53. Och det här tyckte jag var en jävligt relevant text att skriva i stället för samhällskunskapsläxan

Utan att avslöja för mycket om det smått episka göromål jag varit lite involverad i det senaste dygnen så kan jag säga att det ställt mig inför frågan om vad som är bäst - förmedla det man vill ha sagt på ett sätt som känns bra och intelligent eller anpassa sitt budskap efter att genomsnittsmottagaren inte är så jävla bright.

Även om jag har ovanan att dra snacket om expertstyre och skapandet av en ny stat, med inträdesprov och mig som enväldig domare, lite för långt så är jag i grunden ganska verklighetsförankrad. Och jag har ett, förmodligen ganska fåfängt, behov att hävda mina åsikter (liksom vad fan, om jag efter att ha läst massa svåra böcker och tänkt smarta tankar kommer fram till att det enda som går att göra är att sitta och vänta på att alla andra också ska komma till samma insikt som jag så hade jag ju kunnat skita i böckerna från början och typ supit i stället).

Frågan är hur långt jag är villig att anpassa mig för att nå fram. Även om jag är en bloggande, uppmärksamhetstörstande nittiotalist så finns det gränser på vad som känns okej att göra avkall på bara för att få andra att lyssna. Jag har genom åren skrikit mig hes på fester, i kommentarsfält och på krogen (ba hej jag heter Ella och när jag inte krökar hänger jag på internet) för att föra fram nyanserade och genomtänkta argument, och det har definitivt inte varit värt det alla gånger. Förmodligen har inte ens hälften av alla dessa diskussioner lett till något i närheten av konstruktivt. Jag hade säkerligen kunnat lägga mig på en annan nivå och skalat bort allt som eventuellt skulle kunna tolkas som radikalt och på så sätt fått folk att lyssna bättre, men om jag måste sänka mig till "men asså det är ju bra med lika lön för lika arbete" för att inte bli stämplad som en såndära-genuspolis-vi-vet-nog-hur-det-låter så är det inte värt det. Hellre då att jag slösar några minuter av mitt liv på att säga något av substans, även om min samtalspartner inte har vett att uppskatta mina visdomsord.

För att återgå till ursprungsdilemmat, efter denna lilla orgie i självgodhet, så är det hemskt tråkigt att dagens debattklimat är sådant att den som skriker högst och klämmer in flest provokationer i sin tvåtusen tecken långa krönika får mest genomslag. Det är sorgligt att det blivit viktigare att framhäva sitt ego än att vara en del av en nyanserad diskussion med ambitionen att faktiskt komma fram till något. Men det är de premisser som finns, och då kanske det i vissa fall är vettigast att utgå ifrån dem och göra det bästa av situationen. Svälja sin stolthet, glömma sina vackra ideal för en stund och tänka att det ändå är bättre att få icke insatta personer att tänka till än att bli highfivad av en redan påläst elit.

Jabavene, MEN, mina vänner, det här är min blogg och en den är en del av min lilla utopi där man kan diskutera saker utan att presentera ett färdigt svar och HA RÄTT.