50. Tankar medan jag planerar min självförvekligande ridtur genom Mongoliet

Förra måndagen läste jag en intressant och bra text av Nina Björk i DN. Tyvärr hittar jag den inte på internet, men den handlade om att det i dagens samhällsdebatt anses som närmast suspekt att ha en vilja att påverka andras åsikter och ha visioner som strider mot den rådande liberala och kapitalistiska ordningen. På sistone har jag hört ovanligt många uppmaningar till folk som vill förändra att rätta sig efter de marknadsekonomiska premisserna och sluta sträva efter något annat utopiskt flum, så artikelns känns väldigt aktuell i mitt liv.

För en tid sedan var jag på ett seminarium om porr som hade som syfte att diskutera varför porren ser ut som den gör och hur man eventuellt kan förändra det utseendet. Efter att de som höll seminariet pratat om vad de kommit fram till under sitt arbete med projektet och vilka frågor som kommit upp i samband med arbetet så följde en debatt. Åsikterna var många och sträckte sig från att all kvinnoförnedrande porr bör förbjudas, till att det borde finnas någon form av "rättvisemärkt" porr, till att ett av porrens största problem är bristen på kvinnoanpassade produktioner med snygga killar. Och sedan fanns där de där personerna som VET HUR DET ÄR och menade på att "ahmen hallå, porren ser ju ut som den gör för att det efterfrågas, skulle ingen vilja se mainstreamporr gjord av män för män skulle sådant inte produceras" och tyckte att nu hade de endat the discussion med den sorgliga men ofrånkomliga sanningen. Och jag blev så trött. Är man något sånär insatt i samhällsdebatten och uppvisar minsta intresse för politik har man förmodligen inte missat det faktum att marknaden styrs av tillgång och efterfrågan och att det som produceras är det som är lönsamt att producera. Tycker man att detta är i sin ordning och inte bör motverkas så föreslår jag att man spenderar sin tid på något annat sätt än att besöka ett seminarium där målet är att diskutera och problematisera vad som efterfrågas.

På samma sätt som sanningssägarna på porrseminariet resonerar Linda Skugge när hon basunerar ut att LIVET HANDLAR VISST OM PENGAR och totalförlöjligar alla som har en önskan om att det ska vara på ett annat sätt. Alla åsikter som inte är kapitalistiska måste tydligen vara ett resultat av närmast osannolik naivitet, bortskämdhet och en vilja att vara radikal och alternativ. På samma sätt som att normbrytande ofta ses som endast ett försök att göra sig märkvärdig så bemöts ofta ickeliberala idéer som något man endast har mot bättre vetande och för att man är världsfrånvänd idealist med utopiska åsikter. Det marknadsliberala tänkandet är uppenbarligen så befäst att det numera anses som verkligheten och det enda tänkbara alternativet.

Visst, jag förstår att det är lätt att driva med sådana som jag. Det är bara att peka på att jag har päron med akademiska utbildningar, går i en innerstadsskola och bor i Bromma (Skugges praktexempel, liksom) så verkar alla mina feministiska ideal och vänstersympatier fåniga. Jag kan definitivt se the lulz i att jag blir erbjuden kläder av min medelklassfamilj men typ NEJ JAG GILLAR INTE KONSUMTION, men jag vet allvarligt talat inte vad jag skulle kunna göra för att öka min trovärdighet för sådana som Skugge. Eller om jag ens vill det. Någonstans tycker jag att problemet snarare ligger i att debattörer plockar billiga poäng genom att fokusera på sina meningsmotståndares bakgrund, än att kids har drömmar om något annat än mycket pengar trots att de har haft en privilegierad uppväxt.

Jag är medveten om att det i dagens samhällsdebatt är viktigare att få rätt och hävda sin egen förträfflighet än att komma med rimliga argument och sträva efter en sansad diskussion, men det beror fanimej inte på att det är det bästa sättet att debattera. Och jag tänker inte ta JAG SÄGER BARA SOM DET ÄR OCH DU STACKARS LILLA NAIVA KOMMUNIST KOMMER FATTA DET EN VACKER DAG som ett argument. Folk får gärna försöka övertala mig om sin ståndpunkt, men då får de faktiskt motivera den också.