4.

I går när jag var på Högkvarteret beklagade jag mig över att jag helt tappat mitt engagemang och förmåga att tycka något mer intelligent än typ "mmm, mänskligheten <3" när någon uttrycker vansinnigheter som jag egentligen borde vilja bemöta. Typ "jaha, en är tydligen ingen riktig kvinna om en vill jobba trots att en har barn, nästa plz" (http://www.expressen.se/debatt/1.1867622/eva-sternberg-birgitta-ohlsson-borde-stanna-hemma)*. Men så i dag kom glöden tillbaka och jag blev riktigt irriterad, yey!

Fenomenet med vuxna människor som försöker uppfostra varandra på tidningars debattsidor känns för det första ganska mystiskt. Inte för att jag är någon hängiven anhängare av "LÅT ALLA GÖRA VILKA VAL DE VILL!!!!!111ettett"-retoriken, men förmaningar som grundar sig i en föreställning att en vet mycket bättre hur någon bör handla i sitt privatliv än personen i fråga ter sig för mig ganska motbjudande. Jag har inte barn och har definitivt inga planer på att skaffa några inom de kommande tio åren, så huruvida det är rimligt att endast vara hemma med sin bebis i en månad eller ej låter jag vara osagt. Att det skulle vara en nyhet för Ohlsson att nyblivna föräldrar knyter an till sitt barn ställer jag mig dock tvivlande inför.

Vad som fick mig att vilja skriva om frågan (läs: lacka ur) var ett blogginlägg av Alex Schulman. Förhoppningsvis är han ironisk/vill provocera, men något säger mig att så icke är fallet. Han nämner inte Ohlssons namn en enda gång i inlägget, vilket känns som en nästan skrattretande förminskning av hennes person. Vidare så tycker han synd om henne. Underförstått för att hon inte har någon aning om vad hon ger sig in på, den stackars lilla flickan. Själva innehållet kan jag, som sagt, inte uttala mig om, men tonen upplevde jag som rent ut sagt bedrövlig.

Att föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet är en enormt laddad fråga är uppenbart. Faktum är att alla åsikter folk har om hur en God Moder bör vara många gånger fått mig att tvivla på om jag någonsin vill ha barn, enligt vissa verkar det ju per automatik innebära fullkomlig självuppoffring och ett löfte om att aldrig mer tillgodose sina egna intressen. I samma veva måste en även dumförklara fadern till barnet genom att hävda att han inte är kapabel att ta hand om sin egen unge, och det har jag absolut ingen lust med då jag tror att män som grupp är lika dugliga föräldrar som kvinnor som grupp. Jämställdhet handlar inte om att föräldrar ska sluta bry sig om sina barn, att vara förälder är onekligen krävande och fordrar ett stort mått av uppoffringar. I dag ser dock kraven olika ut för mammor och pappor. De handlingar som ses som självklara när mamman utför dem anses duktiga när de utförs av pappan. Jämställdhet är att sluta berömma pappalediga män, sluta se allt pappor gör med sina barn som uppoffringar och sluta döma mammor hårdare än pappor. Helt enkelt att erkänna män och kvinnor som lika lämpade föräldrar.

Jag hoppas innerligt att den dagen jag bestämmer mig för att skaffa barn kommer folk förstå att vad som definierar en bra förälder inte är vad denne har mellan benen. Extra awesome vore det om kvinnor tilläts att själva bestämma vilka beslut som är rätt för dem, också.

*Det gick av någon anledning inte att länka. Kopieraklistrain <3