Kanske ska lämna valet lite, det finns trots allt så mycket annan ondska här i världen. Exempel på elände och armageddon som inte stavas "Alliansen" eller "Sverigedemokraterna" är texter i hippa tidningar som "analyserar" samtiden. Tänk raljerande över ungdomar som startar facebookgrupper i stället för att demonstrera, tjat om hur människor i dag ser sig själva som varumärken istället för personer och ändlöst ältande över att folk fläker ut sitt privatliv på internet och tror att andra ska vara intresserade.
Vid årsskiftet vågade jag knappt öppna tidningar som på något vis berörde ämnet kultur. Så fort jag bara ville läsa en liten skivrecension eller en schysst klubbguide så var någon där och delade med sig av sina cyniska iakttagelser av en generation som "blev den första där ytan helt och hållet är viktigare än innehållet och som själva kan styra precis över hur de framställs". När alla mediemänniskor hade fått skriva tio nollnolltalsnostalgiska texter var om internetgenerationen (varvat med lite minnen av fyllor utanför Baba Sonic) trodde jag att de kanske skulle ge sig, men icke. Fortfarande trakasseras jag av samma jävla dynga om Facebooks inverkan på våra liv, och ytligheten hos en förtappad generation som tror att de tar ställning när de vattenstämplar sin profilbild med en slogan från någon förening med budskap i stil med "sluta slåss!"
Näst efter de som tror att de är först med att SE IGENOM meningslösheten i informationssamhället är de skribenter som fortfarande tycker det är fasligt kul att driva med hipsterkulturen och klubbvärlden, de som för mig närmast vansinnets avgrund. Visst, nördglasögon, neonfärgade kläder och medelklassigt "normbrytande" är tacksamt att göra sig lustig över, men det räcker nu. Jag vill inte höra ett ord till om folk på Götgatan som tror att de är fashion fast alla ser ut som de, American Apparel-klädda människor utan självinsikt eller Lykke Li-knutsbeprydd elitism.
Med tanke på hur otroligt många som drömmer om att bli journalister så borde i rimlighetens namn tidningar kunna vaska fram några krönikörer med färdigheter utöver att ironisera över grupper (som de själva oftast tillhör) som redan ironiserats in i det oändliga av varenda "edgy" och "skönt cynisk" mediapersonlighet i hela jävla landet. Blir så arg (om ni inte redan märkt det).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
det klockrena är att det finns flertalet människor i min vänskapskrets som vill bli journalister (påriktigt som i plugga vidare till det som i hobbyskriver) och jag mår psykiskt dåligt av de texter som skrivs. Vill bara skrika åt alla att NI MÅSTE INTE BLI NÅGOT ASHÄFTIGT NÄR NI BLIR STORA, ELLER HA LEVT ETT ASHÄFTIGT LIV SÅ NI KAN BERÄTTA ATT NI LÅG MED ERT UMGÄNGESKRETS HÄFTIGASTE KILLE OCH SÅG JUST DEN HÄFTIGA SPELNINGEN OSVOSVOSVOSVOSV
SvaraRaderaIbland är det faktiskt okej att vara medioker och grå. Bara man mår bra.
(kanske helt off topic, men orkar inte med alla drömmare. Framförallt det faktum att jag är en drömmare.)
VI ÄR INTE HÄR FÖR ATT HA ROLIGT!!!!!
SvaraRaderaNej men, lite så. Allting behöver inte alltid vara så jävla glammigt och spännande, kan jag tycka.
Det sistnämnda kan jag hålla med om. Men det första kan jag väl inte riktigt smutskasta… Tror du inte att du irriterar dig på denna samtidscynism just därför att den ofta blomstrar i samma magasin och forum som typ substanslösa skämt om Södermalm gör? Jag säger istället: ja, ja, ja mer generationsanalys! Låt oss fräscha upp den lite bara. Vad gäller Facebook så har debatten förts på samma sätt i flera år, och det enda man ifrågasätter är hur den påverkar vår generations självbild och synen på individen som vara. Detta, emellertid, tycker jag är jävligt intressant… Inte minst med tanke på det nyliberala Mecka som vårt land håller på att förvandlas till. Att visa upp sitt privatliv på internet är inget som, i sig, är dåligt och det skulle närmst intill kunna ses som en vänsteridé (Vad är det som är så privat med det privatliv, likz?). Facebook blir istället farligt i samma stund som det ska börja användas av oss samtidsväsen. Det handlar ju egentligen inte om att man startar en användare för att man vill marknadsföra sig själv, utan för att man helt enkelt ser forumet som en social träffpunkt. Men så fort man har blivit medlem inser man hur mycket dessa varumärkestankar faktiskt styr ens agerande på forumet. Begränsade profiler, svåråtkomliga grupper, borttagna bilder och osynliga event. En, i grund och botten, jävligt sympatisk och soft grej har blivit en nyliberalismens och individualismens högborg, där du måste kunna motivera minsta lilla handlande och hela tiden nischa dig själv som vara för att få tillgång till andra annars stängda rum. Det är just precis i detta avseende som jag tycker illa om dagens internetcyniska debatter. Man inser inte att det säger föga lite om Facebook som institution, men jävligt mycket om en obehaglig samtid och en eller några obehagliga generationers syn på det privata och det offentliga. En samtid som utan kritisk analys kommer att typ… Ja, det vill jag inte tänka på…
SvaraRaderaDu har rätt - som vanligt. Det jag blir irriterad på är tonen, som i nio fall av tio är raljerande istället för analytisk. Samt att texterna oftast inte sträcker sig längre än att konstatera facebooks och bloggars blotta existens med något trött tillägg som antyder att allt som unga människor (fokuset ligger alltid på folk under trettio) uttrycker, vare sig det är i skrift eller tal, är substanslöst och dumt. Jag är den första att erkänna att jag är kritisk mot mycket av det som presenteras på internet, men jag tycker hemskt illa om blasé mediefolk som genom sina krönikor och allt vad fan det är gör ner alla de människor som använder sociala medier för kreativa och politiska ändamål.
SvaraRaderaJag har, precis som du, lite svårt att se varför privatlivet till varje pris ska hållas hemligt. För att vår generation har kanalerna till att visa upp vad vi vill så framställs vi ofta som den mest exhibitionistiska generationen hittills, vilket, enligt mig, blir en helt ointressant diskussion då det säger sig självt att tidigare generationer inte hade de praktiska möjligheterna att dela med sig av sitt liv (om man inte var författare och kunde skriva tunga självbiografier, men det är en annan fråga). Den riktiga diskussionen bör väl ändå handla om varför människan som sådan har ett behov av att styra över bilden av sig själv. Det uppstod ju knappast i samma sekund som Blondinbella postade sitt första blogginlägg.
Gillar din poäng med att man blir tvungen att motivera typish hela sitt liv idag. Jag vet själv inte riktigt var jag står i den "frågan". Å ena sidan - visar man upp något är det rimligt att andra har synpunkter och frågor. Å andra sidan - sociala medier är inte skiljt från det övriga livet på så sätt att de är något slags manifest över enskilda individers personlighet. Alltså: i verkliga livet vill det lite mer till för att jag ska ifrågasätta en människa. Bara vetskapen om att någon har en åsikt får mig inte att kräva en utförlig utläggning om varför människan tycker si och så, utan det krävs en diskussion om ämnet i fråga för att jag ska efterlysa en motivering. På t.ex facebook ställer man ofta människor mot väggen på ett sätt som kan bli lite obehagligt. Det som borde vara en diskussion blir bara ställningstaganden och anklagelser. Ungefär.
Well, kort svar på frågan: Det finns mycket intressant att diskutera kring sociala medier, men jag är utled på hur diskussionen förs.