Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
29.8.10
Someone send a runner through the weather that I'm under for the feeling that I lost today
Skön grej: Billigt rödvin i gräset utanför sommarens sista festival.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
Oskön grej: Råka åka två stationer för långt på vägen hem för att en sitter och formulerar milslånga sms till ingen alls om eländet i att existera.
Jag antar att det jämnar ut sig till slut.
Länk.
26.8.10
Då ska Andreas på 118100 ha tack!
24/8 ca 22.30:
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
- 118 100, Andreas.
- Hej, vi undrar vilka klubbar i Stockholm som har öppet idag. Vi är nitton och vill sjunga karaoke.*
- (letar en stund) Gröne jägaren har öppet och de har karaoke tisdag till lördag.
- Tack! Förresten, sitter du i Norrköping? För jag vill ha ditt jobb och har hört att kontoret ligger i Norpan.
- Nej, jag sitter i Östersund.
- Okej, bra, tack.
*Går till Gröne jägaren och sjunger Like a Prayer*
26/8 ca 00.45:
-118 100, Andreas.
- Hej, jag undrar när sista tunnelbanan mot Hässelby eller Vällingby går från Slussen.
- (letar en stund) Den går 00.48.
- Tack! Förresten, sitter du i Östersund?
- Ja.
- Fick du en fråga om karaokebarer i Stockholm i går?
- Ja..
- Då var det jag det med. Nu måste jag springa, ha det bra Andreas!
*Plötsligt infall.
XOXO "Jenny"
Mitt i Bromma har nu publicerat en artikel om "Pistolmannen". Den består av dels av en intervju med de andra förövaren hotade, och dels en lös återberättelse av vad "Jenny" upplevde.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
"Jenny" är alltså jag.
När journalisten ringde mig och frågade om en intervju sa jag att jag inte var intresserad. Han frågade då om det var för att jag "ville lägga det hela bakom mig" och jag svarade att, nej, men eftersom förövaren fått sitt straff så tycker jag inte att det finns någon anledning att dra hela saken vidare. "Överspelat" tror jag var ordet jag använde. Min subjektiva åsikt om händelsen lämnade jag därhän.
I artikeln återges dock det "Jenny" var med om, med en hänvisning till att hon inte vill att hennes riktiga namn publiceras. De fakta som redovisas är hämtade från rättegångsprotokollen, vilka är offentliga.
Nu känner jag att min konstruktivitet k-kinda dör, men för i fucking helvete, JAG SA ATT JAG INTE VILL VARA MED WHAT SO EVER. Jag berättade inte historien på premisserna att "jag vill inte att mitt namn nämns", för jag berättade ingenting alls. Tidningar har absolut rätten att återberätta offentliga domar, men jag är så fruktansvärt jävla obekväm med att de i detta fallet gjorde det på ett sätt som antydde att jag hade berättat men inte velat sagt mitt riktiga namn för att jag-mår-så-dåligt-och-är-så-rädd-för-den-läskiga-knarkaren-buhu-buhu.
Imorgon tänker jag ringa Mitt i Bromma och fråga vad fan de tänkte. Jag ska inte skrika något i stil med "jävla köttmongon", för det skulle ju kanske skapa lite dålig stämning, men fy fan vad jag arg jag är.
Så, god natt.
23.8.10
Hair of the dog (typ, kom inte på något relevant låtcitat)
Det finns alltid en risk med att uppmärksamma saker som i ens eget tycke inte borde vara något att tala om över huvud taget. Allt som oftast ter det sig mycket paradoxalt, av uppenbara skäl. Dock finns det alltid människor som är mer än villiga att big deala saker åt en, och då är det berättigat att ta upp dem, även om poängen närmast är "det här vill jag egentligen inte behöva diskutera".
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
Jag rakar sällan/aldrig benen och har på sistone låtit bli att avlägsna det hår jag har under armarna. Anledningen till detta är främst att jag inte tycker att håret gör varken till eller från i mitt utseende. Det är inte snyggt, det är inte fult, det är bara.. hår. Den sekundära anledningen är att jag tycker att det är ett negativt ideal som jag helst inte uppmuntrar, men för den sakens skull ser jag inte mina ben som vandrande (hehe) statements.
När mitt benhårs existens kommit på tal har jag fått höra saker i stil med "jag orkar inte diskutera det där", alltid helt utan att jag tagit initiativ till att vidare beröra ämnet. Att frågan ens lyfts från början har berott på att antingen:
a) någon observerat behåringen och påpekat den
b) någon har sagt något som låter påskina att jag/alla rakar benen och jag har sagt något i stil med "nej alltså, jag rakar inte"
och inte att jag har typ HEJ JAG HETER ELLA OCH JAG RAKAR INTE BENEN.
Antagandet att den som bryter mot en norm endast gör det för att aktivt provocera är vitt utspritt och innebär alltså, i detta fall, att många inte ser möjligheten att jag låter bli kombinationen ben och rakhyvel för att jag helt enkelt inte bryr mig. Rent spontant känns det som att det är för dem som lägger pengar och tid på hårets icke vara som frågan är viktig, men i stället blir det jag som är helt passiv som gjort ett aktivt val.
Jag är inte dum, jag vet att de flesta kvinnor i Sverige tar bort sitt benhår och jag anser inte anledningen helt oproblematisk. Det finns visst saker att diskutera, på samma sätt som alla skönhetsideal kan och bör ifrågasättas. Det som känns konstigt, och rent av löjligt, är att folk låter sig provoceras av ett ställningstagande de bara antar finns. Särskilt märkligt blir det när detta eventuella ställningstagande består i något så banalt som cirka en centimeter långa hårstrån.
17.8.10
Cause all i wanna do is...
I går ringde någon från Mitt i Bromma och ville intervjua mig angående att jag blev pistolhotad och shit i juni. Jag svarade att jag inte har något som helst intresse av det. Journalisten replikerade med att jag kan vara anonym om jag vill, och att han tyckte att det var ett intressant fall särskilt med tanke på att det (tydligen) hänt flera liknande saker i Bromma på sistone. Jag nekade fortfarande och vi lade på.
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
Den uppenbara anledningen till att jag tackade nej är att jag knappt kan tänka mig något mer meningslöst än att medverka i någon slags VÅLDET ÖKAR I VÅR TREVLIGA VILLAFÖRORT, ANNA, 18, BERÄTTAR "JAG KUNDE INTE SOVA PÅ TVÅ VECKOR P.S ANNA ÄR ETT FINGERAT NAMN OCH PERSONEN SOM SITTER MED ANSIKTET I HÄNDERNA OCH RYGGEN MOT KAMERAN PÅ BILDEN HAR INGENTING MED ARTIKELN ATT GÖRA-artikel. Sedan finns orsaker som jag finner lite mer problematiska, och har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till.
I och med händelsen i fråga blev jag ett brottsoffer, vilket visade sig vara en av de mest oangenäma roller jag någonsin fått. För det första var själva brottet enormt obehagligt, men det behöver jag knappast poängtera (tror inte att någon tycker att det är lugnt att få höra att den ska bli skjuten i huvudet av någon med ett skarpladdat vapen) och jag har absolut ingen lust att prata om det. Den andra aspekten, däremot, tycker jag är väldigt intressant.
Det visade sig snabbt att jag förväntades vara arg på förövaren och känna hämndbegär. Jag antogs önska honom så långt fängelsestraff som möjligt och folk försökte, i all välmening förvisso, förklara för mig att det som hänt inte var personligt riktat mot mig, som om jag inte förstod det själv. Oavsett hur obehaglig händelsen än var föredrar jag att tänka rationellt kring den. Jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle och råkade stöta på en hysteriskt drogpåverkad människa som snedtänt. Det var enormt oturligt då risken för att råka ut för något dylikt är mycket liten.
Jag vill inte avskriva förövaren all skuld, dels för att det skulle kännas respektlöst mot mig själv och andra som råkat ut för liknande brott och dels för att det vore att omyndigförklara en vuxen människa som borde veta bättre än att påtänd as hell springa omkring med vapen. Vad jag vill åt är den, enligt mig, ociviliserade syn på skuld och tillhörande hämnd som förvånansvärt många har.
Den fakta jag har om förövarens liv är knapp, men min slutsats är att han inte började missbruka av ren illvilja, och eftersom det han gjorde var direkt kopplat till drogerna har jag enormt svårt att se varför jag skulle vilja/kunna peka ut honom som en elak människa som gör andra illa för att han är naturally born bad. Att skylla på, eller ens tro på, ondska står i motsatsförhållande till den konstruktivitet jag är övertygad om är det grundläggande för att komma åt den här typen av problem. Hade jag varit religiös hade jag kanske sagt att bara Gud har rätt att döma. Nu är fallet icke så, men jag anser ändå att rätten ligger någon helst annan stans än hos mig, som genom en privilegierad uppväxt, ett relativt stabilt psyke (nåja..), en stöttande omgivning etc etc, aldrig har haft behov av något så pass destruktivt som ett tungt missbruk är.
Jag menar inte att alla brottslingar egentligen är offer eller att det är okej att utsätta andra för fara för att en är instabil/har haft det jobbigt/fick för lite kramar som barn. Inte heller ifrågasätter jag brottsoffers rätt att känna ilska eller hat gentemot den/de som utsatt dem. Skulle någon närstående till ett mordoffer slå förövaren sönder och samman skulle jag knappast fördöma dem. Det är när det från samhällets sida anses berättigat att ge efter för sin rent känslomässiga hämndlystnad som det börjar kännas fel.
Återigen vill jag poängtera att jag absolut inte vill bagatellisera den kränkning och de fruktansvärda följder som grova brott innebär. Mina tankar grundar sig till stor del på den situation som var/är aktuell för mig, och den var/är långt ifrån så illa som många andra brott. Vad jag menar är att det är nödvändigt att skilja på personliga känslor och på vad som kan leda till en förbättring i ett mer övergripande perspektiv. Förövaren i mitt fall fick ett och ett halvt års fängelse samt betala skadestånd. Ett fullt rimligt straff, men jag känner mig olustig över att det är något jag förväntas hurra över. Jag känner ingenstans att HAHA DÄR FICK DEN JÄVELN och än mindre känner jag att han borde fått ett längre straff eller högre betalningsskyldigheter. För:
1. Det kommer inte förbättra något. Jag anser att rättssystemet ska finnas för att förebygga brott, och när de redan skett förhindra att de sker igen. Inte för att straffa i någon slags "du var dum, nu ska du få smaka på din egen medicin"-anda. Även om hat och hämndlystnad är mänskliga, och i många fall, fullt berättigade känslor ska inte rättssystemet bygga på dem (samma anledning som till att dödsstraff är det mest barbariska som existerar på denna jord). Medmänsklighet, absolut, men i slutändan måste lagar och straff bygga på rationalitet.
2. Om det är något som verkar deprimerande och ångestframkallande så är det, för mig, att utgå ifrån att vissa människor gör som de gör för att de är hemska, elaka och onda. Den fria viljan och det egna ansvaret kan diskuteras i alla evighet, och jag vet definitivt inte var jag står i frågan, men att olika människor har olika förutsättningar för att göra (i mitt tycke) bra och moraliska val ser jag inte att det råder någon tvekan om.
Och därför vill jag inte ställa upp på någon sentimental intervju om "vansinnesdåd" i Mitt i Bromma som med nittionio procents säkerhet inte kommer leda till något mer konstruktivt än att upprörda pensionärer och barnfamiljer kommer formulera floskler i stil med "vart är världen på väg" och "snart vågar man väl inte gå ut längre".
12.8.10
27.7.10
9.7.10
.. men jag har i alla fall hittat cashen
Lista på saker som är karaktärsdanande:
1. Börja jobba 5.30 fem dagar i veckan.
2. Bli pistolhotad.
3. Ha mindre än en vecka ledigt på en hel sommar.
4. Ha en enda sak inplanerad på en hel sommar (till exempel en festival som pågår under den knappa veckans ledighet).
5. Vara tvungen att infinna sig på rättegång precis mitt i den knappa veckans ledighet.
6. Ha grava sömssvårigheter som innefattar bland annat hallucinationer i halvvaket tillstånd, känslor av att ens bröstkorg sprängs samt förvirring och svårigheter att lokalisera sig själv.
Bara en random lista, alltså.
1. Börja jobba 5.30 fem dagar i veckan.
2. Bli pistolhotad.
3. Ha mindre än en vecka ledigt på en hel sommar.
4. Ha en enda sak inplanerad på en hel sommar (till exempel en festival som pågår under den knappa veckans ledighet).
5. Vara tvungen att infinna sig på rättegång precis mitt i den knappa veckans ledighet.
6. Ha grava sömssvårigheter som innefattar bland annat hallucinationer i halvvaket tillstånd, känslor av att ens bröstkorg sprängs samt förvirring och svårigheter att lokalisera sig själv.
Bara en random lista, alltså.
8.7.10
Lite "man lever bara en gång, och tacka fan för det"
Det här är det mest värdelösa jag någonsin varit med om. Vad fan har det med mig att göra att vissa människor knarkar, hotar, innehar vapen och fan vet allt? "Ingenting" vore det enda logiska svaret, men så står jag där med ett brev innehållande några namn och orden "grovt olaga hot m.m" i fet stil, en order om att infinna mig för redogörelser den tjugotredje juli och cirka 25 obesvarade frågor (VAR DET EN RIKTIG PISTOL FÖRIHELVETE?!?!?!?) och det har i högsta grad någonting med mig att göra.
Det slumpartade i det hela kanske borde få allt att kännas lite bättre, men den totala meningslösheten är så fruktansvärt sorglig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
*skitliv4real*
Det slumpartade i det hela kanske borde få allt att kännas lite bättre, men den totala meningslösheten är så fruktansvärt sorglig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
*skitliv4real*
30.6.10
Accuracy
Min närmast osunda fascination för Magdalena Ribbings etikettspalt ger mig ständigt nya bryderier kring den mänskliga naturen. En av dem är hur den verklighet som flertalet människor uppenbarligen bemöter varje dag skiljer sig så brutalt från min att jag nästan börjar misstänka att mitt liv är en enda stor hallucination. Folk verkar ju dagligen uppleva att människor gör saker så vansinniga att jag skulle bli alldeles uppspelt av sensationslystnad om jag bevittnade dem en endaste gång.
Nog för att jag är en ouppmärksam människa, jag vet till exempel inte hur många gånger någon jag varit med på stan eller någon annan stans sagt typ "såg du, där var ju!!!!11" och jag har ba "va, lol, nej, var?" trots att celebriteten befunnits sig mitt framför näsan på mig. Men ändå. Om alla unga tjejer i allmänhet gick omkring och visade fittan som följd av alldeles för korta kjolar tycker jag att jag borde noterat det. Eller om ammande mammor i regel slängde upp sina mjölkstinna bröst på borden på fullsatta restauranger. Eller för att inte tala om alla de spottande, skrikande och våldsamma ungdomar jag dagligen rimligtvis borde observera i kollektivtrafiken.
För precis så diskuteras det i hyfs och stil-spalten. Någon ställer en fråga om, exempelvis, huruvida det är korrekt att amma på krogen, och får svaret att sker det bara diskret och lite undanskymt så är det okej. Och folk blir galna. Hävdar att FY FAN VAD DET ÄR ÄCKLIGT MED ALLA DESSA JÄVLA MAMMOR SOM VISAR TUTTARNA FÖR ALLA INOM EN MILS RADIE. Och jag försöker komma på en enda gång jag upplevt en situation där någon som ammat exponerat sina privata delar som för att jävlas. Och jag failar.
Någon ställer en fråga om huruvida det är korrekt att ha korta kjolar som räcker asset, och inte mycket mer, och får svaret att det bör undvikas men är mode idag. Och folk flippar. Menar att FY FAN VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLA DESSA BRUDAR SOM FLASHAR SKREVET FÖR HELA VÄRLDEN. Och jag försöker komma på ett tillfälle där någon visat trosorna så överjävligt mycket att det varit omöjligt att undgå dem. Och jag failar.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att alla som beter sig illa gör det på pin kiv. Att uppsåtet kanske inte alltid är att ställa till med elände verkar inte slå alla. Jag säger inte att alla bara vill väl och att idioten som slänger skräp på tunnelbanan inte vet att det är fel. Däremot vågar jag påstå att de flesta nog försöker bete sig hyfsat, men kanske inte alltid lyckas. Och jag menar att de flesta situationer är betydligt med sansade än vad hysterikorna i Ribbings spalt försöker påskina. Men mest av allt undrar jag vad det är för jävla mening med att diskutera hyfs och vett om utgångspunkten är att alla som beter sig det minsta inkorrekt är obotligt dumma i huvudet och att detta inte ska ses på med förlåtande ögon, någonsin.
Fast nu säger jag också att folk är dumma i huvudet. Fast jag överdriver åtminstone inte. Inte så mycket, i alla fall.
Nog för att jag är en ouppmärksam människa, jag vet till exempel inte hur många gånger någon jag varit med på stan eller någon annan stans sagt typ "såg du, där var ju
För precis så diskuteras det i hyfs och stil-spalten. Någon ställer en fråga om, exempelvis, huruvida det är korrekt att amma på krogen, och får svaret att sker det bara diskret och lite undanskymt så är det okej. Och folk blir galna. Hävdar att FY FAN VAD DET ÄR ÄCKLIGT MED ALLA DESSA JÄVLA MAMMOR SOM VISAR TUTTARNA FÖR ALLA INOM EN MILS RADIE. Och jag försöker komma på en enda gång jag upplevt en situation där någon som ammat exponerat sina privata delar som för att jävlas. Och jag failar.
Någon ställer en fråga om huruvida det är korrekt att ha korta kjolar som räcker asset, och inte mycket mer, och får svaret att det bör undvikas men är mode idag. Och folk flippar. Menar att FY FAN VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLA DESSA BRUDAR SOM FLASHAR SKREVET FÖR HELA VÄRLDEN. Och jag försöker komma på ett tillfälle där någon visat trosorna så överjävligt mycket att det varit omöjligt att undgå dem. Och jag failar.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att alla som beter sig illa gör det på pin kiv. Att uppsåtet kanske inte alltid är att ställa till med elände verkar inte slå alla. Jag säger inte att alla bara vill väl och att idioten som slänger skräp på tunnelbanan inte vet att det är fel. Däremot vågar jag påstå att de flesta nog försöker bete sig hyfsat, men kanske inte alltid lyckas. Och jag menar att de flesta situationer är betydligt med sansade än vad hysterikorna i Ribbings spalt försöker påskina. Men mest av allt undrar jag vad det är för jävla mening med att diskutera hyfs och vett om utgångspunkten är att alla som beter sig det minsta inkorrekt är obotligt dumma i huvudet och att detta inte ska ses på med förlåtande ögon, någonsin.
Fast nu säger jag också att folk är dumma i huvudet. Fast jag överdriver åtminstone inte. Inte så mycket, i alla fall.
21.6.10
Man ba: Medeltiden ringde och ville ha sin syn på skuld tillbaka
De säger att definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen, och förvänta sig olika resultat, och ändå fortsätter jag beblanda mig med det som kallas verkligheten och dess invånare och förvånas varje gång jag känner att det enda raka vore att gräva ner sig i en grop med en sjuttis och en trave cyniska böcker om döden.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
Jag har flera gånger undrat varför min favoritkaraktär - Lars Stenberg - i Mammas nya kille figurerar så sällan i programmet, men nu förstår jag. Folk i allmänhet är precis som Lars, och förstår därmed inte det roliga när han menar att DU HAR BARA DIG SJÄLV ATT SKYLLA OM DU BLIR MOBBAD och att det bästa med ungdomar, äldre och damidrottsutövare är att de brinn' väl bra.
I dag har jag läst två artiklar om (bristande) kondomanvändning och en om hur bakfylla kan motverkas. Läsarreaktionerna i det första fallet skulle kunna sammanfattas genom en indelning i följande kategorier:
1. De som tycker att unga borde sluta "ligga runt så förbannat". Helst borde ingen ligga alls.
2. De som på något mystiskt vis missat att artikeln handlar om just att ungdomar är dåliga på att använda kondom och fastslår att MAN SKA ANVÄNDA KONDOM, DET ÄR KORKAT ATT INTE GÖRA DET!!!1
3. De som tycker att om en drabbas av klamydia så är det ju ens eget problem, ja, det är rent ut sagt rätt åt dem som knullar utan skydd att drabbas av sjukdomar, helst så hemska som möjligt så att alla ansvarsfulla medborgare ska kunna sitta och peka med en lång pinne på alla med könisar och skrika SKYLL DIG SJÄLV!!!1
Åsikterna på alkoholartikeln andades samma moralism, vilja att tillrättavisa andra och behov av att påvisa sin egen förträfflighet. Tänk "eller så vågar man GÅ MOT STRÖMMEN och inte hälla i sig flera liter sprit så fort en högtid ska firas". Kanske följt av "så typiskt svenskt".
Den bristande ansvarskänslan som en stor andel av befolkningen (jag själv inräknad) tenderar att uppvisa i flertalet situationer, inte minst sådana som involverar sex eller alkohol, är ett stort problem. Ett problem som behöver diskuteras konstruktivt och så småningom lösas. Men så fort någon tar upp dem överröstas alla som har något vettigt att tillföra av reaktionära, moralistiska och sexualfientliga fanatiker som anser sig som Bättre Vetande eftersom de inte gjort annat än suttit hemma och ältat att alla andra inte är exakt som de själva sedan 60-talet. Deras behov av att skrika sig hesa över allt som de anser vara moraliskt förkastligt (typ som att knulla) överskuggar det enkla faktum att bara för att de fastslår att något är FEL så kommer alla inte sluta med den dåliga aktiviteten. Ingen har heller påstått att det är fett nice med aids, men uppenbarligen har människor svårt att ta till sig informationen om vad deras agerande kan ha för konsekvenser.
Jag kan också undra hur jävla svårt det egentligen ska vara att bara skydda sig vid engångsknull, eller att bara banga den där sista drinken, men sedan öppnar jag ögonen och inser eftersom att det inte är problem som bara drabbar folk som är extraordinärt karaktärssvaga och lågintelligenta, utan är något utbrett förekommande så kanske det ligger något grundläggande bekymmer på samhällsnivå bakom. Av det drar jag sedan slutsatsen att någon form av åtgärd borde vidtas, men att det inte är rimligt att frånta människor den ursprungliga aktiviteten (sex, supande). Och skulle jag mot förmodan någon gång uppleva att den enda lösningen är att folk bara SKÄRPER TILL SIG LITE, så skulle jag förmoda att det är en tanke som slagit de flesta, och inte skulle komma som svaret på livets frågor om jag vädrade den i kommentarsfältet på DNs hemsida.
En blå måndag
Jomen här sitter jag och äter bröllopschoklad (hade äntligen tryckt i mig den jag fick i studentpresent när jag fick en ny av den SJ-anställda jag köpte tågbiljetter och blev så fnissig att jag misslyckades med att säga "nej tack" eller "FUCK YOU") och väntar på att en eins zwei polizei ska komma och hälsa på och komplettera min anmälan mot han som pistolhotade mig lite random på tunnelbaneperrongen i Alvik i fredags. Känner att I could die and I wouldn't mind, på det dåliga sättet.
20.6.10
En dyster söndag
"Fan Ella, jag fattar inte hur vi kan vara omringade av så många efterblivna, dumma och konstiga människor. Vi är ju asvärda."
18.6.10
Öppet brev till alla Sveriges banker, SJ, livet och mina gener: Ni är fittor. Allihopa.
22.00-04.20 Antingen får jag hallucinationer av min allergimedicin, eller så har jag blivit galen på riktigt. Hela natten vaknade jag cirka var tionde minut av mardrömmar, låg några minuter och hörde saker som inte fanns, öppnade ögonen för att vakna ordentligt och sluta inbilla mig vansinnigheter, tyckte att föremål i mitt rum rörde sig, somnade om, vaknade efter tio minuter av mardrömmar, och så vidare.
06.00-09.20 Kortläsaren fungerade inte på jobbet. Hela systemet låg nere på asmånga affärer i Stockholm. Efter att ha sagt HAR DU KONTANTER? DET FUNGERAR INTE ATT BETALA MED KORT 94208592452 gånger och fått typ AHMEN SKOJAR DU, HUR SKA JAG TA MIG TILL JOBBET DÅ NÄR JAG INTE KAN KÖPA ETT SL-KORT?!?!?!? till svar 94208592452 gånger (utan att svara JO FÖR DET ÄR JU MITT FEL ATT TYP ALLA BANKER I SVERIGE KAJKAT IHOP JUST INNAN DITT VIKTIGA MÖTE FITTAFANHELVETEDÖDEN666) var mitt arbetspass slut och min kollega tog över. När han hade jobbat i fem minuter började kortläsarhelvetet fungera igen.
10.30-11.00 Synundersökning. Jag är astigmatisk.
12.00-13.00 Allmänt mens och ingen mat hemma.
13.00-16.00 Åska. Ba heido Trädgården och episkt liv (då jag de senaste veckorna hängt uteslutande på utomhusklubbar får jag akut klaustrofobi av bara tanken på att inta min fredagsöl på typ Marrelarre eller Wollmars och på Sommar! som annars har tak och grejer huserar typ världens keffaste klubb i kväll).
16.00 - 17.00 "Ett tekniskt problem uppstod" när jag skulle boka tågbiljett till midsommaräventyret. Försökte med pappas visakort. Pappa uppger fel kontrollkod 3 gånger. Ella har fortfarande ingen tågbiljett.
17.00. - Nästan sol. Kanske ändå. Kanske blir livet fint till slut.
06.00-09.20 Kortläsaren fungerade inte på jobbet. Hela systemet låg nere på asmånga affärer i Stockholm. Efter att ha sagt HAR DU KONTANTER? DET FUNGERAR INTE ATT BETALA MED KORT 94208592452 gånger och fått typ AHMEN SKOJAR DU, HUR SKA JAG TA MIG TILL JOBBET DÅ NÄR JAG INTE KAN KÖPA ETT SL-KORT?!?!?!? till svar 94208592452 gånger (utan att svara JO FÖR DET ÄR JU MITT FEL ATT TYP ALLA BANKER I SVERIGE KAJKAT IHOP JUST INNAN DITT VIKTIGA MÖTE FITTAFANHELVETEDÖDEN666) var mitt arbetspass slut och min kollega tog över. När han hade jobbat i fem minuter började kortläsarhelvetet fungera igen.
10.30-11.00 Synundersökning. Jag är astigmatisk.
12.00-13.00 Allmänt mens och ingen mat hemma.
13.00-16.00 Åska. Ba heido Trädgården och episkt liv (då jag de senaste veckorna hängt uteslutande på utomhusklubbar får jag akut klaustrofobi av bara tanken på att inta min fredagsöl på typ Marrelarre eller Wollmars och på Sommar! som annars har tak och grejer huserar typ världens keffaste klubb i kväll).
16.00 - 17.00 "Ett tekniskt problem uppstod" när jag skulle boka tågbiljett till midsommaräventyret. Försökte med pappas visakort. Pappa uppger fel kontrollkod 3 gånger. Ella har fortfarande ingen tågbiljett.
17.00. - Nästan sol. Kanske ändå. Kanske blir livet fint till slut.
9.6.10
In the real world, how will it be?
I går var en av de roligaste dagarna i mitt liv, på riktigt.
I dag tycker jag att den här låten BESKRIVER EXAKT ALLTING, och det är nog inte ett bra tecken.
I dag tycker jag att den här låten BESKRIVER EXAKT ALLTING, och det är nog inte ett bra tecken.
2.6.10
100. Och jag är skräckslagen
I dag gjorde jag mitt sista skolarbete i gymnasiet. Vilket ämne det kommer handla om nästa gång jag pluggar har jag i nuläget ingen aning om.
Min chef ringde nyss och vi pratade arbetstider. Han sa att "nu vill jag inte höra om mer ledighet på ett bra tag framöver" apropå att jag inte ska jobba på min student, dagen efter, fredagen innan midsommar eller måndagen efter midsommar. Jag kommer på mig själv med att tänka MEH VADÅ, DET ÄR JU SOMMAR, OFTA INTE JAG SKA FÅ LEDIGT FÖR ATT TYP ÅKA PÅ FESTIVAL?!?!?! Sedan insåg jag att jag är vuxen. Jag har ett jobb som det faktiskt är meningen att jag ska stanna på ett tag. Ett jobb där det inte håller att ringa tio minuter innan mitt pass börjar och säga något svävande om migrän och sedan gå ut och supa. Där det liksom blir problem om jag gör dum-i-huvudet-grejer såsom att festa till två timmar innan jag börjar. Där någon faktiskt bryr sig om vad jag presterar.
Visst, det är väl ungefär det här jag har längtat efter, men fysatanihelvetesjävlakukskit vad läskigt det är.
Min chef ringde nyss och vi pratade arbetstider. Han sa att "nu vill jag inte höra om mer ledighet på ett bra tag framöver" apropå att jag inte ska jobba på min student, dagen efter, fredagen innan midsommar eller måndagen efter midsommar. Jag kommer på mig själv med att tänka MEH VADÅ, DET ÄR JU SOMMAR, OFTA INTE JAG SKA FÅ LEDIGT FÖR ATT TYP ÅKA PÅ FESTIVAL?!?!?! Sedan insåg jag att jag är vuxen. Jag har ett jobb som det faktiskt är meningen att jag ska stanna på ett tag. Ett jobb där det inte håller att ringa tio minuter innan mitt pass börjar och säga något svävande om migrän och sedan gå ut och supa. Där det liksom blir problem om jag gör dum-i-huvudet-grejer såsom att festa till två timmar innan jag börjar. Där någon faktiskt bryr sig om vad jag presterar.
Visst, det är väl ungefär det här jag har längtat efter, men fysatanihelvetesjävlakukskit vad läskigt det är.
30.5.10
99. Frisyr/förfest/efterfest/livet
Superkort och superblont. Gillare.
I Lollos hiss.
Sista ciggen togs på berget utanför Anton klockan 05.00 till tonerna av Lady Gaga.
Visdomsord på Marrelarre.
Äh, jag borde inte ens försöka fota.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
