd av att sätta mig upp. Som ett resultat av detta har jag sedan klockan halv elva legat i sängen, svurit och vridit mig i ångestplågor av diffusa minnen från trappan till Debaser medis.
10.9.10
It's always the same, you're jumping someone else's train
Det slog mig i morse när jag gick till jobbet att den promenaden är nästan exakt likadan som den när jag är på väg hem från krogen, fast åt motsatt håll. Samma tid (05.00 (komma-hem-från-krogen tiden varierar väl lite, men på't ungefär)). Samma vingliga gång och trötthet. Samma hunger (prioriterar sömn före mat på morgonen, alla gånger. Är utsvulten efter att ha varit ute, alla gånger). Samma cigarett som jag egentligen inte är sugen på men röker i ett desperat försök att bli lite mer pepp. Samma ångest.
8.9.10
Att rea ut sin själ
Älskar att följa debatter om ungdomsarbetslöshet, i synnerhet när de handlar om att den eventuellt beror på ungdomars bortskämdhet och ovilja att jobba med något annat än typ media.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?
Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.
När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.
Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.
Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.
Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.
Tror jag.
7.9.10
PRETTY TOUGH TO THINK ABOUT THE BEGINNING OF DECEMBER
Alla bara flyttar och jag drar inte ens upp persiennerna. I dag frågade en av mina kollegor vad jag gör på fritiden och jag ba: ...
Just nu lyssnar jag på Hurts (mitt projekt med att hitta nya band som jag kan tänka mig att lyssna på lyckades, älskar dem) och tittar ut över mitt rum. Det är fan helt sanslöst. Bland annat ligger det en tyllkjol på mitt golv. Jag har aldrig använt en tyllkjol. Jag skulle aldrig i mitt liv använda en tyllkjol. Men där ligger den i alla fall.
Lista på annat som ligger på golvet i mitt rum:
- Tomma hårspraysflaskor (2 stycken)
- Mitt omdöme i engelska c (medelmåttigt)
- Några ballonger (jag avskyr smällande ballonger så jag väntar på att de ska pysa ihop av sig själva så jag kan slänga dem)
- En madrass (trots att ingen annan än jag sovit i mitt rum på väldigt länge)
Härom dagen insåg jag att det kommer bli höst och vinter i år också. Minns trafikkaoset i februari i år, och hur folk skapade facebooksidor som hette typ "Nej men SL, blev det vinter - i år IGEN?!?!?" och säkert 20 av mina vänner likeade. Jag gjorde det inte av den enkla anledningen att jag mycket sällan likear sådant som skulle kunna beskrivas som "spexigt", men så här i efterhand kan jag konstatera att en lika vettig anledning att inte finna det roliga i sidan är att jag också glömmer bort att det blir vinter varje år. Varje december äger samma konversationer rum:
- Fan vad kallt det är.
- Ja, men det är bra med snön i alla fall, det blir ju lite ljusare.
- Ja, det är sant, det värsta är inte kylan utan när det blir så jävla mörkt.
Och man ba MEN NEJ, allt med vintern är fan det värsta.
Känslan av svett som rinner längs med ryggen när man sätter sig i en full tunnelbanevagn efter att iförd vinterkläder sprungit för att hinna i tid.
Sekunden när man inser att någon stulit ens halsduk från efterfesten man befinner sig på och nu ska hem från i tio graders kyla.
Synen av en tjugo meter lång kö utanför Marie Laveau när man egentligen inte ens vill in så jävla gärna utan bara gått dit för att man skrev upp sig på listan för säkerhets skull och sedan inte orkat kolla upp något annat.
När väckarklockan ringer när man redan är vaken och tror att det är mitt i natten för att det är SÅ JÄVLA MÖRKT och man är SÅ JÄVLA TRÖTT.
Varje år konstaterar jag att det är konstigt att jag varenda jävla år blir förskräckt över hur olidliga vintermånaderna är, men förmodligen är det ren självbevarelsedrift.
*letar efter den röda tråden*
*hittar den inte*
Just nu lyssnar jag på Hurts (mitt projekt med att hitta nya band som jag kan tänka mig att lyssna på lyckades, älskar dem) och tittar ut över mitt rum. Det är fan helt sanslöst. Bland annat ligger det en tyllkjol på mitt golv. Jag har aldrig använt en tyllkjol. Jag skulle aldrig i mitt liv använda en tyllkjol. Men där ligger den i alla fall.
Lista på annat som ligger på golvet i mitt rum:
- Tomma hårspraysflaskor (2 stycken)
- Mitt omdöme i engelska c (medelmåttigt)
- Några ballonger (jag avskyr smällande ballonger så jag väntar på att de ska pysa ihop av sig själva så jag kan slänga dem)
- En madrass (trots att ingen annan än jag sovit i mitt rum på väldigt länge)
Härom dagen insåg jag att det kommer bli höst och vinter i år också. Minns trafikkaoset i februari i år, och hur folk skapade facebooksidor som hette typ "Nej men SL, blev det vinter - i år IGEN?!?!?" och säkert 20 av mina vänner likeade. Jag gjorde det inte av den enkla anledningen att jag mycket sällan likear sådant som skulle kunna beskrivas som "spexigt", men så här i efterhand kan jag konstatera att en lika vettig anledning att inte finna det roliga i sidan är att jag också glömmer bort att det blir vinter varje år. Varje december äger samma konversationer rum:
- Fan vad kallt det är.
- Ja, men det är bra med snön i alla fall, det blir ju lite ljusare.
- Ja, det är sant, det värsta är inte kylan utan när det blir så jävla mörkt.
Och man ba MEN NEJ, allt med vintern är fan det värsta.
Känslan av svett som rinner längs med ryggen när man sätter sig i en full tunnelbanevagn efter att iförd vinterkläder sprungit för att hinna i tid.
Sekunden när man inser att någon stulit ens halsduk från efterfesten man befinner sig på och nu ska hem från i tio graders kyla.
Synen av en tjugo meter lång kö utanför Marie Laveau när man egentligen inte ens vill in så jävla gärna utan bara gått dit för att man skrev upp sig på listan för säkerhets skull och sedan inte orkat kolla upp något annat.
När väckarklockan ringer när man redan är vaken och tror att det är mitt i natten för att det är SÅ JÄVLA MÖRKT och man är SÅ JÄVLA TRÖTT.
Varje år konstaterar jag att det är konstigt att jag varenda jävla år blir förskräckt över hur olidliga vintermånaderna är, men förmodligen är det ren självbevarelsedrift.
*letar efter den röda tråden*
*hittar den inte*
29.8.10
Someone send a runner through the weather that I'm under for the feeling that I lost today
Skön grej: Billigt rödvin i gräset utanför sommarens sista festival.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
26.8.10
Då ska Andreas på 118100 ha tack!
24/8 ca 22.30:
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
XOXO "Jenny"
Mitt i Bromma har nu publicerat en artikel om "Pistolmannen". Den består av dels av en intervju med de andra förövaren hotade, och dels en lös återberättelse av vad "Jenny" upplevde.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
23.8.10
Hair of the dog (typ, kom inte på något relevant låtcitat)
Det finns alltid en risk med att uppmärksamma saker som i ens eget tycke inte borde vara något att tala om över huvud taget. Allt som oftast ter det sig mycket paradoxalt, av uppenbara skäl. Dock finns det alltid människor som är mer än villiga att big deala saker åt en, och då är det berättigat att ta upp dem, även om poängen närmast är "det här vill jag egentligen inte behöva diskutera".
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
17.8.10
Cause all i wanna do is...
I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
12.8.10
27.7.10
9.7.10
.. men jag har i alla fall hittat cashen
Lista på saker som är karaktärsdanande:
1. Börja jobba 5.30 fem dagar i veckan.
2. Bli pistolhotad.
3. Ha mindre än en vecka ledigt på en hel sommar.
4. Ha en enda sak inplanerad på en hel sommar (till exempel en festival som pågår under den knappa veckans ledighet).
5. Vara tvungen att infinna sig på rättegång precis mitt i den knappa veckans ledighet.
6. Ha grava sömssvårigheter som innefattar bland annat hallucinationer i halvvaket tillstånd, känslor av att ens bröstkorg sprängs samt förvirring och svårigheter att lokalisera sig själv.
Bara en random lista, alltså.
1. Börja jobba 5.30 fem dagar i veckan.
2. Bli pistolhotad.
3. Ha mindre än en vecka ledigt på en hel sommar.
4. Ha en enda sak inplanerad på en hel sommar (till exempel en festival som pågår under den knappa veckans ledighet).
5. Vara tvungen att infinna sig på rättegång precis mitt i den knappa veckans ledighet.
6. Ha grava sömssvårigheter som innefattar bland annat hallucinationer i halvvaket tillstånd, känslor av att ens bröstkorg sprängs samt förvirring och svårigheter att lokalisera sig själv.
Bara en random lista, alltså.
8.7.10
Lite "man lever bara en gång, och tacka fan för det"
Det här är det mest värdelösa jag någonsin varit med om. Vad fan har det med mig att göra att vissa människor knarkar, hotar, innehar vapen och fan vet allt? "Ingenting" vore det enda logiska svaret, men så står jag där med ett brev innehållande några namn och orden "grovt olaga hot m.m" i fet stil, en order om att infinna mig för redogörelser den tjugotredje juli och cirka 25 obesvarade frågor (VAR DET EN RIKTIG PISTOL FÖRIHELVETE?!?!?!?) och det har i högsta grad någonting med mig att göra.
Det slumpartade i det hela kanske borde få allt att kännas lite bättre, men den totala meningslösheten är så fruktansvärt sorglig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
*skitliv4real*
Det slumpartade i det hela kanske borde få allt att kännas lite bättre, men den totala meningslösheten är så fruktansvärt sorglig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
*skitliv4real*
30.6.10
Accuracy
Min närmast osunda fascination för Magdalena Ribbings etikettspalt ger mig ständigt nya bryderier kring den mänskliga naturen. En av dem är hur den verklighet som flertalet människor uppenbarligen bemöter varje dag skiljer sig så brutalt från min att jag nästan börjar misstänka att mitt liv är en enda stor hallucination. Folk verkar ju dagligen uppleva att människor gör saker så vansinniga att jag skulle bli alldeles uppspelt av sensationslystnad om jag bevittnade dem en endaste gång.
Nog för att jag är en ouppmärksam människa, jag vet till exempel inte hur många gånger någon jag varit med på stan eller någon annan stans sagt typ "såg du, där var ju!!!!11" och jag har ba "va, lol, nej, var?" trots att celebriteten befunnits sig mitt framför näsan på mig. Men ändå. Om alla unga tjejer i allmänhet gick omkring och visade fittan som följd av alldeles för korta kjolar tycker jag att jag borde noterat det. Eller om ammande mammor i regel slängde upp sina mjölkstinna bröst på borden på fullsatta restauranger. Eller för att inte tala om alla de spottande, skrikande och våldsamma ungdomar jag dagligen rimligtvis borde observera i kollektivtrafiken.
För precis så diskuteras det i hyfs och stil-spalten. Någon ställer en fråga om, exempelvis, huruvida det är korrekt att amma på krogen, och får svaret att sker det bara diskret och lite undanskymt så är det okej. Och folk blir galna. Hävdar att FY FAN VAD DET ÄR ÄCKLIGT MED ALLA DESSA JÄVLA MAMMOR SOM VISAR TUTTARNA FÖR ALLA INOM EN MILS RADIE. Och jag försöker komma på en enda gång jag upplevt en situation där någon som ammat exponerat sina privata delar som för att jävlas. Och jag failar.
Någon ställer en fråga om huruvida det är korrekt att ha korta kjolar som räcker asset, och inte mycket mer, och får svaret att det bör undvikas men är mode idag. Och folk flippar. Menar att FY FAN VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLA DESSA BRUDAR SOM FLASHAR SKREVET FÖR HELA VÄRLDEN. Och jag försöker komma på ett tillfälle där någon visat trosorna så överjävligt mycket att det varit omöjligt att undgå dem. Och jag failar.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att alla som beter sig illa gör det på pin kiv. Att uppsåtet kanske inte alltid är att ställa till med elände verkar inte slå alla. Jag säger inte att alla bara vill väl och att idioten som slänger skräp på tunnelbanan inte vet att det är fel. Däremot vågar jag påstå att de flesta nog försöker bete sig hyfsat, men kanske inte alltid lyckas. Och jag menar att de flesta situationer är betydligt med sansade än vad hysterikorna i Ribbings spalt försöker påskina. Men mest av allt undrar jag vad det är för jävla mening med att diskutera hyfs och vett om utgångspunkten är att alla som beter sig det minsta inkorrekt är obotligt dumma i huvudet och att detta inte ska ses på med förlåtande ögon, någonsin.
Fast nu säger jag också att folk är dumma i huvudet. Fast jag överdriver åtminstone inte. Inte så mycket, i alla fall.
Nog för att jag är en ouppmärksam människa, jag vet till exempel inte hur många gånger någon jag varit med på stan eller någon annan stans sagt typ "såg du, där var ju
För precis så diskuteras det i hyfs och stil-spalten. Någon ställer en fråga om, exempelvis, huruvida det är korrekt att amma på krogen, och får svaret att sker det bara diskret och lite undanskymt så är det okej. Och folk blir galna. Hävdar att FY FAN VAD DET ÄR ÄCKLIGT MED ALLA DESSA JÄVLA MAMMOR SOM VISAR TUTTARNA FÖR ALLA INOM EN MILS RADIE. Och jag försöker komma på en enda gång jag upplevt en situation där någon som ammat exponerat sina privata delar som för att jävlas. Och jag failar.
Någon ställer en fråga om huruvida det är korrekt att ha korta kjolar som räcker asset, och inte mycket mer, och får svaret att det bör undvikas men är mode idag. Och folk flippar. Menar att FY FAN VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLA DESSA BRUDAR SOM FLASHAR SKREVET FÖR HELA VÄRLDEN. Och jag försöker komma på ett tillfälle där någon visat trosorna så överjävligt mycket att det varit omöjligt att undgå dem. Och jag failar.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att alla som beter sig illa gör det på pin kiv. Att uppsåtet kanske inte alltid är att ställa till med elände verkar inte slå alla. Jag säger inte att alla bara vill väl och att idioten som slänger skräp på tunnelbanan inte vet att det är fel. Däremot vågar jag påstå att de flesta nog försöker bete sig hyfsat, men kanske inte alltid lyckas. Och jag menar att de flesta situationer är betydligt med sansade än vad hysterikorna i Ribbings spalt försöker påskina. Men mest av allt undrar jag vad det är för jävla mening med att diskutera hyfs och vett om utgångspunkten är att alla som beter sig det minsta inkorrekt är obotligt dumma i huvudet och att detta inte ska ses på med förlåtande ögon, någonsin.
Fast nu säger jag också att folk är dumma i huvudet. Fast jag överdriver åtminstone inte. Inte så mycket, i alla fall.
21.6.10
Man ba: Medeltiden ringde och ville ha sin syn på skuld tillbaka
De säger att definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen, och förvänta sig olika resultat, och ändå fortsätter jag beblanda mig med det som kallas verkligheten och dess invånare och förvånas varje gång jag känner att det enda raka vore att gräva ner sig i en grop med en sjuttis och en trave cyniska böcker om döden.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
En blå måndag
Jomen här sitter jag och äter bröllopschoklad (hade äntligen tryckt i mig den jag fick i studentpresent när jag fick en ny av den SJ-anställda jag köpte tågbiljetter och blev så fnissig att jag misslyckades med att säga "nej tack" eller "FUCK YOU") och väntar på att en eins zwei polizei ska komma och hälsa på och komplettera min anmälan mot han som pistolhotade mig lite random på tunnelbaneperrongen i Alvik i fredags. Känner att I could die and I wouldn't mind, på det dåliga sättet.
20.6.10
En dyster söndag
"Fan Ella, jag fattar inte hur vi kan vara omringade av så många efterblivna, dumma och konstiga människor. Vi är ju asvärda."
18.6.10
Öppet brev till alla Sveriges banker, SJ, livet och mina gener: Ni är fittor. Allihopa.
22.00-04.20 Antingen får jag hallucinationer av min allergimedicin, eller så har jag blivit galen på riktigt. Hela natten vaknade jag cirka var tionde minut av mardrömmar, låg några minuter och hörde saker som inte fanns, öppnade ögonen för att vakna ordentligt och sluta inbilla mig vansinnigheter, tyckte att föremål i mitt rum rörde sig, somnade om, vaknade efter tio minuter av mardrömmar, och så vidare.
06.00-09.20 Kortläsaren fungerade inte på jobbet. Hela systemet låg nere på asmånga affärer i Stockholm. Efter att ha sagt HAR DU KONTANTER? DET FUNGERAR INTE ATT BETALA MED KORT 94208592452 gånger och fått typ AHMEN SKOJAR DU, HUR SKA JAG TA MIG TILL JOBBET DÅ NÄR JAG INTE KAN KÖPA ETT SL-KORT?!?!?!? till svar 94208592452 gånger (utan att svara JO FÖR DET ÄR JU MITT FEL ATT TYP ALLA BANKER I SVERIGE KAJKAT IHOP JUST INNAN DITT VIKTIGA MÖTE FITTAFANHELVETEDÖDEN666) var mitt arbetspass slut och min kollega tog över. När han hade jobbat i fem minuter började kortläsarhelvetet fungera igen.
10.30-11.00 Synundersökning. Jag är astigmatisk.
12.00-13.00 Allmänt mens och ingen mat hemma.
13.00-16.00 Åska. Ba heido Trädgården och episkt liv (då jag de senaste veckorna hängt uteslutande på utomhusklubbar får jag akut klaustrofobi av bara tanken på att inta min fredagsöl på typ Marrelarre eller Wollmars och på Sommar! som annars har tak och grejer huserar typ världens keffaste klubb i kväll).
16.00 - 17.00 "Ett tekniskt problem uppstod" när jag skulle boka tågbiljett till midsommaräventyret. Försökte med pappas visakort. Pappa uppger fel kontrollkod 3 gånger. Ella har fortfarande ingen tågbiljett.
17.00. - Nästan sol. Kanske ändå. Kanske blir livet fint till slut.
06.00-09.20 Kortläsaren fungerade inte på jobbet. Hela systemet låg nere på asmånga affärer i Stockholm. Efter att ha sagt HAR DU KONTANTER? DET FUNGERAR INTE ATT BETALA MED KORT 94208592452 gånger och fått typ AHMEN SKOJAR DU, HUR SKA JAG TA MIG TILL JOBBET DÅ NÄR JAG INTE KAN KÖPA ETT SL-KORT?!?!?!? till svar 94208592452 gånger (utan att svara JO FÖR DET ÄR JU MITT FEL ATT TYP ALLA BANKER I SVERIGE KAJKAT IHOP JUST INNAN DITT VIKTIGA MÖTE FITTAFANHELVETEDÖDEN666) var mitt arbetspass slut och min kollega tog över. När han hade jobbat i fem minuter började kortläsarhelvetet fungera igen.
10.30-11.00 Synundersökning. Jag är astigmatisk.
12.00-13.00 Allmänt mens och ingen mat hemma.
13.00-16.00 Åska. Ba heido Trädgården och episkt liv (då jag de senaste veckorna hängt uteslutande på utomhusklubbar får jag akut klaustrofobi av bara tanken på att inta min fredagsöl på typ Marrelarre eller Wollmars och på Sommar! som annars har tak och grejer huserar typ världens keffaste klubb i kväll).
16.00 - 17.00 "Ett tekniskt problem uppstod" när jag skulle boka tågbiljett till midsommaräventyret. Försökte med pappas visakort. Pappa uppger fel kontrollkod 3 gånger. Ella har fortfarande ingen tågbiljett.
17.00. - Nästan sol. Kanske ändå. Kanske blir livet fint till slut.
9.6.10
In the real world, how will it be?
I går var en av de roligaste dagarna i mitt liv, på riktigt.
I dag tycker jag att den här låten BESKRIVER EXAKT ALLTING, och det är nog inte ett bra tecken.
I dag tycker jag att den här låten BESKRIVER EXAKT ALLTING, och det är nog inte ett bra tecken.
2.6.10
100. Och jag är skräckslagen
I dag gjorde jag mitt sista skolarbete i gymnasiet. Vilket ämne det kommer handla om nästa gång jag pluggar har jag i nuläget ingen aning om.
Min chef ringde nyss och vi pratade arbetstider. Han sa att "nu vill jag inte höra om mer ledighet på ett bra tag framöver" apropå att jag inte ska jobba på min student, dagen efter, fredagen innan midsommar eller måndagen efter midsommar. Jag kommer på mig själv med att tänka MEH VADÅ, DET ÄR JU SOMMAR, OFTA INTE JAG SKA FÅ LEDIGT FÖR ATT TYP ÅKA PÅ FESTIVAL?!?!?! Sedan insåg jag att jag är vuxen. Jag har ett jobb som det faktiskt är meningen att jag ska stanna på ett tag. Ett jobb där det inte håller att ringa tio minuter innan mitt pass börjar och säga något svävande om migrän och sedan gå ut och supa. Där det liksom blir problem om jag gör dum-i-huvudet-grejer såsom att festa till två timmar innan jag börjar. Där någon faktiskt bryr sig om vad jag presterar.
Visst, det är väl ungefär det här jag har längtat efter, men fysatanihelvetesjävlakukskit vad läskigt det är.
Min chef ringde nyss och vi pratade arbetstider. Han sa att "nu vill jag inte höra om mer ledighet på ett bra tag framöver" apropå att jag inte ska jobba på min student, dagen efter, fredagen innan midsommar eller måndagen efter midsommar. Jag kommer på mig själv med att tänka MEH VADÅ, DET ÄR JU SOMMAR, OFTA INTE JAG SKA FÅ LEDIGT FÖR ATT TYP ÅKA PÅ FESTIVAL?!?!?! Sedan insåg jag att jag är vuxen. Jag har ett jobb som det faktiskt är meningen att jag ska stanna på ett tag. Ett jobb där det inte håller att ringa tio minuter innan mitt pass börjar och säga något svävande om migrän och sedan gå ut och supa. Där det liksom blir problem om jag gör dum-i-huvudet-grejer såsom att festa till två timmar innan jag börjar. Där någon faktiskt bryr sig om vad jag presterar.
Visst, det är väl ungefär det här jag har längtat efter, men fysatanihelvetesjävlakukskit vad läskigt det är.
30.5.10
99. Frisyr/förfest/efterfest/livet
Superkort och superblont. Gillare.
I Lollos hiss.
Sista ciggen togs på berget utanför Anton klockan 05.00 till tonerna av Lady Gaga.
Visdomsord på Marrelarre.
Äh, jag borde inte ens försöka fota.
26.5.10
25.5.10
98. REMEMBER ME THE WAY I USED TO BE. PART 98092
Ibland tror jag att jag är lite överdramatisk. Jag romantiserar gångna tider och vem jag var förut, trots att jag gör precis samma saker och är precis likadan nu. Nu har denna mindre smickrande sida av mig själv helt klart passerat en gräns.
Jag har jobbat tre dagar, varav två i rad. Och jag känner redan att min ljuva ungdom är slut och att jag har blivit tråkig och töntig. Jag tänker att I FÖRRA VECKAN var jag ju så jävla snygg och gjorde roliga och spontana saker, och nu får jag inte ens ha nagellack. Det är helt galet hur jag upplever att hela min identitet stulits ifrån mig för att jag är tvungen att ha "diskret make up" i stället för gotharsminkning och måste gå upp klockan 04.30 i stället för när jag känner att jag orkar ta mig till skolan. Och det är ju inte direkt så att jag gjorde skithäftiga och värda grejer innan alla möjligheter till spontanöl försvann. Jag hängde väl typ på Kingstown eller var på någon rutten skiva, men ändå så känns det som att det var min storhetstid som nu är fucking over.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Kanske ville jag komma till att jag förtvivlat försöker hålla kvar vid någon sorts yttre värdighet och har klippt och färgat håret skitsnyggt (är blondare och mer Robyn-lik än någonsin), men jag har inte fotat det.
P.s. Jag jobbar inte ens på helger.
P.s.2. Jag är fan dum i huvudet.
Jag har jobbat tre dagar, varav två i rad. Och jag känner redan att min ljuva ungdom är slut och att jag har blivit tråkig och töntig. Jag tänker att I FÖRRA VECKAN var jag ju så jävla snygg och gjorde roliga och spontana saker, och nu får jag inte ens ha nagellack. Det är helt galet hur jag upplever att hela min identitet stulits ifrån mig för att jag är tvungen att ha "diskret make up" i stället för gotharsminkning och måste gå upp klockan 04.30 i stället för när jag känner att jag orkar ta mig till skolan. Och det är ju inte direkt så att jag gjorde skithäftiga och värda grejer innan alla möjligheter till spontanöl försvann. Jag hängde väl typ på Kingstown eller var på någon rutten skiva, men ändå så känns det som att det var min storhetstid som nu är fucking over.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Kanske ville jag komma till att jag förtvivlat försöker hålla kvar vid någon sorts yttre värdighet och har klippt och färgat håret skitsnyggt (är blondare och mer Robyn-lik än någonsin), men jag har inte fotat det.
P.s. Jag jobbar inte ens på helger.
P.s.2. Jag är fan dum i huvudet.
97. Slits tradition
Eftersom jag tar studenten om två veckor befinner jag mig mitt uppe i en period där traditioner och konventioner spelar en central roll. Jag förväntas införskaffa en studentmössa för minst fyrahundra kronor, en studentklänning och gärna ett par skor till detta. Om fjorton dagar ska jag tycka att det är roligt med ett plakat prytt med en bild på mig som bebis och typ lite svenska flaggor. I en månad nu har jag spenderat pengar på studentskivor där Magnus Uggla spelats och det enda roliga har varit min onykterhet och mitt sällskap (missuppfatta inte nu, jag har haft vissa asbra skivkvällar, men skivor som koncept är fan inte vettigt någonstans).
De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.
Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.
Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.
Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.
De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.
Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.
Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.
Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.
20.5.10
95. Money, success, fame, glamour
Skulle vara lite vårfräsch och städad inför min första arbetsdag (börjar för övrigt 05.30 *dör*) och ta bort nagellacket jag målade på för sisådär 2-3 veckor sedan. Det slutade med att jag spillde olja över halva mig när jag rotade runt efter enlitersflaskan aceton från Biltema i garaget.
P.s. Förra gången jag skulle ta bort nagellack försökte jag med lacknafta.
P.s.2. Det fungerade inte.
P.s. Förra gången jag skulle ta bort nagellack försökte jag med lacknafta.
P.s.2. Det fungerade inte.
17.5.10
94. "Vill du ha det som i sovjet eller?" "nä" så vill man det ;P;PpPpp
Redan när jag såg SVD:s löpsedel i dag blev jag lite fnissig. "KÖNSROLLER KAN FÖRSTÄRKAS I SKOLAN" stod det och jag kände att NO SHIT, SHERLOCK sällan varit en så adekvat kommentar.
Kollade upp artikeln på hemsidan, såg att den har över 300 kommentarer, tog ett djupt andetag och läste några stycken.
Parallellt med detta skriver jag ett argumenterande tal om att halva jordens befolkning borde elimineras för att rädda vår stackars planet från att gå under. Ämnesvalet grundar sig i att jag vill experimentera med att förespråka vansinniga saker på ett övertygande sätt, men fan, jag känner mer och mer att det kanske inte är en så dum idé ändå.
Kollade upp artikeln på hemsidan, såg att den har över 300 kommentarer, tog ett djupt andetag och läste några stycken.
Parallellt med detta skriver jag ett argumenterande tal om att halva jordens befolkning borde elimineras för att rädda vår stackars planet från att gå under. Ämnesvalet grundar sig i att jag vill experimentera med att förespråka vansinniga saker på ett övertygande sätt, men fan, jag känner mer och mer att det kanske inte är en så dum idé ändå.
16.5.10
93. Plus my only natural talent's wasted..
Jag tvättade inte alls håret, men jag fick ett jobb. Så nu har jag två deltidstjänster, en inom hemtjänsten och en på Pressbyrån. Om det inte vore för den massiva ångesten som en veckas alkoholförtäring medför skulle jag nog vara väldigt glad just nu.
Projekt Tillskärpning påbörjas nu. Så måste det bli.
Projekt Tillskärpning påbörjas nu. Så måste det bli.
92. I want to use, i want to use that power
I går langade jag en magnifik avslutning på en mycket dekadent vecka genom att spy på Tjärhovsgatan cirka klockan tjugotvå. Nu ska jag tvätta håret (stor händelse i mitt liv), lyssna på Pat's Trick med Helium några gånger, dricka lite kaffe och sedan är det fanimej nystart. Det här duger inte.
15.5.10
91. Välkommen till världens sämsta blogg/FUCK THE SYSTEM!
Jag rör mig mellan ytterligheter på ett mycket fånigt och pubertalt vis dessa dagar. I natt satt jag på tunnelbanan och gnisslade tänder av ångest över att ALLT ÄR SÅ HEMSKT och konstaterade ungefär att jag kan gå i hur jävla mycket KBT som helst, hitta mig själv och försöka förändra min negativa inställning till typ allt, men i slutändan spelar det ingen roll för det är inte mig det är fel på, det är allt runt omkring som är så _fucking_sämst_.
Även om jag nu, ett halvt dygn senare förstår poängen i resonemanget så känns det helt klart överdrivet. Allt är fan asfint, värt och episkt och jag vill bara ge mig själv ett fett MVG i Roligt Liv 100p.
Jag är för gammal för humörsvängningar. Pallante.
Även om jag nu, ett halvt dygn senare förstår poängen i resonemanget så känns det helt klart överdrivet. Allt är fan asfint, värt och episkt och jag vill bara ge mig själv ett fett MVG i Roligt Liv 100p.
Jag är för gammal för humörsvängningar. Pallante.
12.5.10
90. Six is not a pretty number
Ska på skiva med tema -ist/-ism. Kör på en mycket fri tolkning av satanist. Resultat: Jag ser ut som vanligt fast typ lite snyggare. Jag är så jävla fulalternativ i hjärtat.
11.5.10
9.5.10
87. Ttttwenty four hour osv
I går när jag stod vid Fridhemsplans tunnelbanestation kom en man fram till mig och sa "kan vi bara komma överens om att blondiner inte alls har roligare än andra?" Sedan pekade han på mitt hår och gick därifrån. Jag vet inte om han hade rätt, jag har aldrig haft någon annan hårfärg, men jag har jävligt roligt dessa dagar. Det är gratis tequila, stundande cashflow och konversationer av typen
- Fan vad jobbigt att det är torsdag, då måste jag låta bli att festa en hel dag.
- Nej då, det är gratisfest på Topshop ikväll.
Konstaterade i går att det är tur att jag har vänner som fotar, annars skulle den här perioden av mitt liv falla i glömska illa kvickt.
Virags skiva. En överförfriskad överklassherre köpte en biljett för en tusenlapp (alltså inte två femhundringar, utan en fucking TUSENLAPP). Sedan dröjde det inte länge innan vi också var överförfriskade.
Innan Hybris i fredags. Var så hård att jag var tvungen att ta en bild på mig själv med blixt. För att kompensera liksom.
Lovisas skiva.
- Fan vad jobbigt att det är torsdag, då måste jag låta bli att festa en hel dag.
- Nej då, det är gratisfest på Topshop ikväll.
Konstaterade i går att det är tur att jag har vänner som fotar, annars skulle den här perioden av mitt liv falla i glömska illa kvickt.
Virags skiva. En överförfriskad överklassherre köpte en biljett för en tusenlapp (alltså inte två femhundringar, utan en fucking TUSENLAPP). Sedan dröjde det inte länge innan vi också var överförfriskade.
Innan Hybris i fredags. Var så hård att jag var tvungen att ta en bild på mig själv med blixt. För att kompensera liksom.
Lovisas skiva.
7.5.10
3.5.10
85. Att lämna fucking allt på dansgolvet
Dagen har ägnats åt ett fördjupningsarbete om marxismen, men allt jag kommit fram till är följande:
1. Topp tre-listan över jobbiga saker att inte ha hemma lyder: 1. Kaffe. 2. Nässpray. 3. Bomullsrondeller.
2. En vacker dag ska jag trycka en bok av alla mina hemliga blogginlägg samt mina och vissa personers (läs: Klaras) facebookkonversationer och döpa den till "Till alla som haft oturen att lära känna mig".
1. Topp tre-listan över jobbiga saker att inte ha hemma lyder: 1. Kaffe. 2. Nässpray. 3. Bomullsrondeller.
2. En vacker dag ska jag trycka en bok av alla mina hemliga blogginlägg samt mina och vissa personers (läs: Klaras) facebookkonversationer och döpa den till "Till alla som haft oturen att lära känna mig".
84. 666
Någon gång för kanske två-tre år sedan nåddes jag av insikten att sex kanske inte behöver vara världens största grej och att det inte nödvändigtvis är helt väsensskilt från alla andra sociala företeelser. Från att ha blivit matad av information som tydde på att sex är det mest spännande som finns och alltid måste betyda något så började jag öppna mig mer för tanken på att sex är mer eller mindre som vilken fysisk aktivitet som helst (att omsätta tanken i praktik har det varit lite sämre med, tror att jag är typiskt monogam i förhållanden).
Nu när jag kommit över den första aha-upplevelsen av att det kanske inte är alldeles nödvändigt att i detalj minnas dagen ens oskuld togs och att KK-relationer faktiskt kan fungera utan att någon blir heartbroken känns frågan emellertid hemskt komplicerad, och min tidigare attityd av "ahmen sex kan väl vara som att typ.. dricka kaffe tillsammans?" mindre och mindre klockren. Jag tror fortfarande definitivt inte att någon tjänar på att sex placeras på en piedestal och framställs som helt omöjligt att jämföra med något annat eftersom det lätt leder till onödig ångest. Ett mindre lyckat ligg med en trist person borde kunna betraktas som just ett mindre lyckat ligg med en trist person, och inte jordens undergång och det vore fint om det slutade läggas någon värdering i hur stort antal sexpartners en haft, eller på vilket sätt en har sex. Men samtidigt särskiljer jag sex* från andra aktiviteter när det gäller hur pass fundamentalt jag tycker respekt är i relationerna.
Givetvis är det alltid önskvärt att behandla varandra väl, oavsett vilka aktiviteter som en ägnat sig åt tillsammans innan, men någonstans tycker jag att det är fan så mycket värre att vara dryg mot någon en haft sex med. Typ: Att inte hälsa på en bekant som en varit och fikat med om en träffar denne på krogen är förvisso otrevligt och fånigt, men kanske inte direkt respektlöst. Att ignorera en bekant som en haft sex med är däremot att uppvisa en ganska rejäl avsaknad av hänsyn. Nu inte sagt att det inte finns tillfällen det är ännu mer efterblivet att inte låtsas om en person, jag syftar på just bekanta, dvs inte personer som en haft någon djupare relation med.
Jag vill gärna kunna vara helt sexliberal (eller "sexpositiv") och inte hålla sex "heligt" what so ever, men det håller inte riktigt. Även om jag själv inte direkt kopplar ihop sex och känslor så kan jag inte utgå ifrån att fallet är detsamma för alla andra. Nu är det ju skillnad på sex och sex (fyllesex med random människa på random efterfest är inte riktigt samma sak som att regelbundet ha sex med någon som en även träffar i andra sammanhang, exempelvis) men det känns vettigt att ha som en grundprincip att vara lite uppmärksam på den andra partens (eller de andra parternas) reaktioner och känslor efteråt. Att ha sex med någon och allt vad det innebär är (VARNING FÖR KLYSCHA) trots allt att blotta sig, både rent fysiskt och i många fall även psykiskt. Att uppleva sex som way more betydelsefullt än det mesta annat behöver inte grunda sig i moralism och superkonservativ sexualsyn, utan handlar förmodligen oftast om att den situationen är utelämnande. Det är liksom svårare att kontrollera hur en framstår i en sexuell situation än på en påklädd fikadejt. Eftersom (penetrerings)sex också kan få konsekvenser som är något mer seriösa än de flesta följder som gemensamt lattedrickande kan få bör det också finnas ett visst mått av tillit med i sexet. Med andra ord tycker jag inte det är helt orimligt att tillskriva sex lite större betydelse än många andra aktiviteter.
Märk väl att jag inte på något sätt tror att sex alltid involverar kärlek eller ens uppskattning utöver det vanliga, och jag är absolut inte av åsikten att sex medför ett indirekt löfte om något mer, jag tycker bara inte att det är vettigt att låtsas som att enda anledningen till att folk big dealar sex är att de är konservativa, moralpanikande kristdemokrater. Det är så väldigt lätt att peka på att dagens sexualsyn är alldeles för stram och måla upp motsatsförhållandet som det önskvärda. I synnerhet debatter om prostitution och porr polariseras lätt och de enda alternativ som presenteras är sexualfientlig moralism eller frisläppt sexualliberalism (kommer säkert återkomma till den grejen någon annan gång).
Jag tror på en avslappnad sexualsyn utan dömande samt att det är vettigt att plocka ner sex från den där piedestalen och acceptera att alla inte vill lägga någon annan betydelse i sex än att det är skönt och nice. Men acceptansen måste finnas från båda håll och därmed måste hänsyn tas även till de för vilka sex är något personligt och betydelsefullt.
P.s. Alla är lika mycket värda. D.s.
* Med "sex" menar jag inte bara kukenifittanpenetrationwoho-sex utan även sådant där som i efterblivna relationsspalter oftast benämns som "förspel".
Nu när jag kommit över den första aha-upplevelsen av att det kanske inte är alldeles nödvändigt att i detalj minnas dagen ens oskuld togs och att KK-relationer faktiskt kan fungera utan att någon blir heartbroken känns frågan emellertid hemskt komplicerad, och min tidigare attityd av "ahmen sex kan väl vara som att typ.. dricka kaffe tillsammans?" mindre och mindre klockren. Jag tror fortfarande definitivt inte att någon tjänar på att sex placeras på en piedestal och framställs som helt omöjligt att jämföra med något annat eftersom det lätt leder till onödig ångest. Ett mindre lyckat ligg med en trist person borde kunna betraktas som just ett mindre lyckat ligg med en trist person, och inte jordens undergång och det vore fint om det slutade läggas någon värdering i hur stort antal sexpartners en haft, eller på vilket sätt en har sex. Men samtidigt särskiljer jag sex* från andra aktiviteter när det gäller hur pass fundamentalt jag tycker respekt är i relationerna.
Givetvis är det alltid önskvärt att behandla varandra väl, oavsett vilka aktiviteter som en ägnat sig åt tillsammans innan, men någonstans tycker jag att det är fan så mycket värre att vara dryg mot någon en haft sex med. Typ: Att inte hälsa på en bekant som en varit och fikat med om en träffar denne på krogen är förvisso otrevligt och fånigt, men kanske inte direkt respektlöst. Att ignorera en bekant som en haft sex med är däremot att uppvisa en ganska rejäl avsaknad av hänsyn. Nu inte sagt att det inte finns tillfällen det är ännu mer efterblivet att inte låtsas om en person, jag syftar på just bekanta, dvs inte personer som en haft någon djupare relation med.
Jag vill gärna kunna vara helt sexliberal (eller "sexpositiv") och inte hålla sex "heligt" what so ever, men det håller inte riktigt. Även om jag själv inte direkt kopplar ihop sex och känslor så kan jag inte utgå ifrån att fallet är detsamma för alla andra. Nu är det ju skillnad på sex och sex (fyllesex med random människa på random efterfest är inte riktigt samma sak som att regelbundet ha sex med någon som en även träffar i andra sammanhang, exempelvis) men det känns vettigt att ha som en grundprincip att vara lite uppmärksam på den andra partens (eller de andra parternas) reaktioner och känslor efteråt. Att ha sex med någon och allt vad det innebär är (VARNING FÖR KLYSCHA) trots allt att blotta sig, både rent fysiskt och i många fall även psykiskt. Att uppleva sex som way more betydelsefullt än det mesta annat behöver inte grunda sig i moralism och superkonservativ sexualsyn, utan handlar förmodligen oftast om att den situationen är utelämnande. Det är liksom svårare att kontrollera hur en framstår i en sexuell situation än på en påklädd fikadejt. Eftersom (penetrerings)sex också kan få konsekvenser som är något mer seriösa än de flesta följder som gemensamt lattedrickande kan få bör det också finnas ett visst mått av tillit med i sexet. Med andra ord tycker jag inte det är helt orimligt att tillskriva sex lite större betydelse än många andra aktiviteter.
Märk väl att jag inte på något sätt tror att sex alltid involverar kärlek eller ens uppskattning utöver det vanliga, och jag är absolut inte av åsikten att sex medför ett indirekt löfte om något mer, jag tycker bara inte att det är vettigt att låtsas som att enda anledningen till att folk big dealar sex är att de är konservativa, moralpanikande kristdemokrater. Det är så väldigt lätt att peka på att dagens sexualsyn är alldeles för stram och måla upp motsatsförhållandet som det önskvärda. I synnerhet debatter om prostitution och porr polariseras lätt och de enda alternativ som presenteras är sexualfientlig moralism eller frisläppt sexualliberalism (kommer säkert återkomma till den grejen någon annan gång).
Jag tror på en avslappnad sexualsyn utan dömande samt att det är vettigt att plocka ner sex från den där piedestalen och acceptera att alla inte vill lägga någon annan betydelse i sex än att det är skönt och nice. Men acceptansen måste finnas från båda håll och därmed måste hänsyn tas även till de för vilka sex är något personligt och betydelsefullt.
P.s. Alla är lika mycket värda. D.s.
* Med "sex" menar jag inte bara kukenifittanpenetrationwoho-sex utan även sådant där som i efterblivna relationsspalter oftast benämns som "förspel".
30.4.10
82. Det är inte monarkin som sådan jag vill åt utan kungen personligen
I dag är det valborg, mösspåtagning, min kära mors fyrtiofyraårsdag och vår käre kungs sextiofyraårsdag. Detta firar jag genom att ha extra kladdig kajal, fucka the system och klicka i "not attending" på mösseventet och damma av min allra häftigaste pin. Cause I'm a punkrocker, yes I am.
29.4.10
81. And they say in the end you'll get bitter just like them
Effortpremiären var episk. Jag är inte episk.
Foto: Diana Petersson
Foto: Diana Petersson
27.4.10
80. But don't forget the songs that made you smile
Den här tiden på året blir jag ofta lite vemodigt nostalgisk. Jag vill sitta och minnas forna somrar och tänka på hur bra jag hade det och hur fina mina vänner var osv osv. Detta är möjligtvis lite patetiskt då jag endast är 18 år, inte har upplevt så många värda somrar och umgås med samma fina människor som jag vill tänka tillbaka på fortfarande, men jag kan inte hjälpa att jag kommer ihåg typ sommaren -08 som den gamla goda tiden när jag var ung och naiv och inte hade upplevt någonting än.
Min nostalgi stöter dock ständigt på ett problem (utöver att den är töntig, dårå) och det är att jag inte har någon musik att koppla ihop alla fina minnen med. Jag kan inte typ "åh, när vi var i Dalarna och drack hemmagjort vin ur petflaska och lyssnade på DEN låten" för vi lyssnade på samma The Smiths, Håkan Hellström, The Cure, Joy Division och eurodisco (möjligtvis någon Gentle Touch-låt också innan jag ba NOOOOO INTE GENTLE TOUCH) som vi alltid lyssnat och alltid lyssnar på. Som alla alltid lyssnar på.
Jag antar att mitt grundläggande problem är att jag inte gillar samtida musik något vidare. Självklart finns det undantag och det är inte så att jag har något direkt emot allt som jag inte direkt gillar, jag orkar bara inte lyssna på något halvdant gladindieband, någon pretentiös gitarrkille från Göteborg eller något random svenskt band med ett namn som består av ett substantiv i bestämd form (okej, nu lät jag väldigt negativ för att "inte ha något direkt emot", men saker kan vara förjävla trista utan att för den sakens skull vara dåliga).
Denna brist på intresse för typ alla band som skulle kunna tänkas spela på Emmabodafestivalen (OBS OBS, Uffie är ett undantag!) handlar inte bara om att jag vägrar allting som inte är häftig postpunk, utan minst lika mycket på att jag inte är så insatt och helt enkelt inte har ork att hänga med när det gäller musik.
Nu ska det ske en förändring. Något måste jag rimligtvis kunna hitta som släppt en skiva ganska nyligen och kanske spelar på någon festival i sommar. Sedan ska jag lyssna på det hela sommaren och sedan kommer jag alltid kunna tänka tillbaka på sommaren -10 och ba ÅHHHHHH DEN HÄR LÅTEN MED TYP MASKINEN *NOSTALGIORGASM*
Eller okej, inte just Maskinen, jag nästan hatar ju Maskinen, men något åt det hållet.
Min nostalgi stöter dock ständigt på ett problem (utöver att den är töntig, dårå) och det är att jag inte har någon musik att koppla ihop alla fina minnen med. Jag kan inte typ "åh, när vi var i Dalarna och drack hemmagjort vin ur petflaska och lyssnade på DEN låten" för vi lyssnade på samma The Smiths, Håkan Hellström, The Cure, Joy Division och eurodisco (möjligtvis någon Gentle Touch-låt också innan jag ba NOOOOO INTE GENTLE TOUCH) som vi alltid lyssnat och alltid lyssnar på. Som alla alltid lyssnar på.
Jag antar att mitt grundläggande problem är att jag inte gillar samtida musik något vidare. Självklart finns det undantag och det är inte så att jag har något direkt emot allt som jag inte direkt gillar, jag orkar bara inte lyssna på något halvdant gladindieband, någon pretentiös gitarrkille från Göteborg eller något random svenskt band med ett namn som består av ett substantiv i bestämd form (okej, nu lät jag väldigt negativ för att "inte ha något direkt emot", men saker kan vara förjävla trista utan att för den sakens skull vara dåliga).
Denna brist på intresse för typ alla band som skulle kunna tänkas spela på Emmabodafestivalen (OBS OBS, Uffie är ett undantag!) handlar inte bara om att jag vägrar allting som inte är häftig postpunk, utan minst lika mycket på att jag inte är så insatt och helt enkelt inte har ork att hänga med när det gäller musik.
Nu ska det ske en förändring. Något måste jag rimligtvis kunna hitta som släppt en skiva ganska nyligen och kanske spelar på någon festival i sommar. Sedan ska jag lyssna på det hela sommaren och sedan kommer jag alltid kunna tänka tillbaka på sommaren -10 och ba ÅHHHHHH DEN HÄR LÅTEN MED TYP MASKINEN *NOSTALGIORGASM*
Eller okej, inte just Maskinen, jag nästan hatar ju Maskinen, men något åt det hållet.
26.4.10
79.
Eftersom mina tankar om livet och allt som hör till ligger på nivån "3 5 0 1 2 5 GO!" så har jag inte så hemskt mycket intelligent att skriva. Tills vidare tycker jag alla kan sysselsätta sig med:
1) Att lyssna på program nummer två - OM SEX - av Radio Rapaza. Jag och Klara delar med oss av våra bästa sextips, intervjuar Sandra Dahlén och diverse andra vettiga människor samt försöker reda ut vad begreppet sex egentligen står för och varför diskussioner om ämnet så ofta blir heteronormativa. Puh.
2) Att gå på premiären av klubben EFFORT på Marie Laveau nu på onsdag. Elias and the Wizzkids samt Epelectric spelar live och superduperduktiga Maria och Caroline har anordnat en asbra vintagemodevisning där bland andra jag ska agera modell. Sedan är det ju så klart allmänt tonight I'm not takin' no calls, 'cause I'll be dancin'.->Facebookevent<-
XOXO
1) Att lyssna på program nummer två - OM SEX - av Radio Rapaza. Jag och Klara delar med oss av våra bästa sextips, intervjuar Sandra Dahlén och diverse andra vettiga människor samt försöker reda ut vad begreppet sex egentligen står för och varför diskussioner om ämnet så ofta blir heteronormativa. Puh.
2) Att gå på premiären av klubben EFFORT på Marie Laveau nu på onsdag. Elias and the Wizzkids samt Epelectric spelar live och superduperduktiga Maria och Caroline har anordnat en asbra vintagemodevisning där bland andra jag ska agera modell. Sedan är det ju så klart allmänt tonight I'm not takin' no calls, 'cause I'll be dancin'.->Facebookevent<-
XOXO
25.4.10
I left my head and my heart on the dance floor
Onsdag, torsdag, fredag, lördag: Fest.
I dag: En tio timmars lång mental förberedelse för att plocka bort kaffekopparna från golvet och kanske orka ta mig till Tempo för att köpa en flaska Trocadero.
19.4.10
76. I must fight this sickness, find a cure!
Jag har återigen stalkat mig själv och jag tycker fortfarande att den vänstra bilden är så himla häftig. Den togs med en trasig analog kamera och jag har inte redigerat den över huvud taget. Har liksom till och med Curetishan på mig. Fattante.
16.4.10
75. Peas on earth
Hittade mitt ordvitsiga David and Goliath-linne och blev lite glad. Ville visa det så mycket att jag webcamfotade med hjälp av tårna (min webcam tar bilderna på en gång, inte som PB, alltså) men bildkvaliteten blev så kass att man inte ens ser vad det står, och dessutom är den oläsliga texten spegelvänd *tänkte inte på det*
Det ser i alla fall ut som att jag har lite tits, och det kan ju vara roligt. Omväxling förnöjer, liksom.
Det ser i alla fall ut som att jag har lite tits, och det kan ju vara roligt. Omväxling förnöjer, liksom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
