25. You look like me on Sunday

Ångest för mig brukar vara mer eller mindre abstrakt, svårt att sätta fingret på och utan tydlig början och slut. Visst ältar jag specifika händelser, men jag är i regel medveten om att det är en mer diffus olustkänsla som ligger bakom. Sedan finns det ett undantag, och det stavas BAKFYLLEÅNGEST.

Min bakfylleångest är så tydlig och konkret att den nästan går att ta på. Jag har funderat på varför just jag mår så fruktansvärt dåligt dagen efter att jag druckit och kommit fram till följande alternativ:
a) Att jag faktiskt gör ovanligt dumma och ovärda saker på fyllan.
b) Att jag bränner ovanligt mycket endorfiner när jag dricker alkohol och därmed har ovanligt få kvar dagen efter.
c) En kombination av ovanstående (förmodligen mest rimligt).

Som den klipske läsaren redan räknar ut så har jag ångest över grejer jag gjort på fyllan när jag är bakis. Ofta så grovt att jag går omkring och rodnar och svär i min ensamhet och har våta fantasier om en möjlighet att sätta en parentes kring (alternativt utradera) vissa händelser i livet. Misärtankar av detta snitt är varken unikt eller särskilt spännande, det intressanta är hur de försvinner. De upphör från ena sekunden till den andra. Det säger typ POFF och så är allt fine and dandy igen. Dagens POFF inträffade för ungefär en halvtimme sedan. Vid middagen för en timme sedan satt jag och funderade över huruvida jag känner någon som är lika dum i hela jävla huvudet som jag själv ("nej" blev slutsatsen) och övervägde möjligheten att emigrera till Australien så att min omgivning skulle få slippa mig och mina eländiga påfund för all framtid. Tuggorna växte i munnen och jag hade stora svårigheter att pressa ner rödspättan i magen då denna var ockuperad av en klump självförakt större än ett bowlingklot. Min inre monolog av svordomar och könsord gjorde mig oförmögen att hänga med i samtalen som fördes kring matbordet. När jag med viss möda intagit min middag återvände jag till min säng och dator och satte på bakisspellistan* jag skapat dagen till ära. Och då släppte det. Ångesten dog. Bara så där. Plötsligt ville jag inte alls höra Venus in Furs och plötsligt insåg jag att jag inte alls är den mest patetiska människan på denna jord, kanske inte ens den mest patetiska i Bromma. Ilningarna i magen av obehag upphörde. Jag fick livet tillbaka och vände ansiktet mot himlen och utropade HALLELUJAH, sedan började alla sjunga OH HAPPY DAY och sedan började eftertexterna till denna söndag rulla.

*