Att rea ut sin själ

Älskar att följa debatter om ungdomsarbetslöshet, i synnerhet när de handlar om att den eventuellt beror på ungdomars bortskämdhet och ovilja att jobba med något annat än typ media.

Min första spontana tanke när jag följer liberala ALLA KAN LYCKAS BARA DE ANSTRÄNGER SIG-resonemang är: vem fan har pratat om att LYCKAS? Om att BYGGA EN KARRIÄR direkt efter studenten? De flesta vill väl bara stå i någon kassa någon stans, kränga lite hamburgare eller postkodslotter i väntan på bättre tider (det vill säga till man börjar plugga/startar något eget inom det man är duktig på/kommer på vilken bransch man trivs i/whatever)?

Ångestklumpen jag hade i magen när jag sökte jobb berodde aldrig på rädsla för dåliga arbetstider, låg lön eller en oglamourös yrkestitel. Den baserade sig på att jag för att få ett jobb var tvungen att låtsas att jag verkligen BRINNER för bryggkaffe, service eller att moppa golv. Att hela tiden visa upp en bild av att vara positiv, utåtriktad, framåt och på hugget var ganska tärande för mig som person då jag de facto är ganska introvert och inte har någon större ambition att utvecklas inom kundkontakt eller kassaarbete. Egenskaper jag däremot har är att jag har hög arbetsmoral, är ganska bra på att bita ihop och inte har problem med att vara trevlig när det krävs av mig.

När jag fick mitt jobb var det av ren tur, inte för att jag är fantastiskt begåvad, men det funkar fint ändå. Jag jobbar i butik och det går alldeles utmärkt, trots att jag inte är någon Blondinbellatyp. Man behöver inte vara ett under av social begåvning för att klara enklare serviceyrken (inser att jag tjatar mycket om service, men de flesta jobb som går att få utan någon utbildning involverar just det), men ändå framstår det som att man måste vara en ivrig entreprenör för att ens kunna stå i kassan på McDonalds. Klart som fan att unga har ångest när det kommer till jobbsökande och upplever att det inte finns någon plats de skulle passa på.

Jag förstår att arbetsgivare är intresserade av hur den ansökande är som person, men när det väl kommer till kritan är det utförda arbetet det som spelar någon roll. Och det håller inte i en arbetsintervju att säga att du kommer göra det du blir tillsagd på ett korrekt sätt, det måste komma från hjärtat och ligga i din personliga natur att sälja de där mackorna eller ringa de där samtalen om jättebra försäkringar för bara elva kronor i månaden. Att man bara vill ha ett jävla jobb för att kunna göra roliga saker på fritiden eller helt enkelt betala sin hyra duger inte.

Sedan att det svårt att få jobb när det finns fler sökande än platser är en poäng som känns lite väl uppenbar för att påpeka. Det som är intressant är när bilden som målas upp är att ungdomar helt enkelt inte VILL jobba om de inte var en månadslön på femtitusen eller måste gå upp lite tidigt på morgonen.

Problemet ligger inte i att det är hemskt att ha ett jobb som långtråkigt eller halvdåligt betalt. Problemet är att du måste älska det djupt och passionerat och visa upp oändligt personligt engagemang för det.

Tror jag.