97. Slits tradition

Eftersom jag tar studenten om två veckor befinner jag mig mitt uppe i en period där traditioner och konventioner spelar en central roll. Jag förväntas införskaffa en studentmössa för minst fyrahundra kronor, en studentklänning och gärna ett par skor till detta. Om fjorton dagar ska jag tycka att det är roligt med ett plakat prytt med en bild på mig som bebis och typ lite svenska flaggor. I en månad nu har jag spenderat pengar på studentskivor där Magnus Uggla spelats och det enda roliga har varit min onykterhet och mitt sällskap (missuppfatta inte nu, jag har haft vissa asbra skivkvällar, men skivor som koncept är fan inte vettigt någonstans).

De allra flesta traditioner är, om inte direkt ångestframkallande, ointressanta för mig. Jag känner ett instinktivt obehag inför de flesta typer av gemenskaper som grundar sig i något annat än att de involverade tycker om varandra. Med andra ord är jag inte typen som frivilligt deltar i spexiga skolaktiviteter och dylikt, och firande av högtider är inte direkt min favoritsysselsättning.

Trots min personliga motvilja mot att köpa nya kläder endast ämnade för en dag och skratta åt gulliga bebisbilder på mig själv har jag ingenting emot traditionerna. De flesta tycker ju att det är kul, och att jag är k-kinda socialt missanpassad i vissa situationer är knappast någon annans fel. Det som får mig att vilja ställa mig på skolgården och skrika FUCK THE SYSTEM mitt under studentsången är att vissa (typ mina föräldrar) inte kan acceptera att alla inte gillar allt. Att strunta i att köpa en trist, vit klänning för 2000 spänn inte nödvändigtvis är ett försök att göra sig märkvärdig, utan kan helt enkelt vara ett resultat av att man ger blanka fan i att ha en speciell klänning på studenten. Enda anledningen till att banga mösspåtagningen är inte att man anser sig vara 2cool4school, utan det kan lika gärna bero på att man vet med sig att man inte känner sig bekväm i sådana situationer.

Jag är inte typen som känner mig som en del av någon slags "skolanda" och jag tycker sannerligen inte att de här månaderna har varit the time of my life. Nu låter jag bitter, men så är inte fallet. Jag har bara svårt att hajpa upp studenten på samma sätt som många andra gör.

Trots allt detta ser jag fram emot studenten enormt mycket. Det kommer bli kul. Min ilska mot studentmössan som jag säkert kommer köpa till slut kommer vara som bortblåst efter champagnefrukosten. Och lagom till flaket kommer jag säkert inte ens längre bry mig om hur mycket jag hatar Magnus Uggla.