12. Om duschångest

Jag har en tendens att älta saker in i det oändliga och måla upp diverse katastrofscenarion när jag tycker att jag gjort fel (eller okej, jag har inte "en tendens" jag ältar och angstar de facto). På grund av detta har jag ett projekt som går ut på att skriva ner och analysera varje ångestfylld situation eller tanke jag upplever. Det är ganska givande då det smärtsamt tydligt visar hur orimliga och stundtals vansinniga mina nojor är. Anyway, det här var egentligen mest en parentes (och liten övning i att typ VÅGA VISA MIG SVAG (PÅ INTERNET!!!!!!)) till det jag egentligen ska skriva om - duschångesten.

Den mest diffusa av alla mina känslor är den jag får precis när jag ställer mig under vattenstrålen när jag duschar. I någon sekund upplever jag att ingenting någonsin kommer bli bra eller meningsfullt. Lite existentiellt så där. I samband med denna ganska oangenäma känsla associerar jag till första gången jag insåg att livet typ.. tar slut en dag (detta hör ändå till en av mina mer logiska associationer, en annan jag har är att varje gång jag räknar baklänges från 100 för att somna lättare så kommer jag att tänka på när jag och Marcus köpte vodka av en alkoholist på Gotland sommaren -06). För att kunna tackla olustkänslor är det schysst att veta var de kommer i från, varför de existerar och typ vad fan som är grejen, och häri ligger mitt problem. Jag försökte komma på vettiga anledningar till att hata livet första sekunden av en dusch, men det gick ganska dåligt, för att inte säga katastrofalt. Typ:

- Min kropp tror att den ska drunkna och min hjärna sänder ut signaler som säger typ ADJÖ GRYMMA VÄRLD.

- Temperaturomställningen fuckar upp något.

- Mitt hår blir fult.

Äh, nu ska jag hem till Fanny och kolla på Control och förstå Ian *har liksom också ångest*