Ibland tror jag att jag är lite överdramatisk. Jag romantiserar gångna tider och vem jag var förut, trots att jag gör precis samma saker och är precis likadan nu. Nu har denna mindre smickrande sida av mig själv helt klart passerat en gräns.
Jag har jobbat tre dagar, varav två i rad. Och jag känner redan att min ljuva ungdom är slut och att jag har blivit tråkig och töntig. Jag tänker att I FÖRRA VECKAN var jag ju så jävla snygg och gjorde roliga och spontana saker, och nu får jag inte ens ha nagellack. Det är helt galet hur jag upplever att hela min identitet stulits ifrån mig för att jag är tvungen att ha "diskret make up" i stället för gotharsminkning och måste gå upp klockan 04.30 i stället för när jag känner att jag orkar ta mig till skolan. Och det är ju inte direkt så att jag gjorde skithäftiga och värda grejer innan alla möjligheter till spontanöl försvann. Jag hängde väl typ på Kingstown eller var på någon rutten skiva, men ändå så känns det som att det var min storhetstid som nu är fucking over.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Kanske ville jag komma till att jag förtvivlat försöker hålla kvar vid någon sorts yttre värdighet och har klippt och färgat håret skitsnyggt (är blondare och mer Robyn-lik än någonsin), men jag har inte fotat det.
P.s. Jag jobbar inte ens på helger.
P.s.2. Jag är fan dum i huvudet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar