Insert random omogna svordomar och tråkiga skämt om dumma män

Läste nyss en hätsk twitterdiskussion. Den handlade på ett ungefär om hur feminister får bete sig och hur hård ton man som feminist kan använda mot människor i allmänhet och män i synnerhet utan att förstöra för alla andra som bedriver någon form av jämställdhetskamp. Jag greppade aldrig riktigt hur dispyten började, men den slutade i alla fall med att några uttryckte att vissa "inte borde få kalla sig feminister".

Alltså, det bästa är så klart att alltid vara tålmodig, konstruktiv, mogen och ständigt öppen för att välkomna den som vill till sin mysiga jämlikhetsgemenskap, men att ibland bli så pass less att något spydigt och/eller sarkastiskt slinker igenom bör i mitt tycke inte betraktas som en dödssynd. Att ge utlopp för onyanserad ilska kan vara otroligt skönt, och så länge personen inte tillskriver andra personer samma ilska kan man väl bara låta det passera utan större rabalder, kan jag tycka.

Ett till synes rimligt argument för att frånta andra rätten att etikettera sina åsikter är att alla andra som erkänner sig till samma ideologi kan tvingas stå till svars för dessa personers åsikter, och att det ter sig orättvist. Varför ska jag som aldrig yppat ett ont ord om en enda man behöva bemöta genusnyttläsares anklagelser om rabiat manshatarideologi, liksom. Problemet är bara att man, genom att resonera så, legitimerar feministhatarnas medvetna misstolkningar och förmåga att bortse från kontext. Jag tror, till skillnad från en av de mogna twitterfeministerna, inte alls att medieantifeministerna (för det är dem de handlar om i det här fallet då diskussionen rörde hippa stockholmsfeminister) blir avogt inställda till feminismen genom att läsa arga tweets skrivna i affekt, däremot vet de att utnyttja dem till att gapa ut det motstånd de redan känner. Sedan kan man givetvis tycka att man har en skyldighet att vakta sin tunga för att omöjliggöra sådana fula knep, men jag köper verkligen inte snacket om oupplysta, obildade män som absolut skulle kunna bli aktiva jämställdhetsivrare om bara de där hetsiga, oseriösa feministerna slutade skämta om manshat.

Jag inser att mitt resonemang är ganska tomt. Givetvis vill jag också hålla jämställdhetsdebatten sansad och konstruktiv. Men det är något med vissa feministers präktighet och självgodhet som irriterar mig något fruktansvärt. Öppenheten de utger sig för att förespråka försvinner i samma stund någon som kallar sig feminist är otrevlig, hänger med fel människor, har icke rumsren humor eller rör sig i icke jämställdhetscertifierade "alla är lika mycket värda"-kretsar. Att kritisera dessa egenskaper och beteenden är en (rimlig) sak, att med dem som grund ifrågasätta någons politiska identitet en annan.

Vet ni vad jag tror skrämmer bort folk från feminismen? Att inte känna sig välkommen för att man inte alltid lyckas vara jordens mest moraliskt högstående människa.

EDIT: Det här är med största sannolikhet obegripligt för ungefär alla utom min sambo som hört mig tjata om ämnet hela kvällen, men det får vara så. Gillar att skriva när jag är tjurig.