Cause all i wanna do is...

I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.

Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.

I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.

Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.

Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.

Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.

Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.

Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.

Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".